Marie Tendresse...




När jag första träffade Francine tänkte jag inte så mycket på det. Hon verkade vara mest som alla andra. En vacker fransyska med tjockt svart hår och mörka ögon. Men med tiden som gick växte något fram i hennes blick. Framför mig tynade hon bort. Mörka ringa under ögonen och knappt hörbara ord som uttalades av darrande läppar.

Vi lärde känna varandra och jag fick del av hennes sorg och förtvivlan. Under 7 år har Francine och hennes man Jean-Charles försökt att få barn. De har genomgått alla världens möjliga och omöjliga behandlingar, men ingenting har fungerat. Dagliga sprutor, hormoner som spökar, hoppet som ständigt förlorar och familjer och vänner som ingenting förstår.

De bestämde sig för att försöka adoptera och genomgick den långa process som krävs för att få tillstånd att adoptera. Efter två år fick de tillståndet och då började väntan. Väntan på att rätt barn, DERAS barn skulle hittas. Ett barn för dem.

Dagarna, veckorna och månaderna gick och för Francine blev väntan ett långsamt självmord.

Det första och sista hon tänkte på. Det enda som fanns kvar att leva för.


När hennes man blev erbjuden en tjänt i Centralafrikanska Republiken bestämde de sig för att åka. De hade ingenting att förlora. De kom hit till Bangui och började om sitt liv i en ny tillvaro. Innan de åkte från Frankrike fick de veta att om de själva hittade ett föräldralöst barn i Bangui så kunde de eventuellt få adoptera det barnet. Ett hopp tändes.


Francine, som inte jobbar, engagerade sig i en liten grupp med kvinnor som stöder olika barnhem och föreningar av olika slag. Hon kom i kontkat med flera barnhem och varje gång hon såg ett föräldralöst eller övergivet barn ställde hon sig frågan - är detta mitt barn?

I ett land som detta är den nakna sanningen svår att svälja. Det finns inte många föräldrar här som inte skulle överge sitt barn om de visste att barnet skulle bli omhändertaget av eruopéer.

Francine och Jean-Charles, som ville göra det hela på rätt sätt, började tappa hoppet. Igen. Hur skulle de någonsin hitta ett barn här som inte skänktes bort med öppna händer, utan faktiskt var föräldralöst?

Francine tappade greppet. Om hon inte fick ett barn här, skulle hon aldrig få ett barn.


Så i oktober hände något. En katolsk nunna tog kontakt med Francine. På vägen ut från Bangui fanns det en grupp med nunnor som under det senaste året hade fått ta emot föräldralöa och övergivna barn som människor hittat. För ett par månader sedan hade de fått ta emot en liten flicka.


Francine och Jean-Charles besökte nunnorna och upptäckte en skara kvinnor, som utan stora tillgångar, tar hand om övergivna, bortslängda och förskjutna barn. I skrivandes stund har det 19 barn hos sig. Tre av dem har hittats i avlopp, två har blivit lämnade vid sjukhus utan att någon vet vem som är föräldrarna. Tre av de barn de tagit emot har varit för tidigt födda och ett av dem vägde 900 gram när de tog emot henne.

Hon har döpts till Marie Tendresse, och hon har nu fått flytta hem till Francine och Jean-Charles. Marie Tendresse, en liten flicka som snart är sex månder, blev lämnad på ett sjukhus samma dag som hon föddes. Hon föddes ca en månad för tidigt och  det ingen som visste om hon skulle överleva.
Nu, sex månader senare, är hon liten och knubbig, och full av liv.


Lagom till jul tog den lokala domstolen beslut om att Marie Tendresse i väntan på det defenitiva beslutet om adoption får bo hos Francine och Jean-Charles. Nu pågår den sista undersökningen och utvärderingen driven av staten innan adoptationen kan skrivas på och godkännas.


Den 20 December döptes Marie Tendresse i det lilla kapellet hos nunnorna som tog emot henne. Jag blev gudmor åt Marie Tendresse. Dopet var en typisk afrikansk liten tillställning där prästen var en timma försenad, när han väl kom hade han glömt den heliga oljan och var tvungen att pluttra iväg på sin moped för att hämta den för att äntligen kunna döpa den lilla flickan. Marie i sin tur var förkyld så jag fick den stora äran att ta emot snor, spott och spyor framför altaret i kapellet och när det iskalla vattnet hälldes över hennes panna brast hon ut i ett skrik som döva kunde höra.


Francine har ännu en gång ögon som glittrar, och Jean-Charles är så stolt som en nybliven pappa kan bli. Marie Tendresse gurglar, ler och skriker om ett barn ska göra och jag kan inte annat än att vara väldigt glad för deras skull.

För Francine och Jean-Charles som äntligen har fått glädjen och gåvan att bli föräldrar, och för Marie Tendresse som trots att hon blev övergiven nu har fått förälrar som i sju långa år väntat på henne och som är redo att de upp allt för att hon ska må bra, vara glad och få alla goda möjligheter i livet.

Marie, Francine och Jean-Charles fick den enda gåvan som verkligen betyder något.
Gåvan att  få ge, och att te emot, kärlek.


Kommentarer
Postat av: Elisabeth Hallman

Hej!

Nu äntligen har jag hittat till din blogg! Du är ju helt fantastisk på att skriva! Fortsätt så! Du är redan en stor författare! Du beskriver händelser, miljöer och tankar så enormt skickligt så jag ser allt framför mig live!

Vi har haft en lugn och skön jul med skidåkning i Sälens backar och spår. Underbart!

Önskar dej en god fortsättning på det nya året och kram på dig från Elisabeth o Mats, M och M hälsar självklart också om de visste att jag skrev!

2009-01-08 @ 00:39:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0