Hjartat mitt emellan...



"Huvudet upp och fotterna ner!" brukade jag saga till Henne nar jag kom in i Hennes lagenhet. "Hjartat mitt emellan" tjohade Hon da tillbaka. Hon som var "full av cancer", som Hon sjalv sa. Hon som inte visste hur lange Hon skulle leva. Hon som vi varje morgon fick hjalpa upp ur sangen, kora till toaletten, hjalpa Henne satta sig till ratta och darefter tvatta, torka och kla Henne. Hon som trots att Hon inte hade nagon vardighet kvar bad mig att kamma hennes vita, vagiga har och valja smycken som passade till Hennes klader.
Hon som flera ganger om dagen fick varktabletter, laxerande medel och insulin. Hon vars dagar var ett enformig monster av maltider och vantan. Vars omgivning antingen var betald for att ta hand om henne eller alldeles for sjuk och gammal for att veta vem hon var. Hon som tackade varje gang jag kom in till henne och hon som log at mig nar jag hjalpte henne till sangen pa kvallen. Hon som glatt ropade "hjartat mitt emellan" varje morgon nar jag vackte henne. 

Tack.
 
Huvudet upp. Fotterna ner och hjartat mitt emellan.

Kommentarer
Postat av: bitte

Var gärna med och skänk en slant till min rosabandet insammling

Är vktigt att vi hjälper till



länken hittar du i menyn på min blogg

2008-10-04 @ 14:03:39
URL: http://blondiesliv.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0