Morgondagen...
När jag var någonstans i ingenstanslandet mellan sovande och vaken slog det mig "Lampskärmar!" Jag ville ju byta lampskärmar. Vem skulle man kunna be göra nya lampskärmar? Sa inte Francine igår att hon skulle kunna fixa själva plåteriet (dvs ställningen)? Så mellan kl 3 och 6 imosre yrade jag om lampskärmar.
Viktigare saker finns väl att yra om. Men så var det. Lampskärmar ockuperade mitt halvsovande sinne.
När jag sedan vaknade kändes det som en överviktig elefant satt sig på mitt ansikte. En basketboll i näsan, ett rakblad i halsen, ballonger i öronen. La totalié liksom. Att vakna och vara riktigt fökyld. Till på köpet har man sovit kungligt dåligt. Snor. Harkel. Host. Gny. Gnäll. Snor. Harkel.Host.Gny.Gnäll. Ingen ände på härligheten.
Jag tror malarian kommer krypandes också. Karaktäristisk värk i ryggen. Svanken ömmar, axlarna spänner. Ögonen bultar som pinpong-bollar. En dag som denna går ingenting fort. Alla beslut, vesentliga som ovesentliga, tas i slowmotion mellan nysningarna och snytningarna. Men beslutet om att inte gå och sätta mig i en kö med 45 andra sjuklingar och vänta i 2 timmar på att få ta ett blodprov togs rekordsnabbt. Jag sover på saken. Om det är värre imorgon få nya beslut tas. Nu ska jag bara rulla in mig i snoriga näsdukar och gnälla över mina krämpor.
Ja ja, jag vet. Jag vet. Som om de nu var några riktiga krämpor. Som om jag hade drabbats av cancer, HIV och tuberkolos. Som om. Nej, jag vet att detta endast rör sig om en liten fjuttig förkylning. Kanske en malaria på det. Men efter ett par dagar är jag frisk och kry på mina rultiga ben igen. Men jag är ledsen, alla riktigt sjuka människor i världen, jag är också sjuk idag. Just idag känns det som jag drabbats av alla jordens sjukdommar på en gång. Så det så.
Men imorgon kommer jag ha dåligt samvete över att jag ojjat mig över en liten minipini förkylning.
Mitt kontor är fortfarane ointrett, lägenheten skriker måsten som stressar på, snart åker det en lastbil som ska lastas och fyllas med ett litet berg av beställningar, papper och brev ligger i en liten men ack ansenlig hög och tickar som en liten oskyldig terrorist-bomb. Dagarna går och D dagen närmar sig. Den 3 Januari. Säsongens första kunder.
Men som min kära far säger. Det löser sig till morgondagen. Sov på saken.
Han är klok min far. Det gäller att sova. På saker. Morgondagens morgonstund har guld i mund! Eller nått.
Nu ska jag köpa en libanesisk pulversoppa, åka hem till den vita katten och snora för mig själv i mina rosa lakan. Imorgon är en ny dag.
Viktigare saker finns väl att yra om. Men så var det. Lampskärmar ockuperade mitt halvsovande sinne.
När jag sedan vaknade kändes det som en överviktig elefant satt sig på mitt ansikte. En basketboll i näsan, ett rakblad i halsen, ballonger i öronen. La totalié liksom. Att vakna och vara riktigt fökyld. Till på köpet har man sovit kungligt dåligt. Snor. Harkel. Host. Gny. Gnäll. Snor. Harkel.Host.Gny.Gnäll. Ingen ände på härligheten.
Jag tror malarian kommer krypandes också. Karaktäristisk värk i ryggen. Svanken ömmar, axlarna spänner. Ögonen bultar som pinpong-bollar. En dag som denna går ingenting fort. Alla beslut, vesentliga som ovesentliga, tas i slowmotion mellan nysningarna och snytningarna. Men beslutet om att inte gå och sätta mig i en kö med 45 andra sjuklingar och vänta i 2 timmar på att få ta ett blodprov togs rekordsnabbt. Jag sover på saken. Om det är värre imorgon få nya beslut tas. Nu ska jag bara rulla in mig i snoriga näsdukar och gnälla över mina krämpor.
Ja ja, jag vet. Jag vet. Som om de nu var några riktiga krämpor. Som om jag hade drabbats av cancer, HIV och tuberkolos. Som om. Nej, jag vet att detta endast rör sig om en liten fjuttig förkylning. Kanske en malaria på det. Men efter ett par dagar är jag frisk och kry på mina rultiga ben igen. Men jag är ledsen, alla riktigt sjuka människor i världen, jag är också sjuk idag. Just idag känns det som jag drabbats av alla jordens sjukdommar på en gång. Så det så.
Men imorgon kommer jag ha dåligt samvete över att jag ojjat mig över en liten minipini förkylning.
Mitt kontor är fortfarane ointrett, lägenheten skriker måsten som stressar på, snart åker det en lastbil som ska lastas och fyllas med ett litet berg av beställningar, papper och brev ligger i en liten men ack ansenlig hög och tickar som en liten oskyldig terrorist-bomb. Dagarna går och D dagen närmar sig. Den 3 Januari. Säsongens första kunder.
Men som min kära far säger. Det löser sig till morgondagen. Sov på saken.
Han är klok min far. Det gäller att sova. På saker. Morgondagens morgonstund har guld i mund! Eller nått.
Nu ska jag köpa en libanesisk pulversoppa, åka hem till den vita katten och snora för mig själv i mina rosa lakan. Imorgon är en ny dag.
Kommentarer
Trackback
