Bangui + Hem = Sant?

Nar jag var liten betydde Bangui att man fick bada i badkar och ata pa resturangen med krokodiler  som agdes av en stor fet tant med rott lappstift och rosa rouge pa kinderna. Vi akte valdigt sallan till Bangui, det var bara nar vi skulle flyga till och fran Paris pa semester. Men jag har minnen av den fullpackade bilen som skumpade fram pa sandvagen med de stora grona traden hangandes ner. Det fanns alltid massa fjarilar langs vagen som gomde sig under tradens skuggiga fukt och de krossades mot bilrutan nar de inget ont anandes flog over vagen. Det som jag minns tydligast av vara barndomsresor till Bangui var att mamma hade pa sig byxor. Det hade hon aldrig annars. Men nar vi akte till Bangui - da akte byxorna pa. Ett par av dem hade ett flammigt moster av olika farger och idag undrar jag hur hon tankte...De var inte sarskillt smickrande, om sanningen ska fram.

Under flera ar akte vi aldrig till Bangui, det var bara pappa som ibland passerade genom staden pa vag till och fran nagot jobb. Da kom han hem med grona applen och sma yoghurtforpackningar. I morse oppnade jag en liknande forpackning -  en liten plastforpackning med ett tunt lock som man far dra av. Aven om jag nu inte tycker att sjalvaste yoghurten ar god langre sa ar det fortfarande barnsligt kul att slicka av yoghurten fran locket.
 Nar man var liten och under mammas vakande oga var det det enda man fick slicka vid matbordet.
Bangui var platsen dar det fanns grona applen, affarer med kyldisk och yoghurtforpackningar i bjarta farger och restaurangen med krokodiler i en bassang.

Sedan forvandlades Bangui till platsen dar man inte skulle vara. Dar det var oroligt, dar det kunde handa nastan vad som helst. Dar det fanns rebeller och soldater och dar livet var farligt. Bangui var en stad som jag bara hade barnsliga minnen utav och som jag aldrig larde kanna.

Sen flyttade jag hit, och jag hann aldrig riktigt forsta hur det kom sig. Nu har Bangui blivit ett hem. Mitt hem. Ibland slar det mig. Att jag bor i Bangui. Vem skulle kunna ha trott det? Allra minst min pappa, den saken ar saker. Men nu ar det mitt hem, och jag har nog aldirg kant mig sa hemma sedan jag var liten i man barndomsstad Berberati.  Bangui har blivit en stad som har valdigt mycket att ge, men som man maste forsta for att kunna uppskatta.
En stad som har allt att erbjuda, bara man vet var man ska leta och vem man ska fraga.
En stad man maste omfamna for att kunna leva i men som man maste halla pa distans for att overleva.
Bangui har blivit ett hem. Mitt hem.

Kommentarer
Postat av: Angelinge

du skriver så vackert. Härligt att höra att du känner dig hemma. Det är så viktigt att känna sig hemma. Tänker på dig, "syrran".

KRAM

2008-10-08 @ 11:25:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0