Inblick. Utblick. Ögonblick.

Igar ringde min telefon kl halv fyra pa morgonen. Nagon skrek "Obama has won!!". Just dar och da tyckte jag inte att detta var nagot som var vart att vacka mig klockan fyra pa morgonen for. Men nar jag senare vaknade kl 6 smog jag mig upp och satte pa TVn. Obama holl tal och folkmassan hurrade, sjong, skrattade och grat. Och om den riktiga sanningen nodvandigtvis ska klammas fram sa rann nagra tarar nedfor kinderna pa mig ocksa.
For det hela ar faktiskt valdigt stort. For 40 ar sedan fick inte afroamerikaner rosta i USA. Idag, 40 ar seanre, valjs en afroamerikan till landets president. Jag hoppas att Barack Obama ska innebara en stor forandring for USA och for dess folk. Och om mojligt aven for resten av varlden.

Men trots att varldens maktigaste land har fatt en ny president sa fortsatter livet vid jordens ande sin gilla gang. Eller kanske vid jordens borjan. Det beror pa hur man ser pa det. Det sistnamnda kanns onekligen positivare.
Som vid en fingerknappning, ett slag med ett trollspo, sa har torrtiden kommit hit. Till jordens borjan. Det blev varmare, regnen uteblev och nu borjar grasmattornas stran gulna och plantorna i rabatten slokar mitt pa dagen. Den koloni med grodor som bott pa min veranda borjar sakta emigrera ner mot floden dar dyn ligger jasande vid vattenkanten.
Men igar kvall, precis nar jag stangde for dagen, borjade det regna. Som om nagon dar uppe ville tomma ut de allra sista resterna av vatten som fanns kvar i himmelen. Som om nagon hallde ut det sista vattnet i stadbaljan efter varstadningen. Det var alldeles morkt och det smattrade mot biltaket nar jag akte hem. Asfalten angade och manniskor sprang langs vagarna for att komma hem, eller atminstane under ett tak for att skydda sig mot regnet.
Pa himmelen lekte blixtarna tafatt och askan mullrade bakom de nattsvarta molen. I min bil kande jag det som om jag befann mig i en trygg livmoder. En kokong. Allt var morkt och jag horde regnet och askan pa avstand. Avskarmad men anda narvarande, betraktande.

Imorse nar jag akte till jobbet korde jag forbi en av alla moperder som finns i staden. Mannen som korde var kladd i kritstracks randig kostym, vit skjorta, bred slips och som pricken over i:et bar han en liten kack, svart hatt pa sned. Det dar med att den var pa sned berodde nog mer pa att hatten i sjalvaverket var for liten, an att det var en genomtankt mode-kupp. Hur som haver, sa sag han valdigt stilig ut. Trots att mopeden sag ut som att den skulle falla sonder i rena forskrackelsen over ett litet hal i vagen. Men han pluttrade pa ganska bra.
Nar jag var jamnsides med honom fick jag syn pa det. Det som gjorde att hela min morgon varit rolig, trots forsenade anstallda, dalig forsaljning och en grinig chef. Det som gor att jag alskar att jag bor vid jordens borjan.
Pa fotterna bar han ett par vanliga, svarta herrskor. Inget med det. Men vad den stiliga herrn glomt tanka pa (eller sa hade han just tankt pa det) var att hans byxben akt upp nar han satte sig pa mopeden. Och mellan byxbenen och den ordinara herrskon fanns en god en ochenhalv decimeter strumpa. Och inte vilken strumpa som helst. Nej. En knallrosa strumpa med ett portratt av barbie. Det hela var faktiskt mycket komiskt. Det liksom rubbade bilden av den stiliga herrn. Lite.

Men det som jag funderar pa, sa har i efterhand, ar... Hur fick han pa sig strumpan? For inte gors det val strumpor med barbiemotiv i strlk 42? Nog for att det finns strumpor med gulliga motiv for vuxna kvinnor, och nog for att en man kan fa pa sig en strumpa gjord for en kvinna, men jag har aldirg sett strumpor med barbiemotiv pa for nagon som ar aldre an 8 ar.
Var hittade han stumpan? Och hur fick han pa sig den?
Vad man ocksa kan konstatera av denna lilla anekdot ar inte att jag ar sjukligt intresserad av att betrakta manniskor sa att jag saktar ner bilen och kor om mopeder och bilister i 7 km i timman. Inte heller att jag har alldeles for lite att gora sa att jag spenderar mina dagar med att analysera andra manniskors kladsen. Nej. Men vi kan daremot konstatera att vid jordens borjan ar vagarna sa daliga att jag kor mellan 5 och 15 km/h hela tiden. Detta ger plenty of time to betrakta och begrunda omgivningarna.

It's good to live vid jordens borjan!