Inblick. Utblick. Ögonblick.

Jag kommer ihåg att jag vaknade långt före alla andra. Myggnätet runt sängen gjorde gubbar och troll av möblerna i rummet och jag räknade de små små rutorna i nätet. Som en otålig mask låg jag och vände och vred mig i sängen tills jag inte kunde vänta längre. Det var julaftonsmorgon. Ingen dag kan vara lika lång som julafton. Åtminståne inte när man är sju år. Hur ska man vänta ända tills kvällen på klappar, dansa runt den prydda palmen och äta gröt? Efter en evig väntan vaknade resten av huset, vi åt frukost och jag låtsades vara oberörd av att det var jul jul jul jul. Under dagen smög jag runt och tittade efter paket, försökte luska ut var de fanns någonstans. Om sanningen ska fram så här på julaftonsmorgon så vet jag fortfarande inte var mina föräldrar gömde våra klappar....
Mina barndomsjular. Pappa som var ledig och som gick och plirade ut från sina glasögon och var så där händig som bara min pappa kan vara. Mamma som var i köket och lagade mat. Mammas julskinka. Pappas julgröt. Och jultårtan. En vit marsipantårta med små jultomtar på.

Jul. När man är sju år finns det inget mer magiskt är ordet jul.

Idag är jag inte sju år längre. Och ordet jul har liksom tappat magiken lite. Fenomenet jul har fått en annan betydelse. På sätt och vis är det lite ledsamt. Jag minns med glädje och värme mina barndomsjular. Tänk om det kunde fortsätta att vara så? Lika spännande, magiskt och vackert.

Men julen förändras med tiden som går. Den 24 December 2008. Jag vaknade kl 6 imorse med ihärdig hosta, en ögoninfektion och en katt som hungrigt jamade utanför fönstret. Nu, en dryg timma senare sitter jag på kontoret och jobbar. Jag har inga speciella planer för dagen, förutom att jobba och gå lite små ärenden. Min bror är på ena sidan av landet, mina föräldrar på den andra och jag är mitt emellan. Och min brors fru och lilla älskade Theo är i Sverige. Mina nära och kära vänner är antingen i Sverige eller i Frankrike. Min hjärtevän är med sin familj är Frankrike och jag är ensam här. Ja, jag har ju katten förståss.
Utanför fönstret skiner solen och trädens löv är gröna. Fåglarna sjöng i morse och kontorets vakter (två ilskna gäss) vid namn Hans och Greta eller Stalin och Schyman (beroende på vilket humör jag är på) spankulerar runt och gör vad gäss gör bäst - äter, skiter och för en massa oväsen.
Hemma i huset är det enda som påminner om julen de fyra silvriga julgranskulorna jag hängt upp i ett fönster. Bara för sakens skull. En liten flicka på sju år vaknade till liv i mig och jag var tvungen att sätta upp de där kulorna som låg i ett skåp och skräpade. Annars ser det precis ut som vanligt, förutom att jag inte har diskat. Ni som känner mig väl vet att jag hatar att ha disk stående. Men är man sjuk så är man. Och har man mycket att göra så har man. Så det så. Så det står disk och skräpar i diskhon och mitt kylskåp är allmänt tomt.

Min jul kan låta lite tragisk. Jag kan verka lite bitter. Men så är inte fallet. För jag trivs så här. Med min jul lite upp-och ned vänd, med min familj utspridd över världen och mina vänner långt borta. Det stör mig inte. Just nu vill jag ha mina jular så här. För allting har sin tid. Tiden då ögon tindrar, klappar öppnas och spänningen är outhärdlig, men också tiden då allt det där inte spelar så stor roll. Där julen är väldigt mycket som en dag som alla andra.
En dag, när jag själv har barn, då ska jularna ännu en gång vara fyllda med glitter, paket och förväntan. Då ska jag förbereda, gömma, slå in, pynta och grejja. Då. Men nu. Nu trivs jag bra med min ensamma jul som inte är som alla andras. Jag har min egen julefrid så här. Lungt, tyst och alldeles vanligt.