Barndomsminnen utanfor fonstret...
Utanfor mitt fonster vaxer ett gront abake. Den enda tanke jag agnat detta grona abake ar att det ar just ett fult abake.
Men sa imorse oppnade jag dorren till vardagsrummet och tittade tvars over rummet, ut genom fonstret.
Dar fanns inte langre nagot abake. Dar fanns barndomsminnen.
Abaket hade bestamt sig for att blomma. Under den tidiga morgonens solstralar hade dess kronblad vacklat ut sig och dess blommor oppnade sig for varlden. Och plotsligt var jag liten igen, i min barndomsstad Berberati. I rabatten utanfor verandan som omringade vart stora hus vaxte det ett likadant abake. Med ljust rosa och vita blommor. Ibland invaderades abaket av larver stora som ett lillfinger. Larverna byggde sig sma hus av kvistar som de spann fast runt sin kropp med nagot kladdigt gront. Jag minns jag betraktade larverna med acklad fortjusning.
Abaket utanfor mitt fonster bestamde sig for att blomma och nu finns bara minnen av en barndom full med lek. En barndom full med liv. Jag och min bror lekte guerre (krig) med en brokigt skara av sma svarta kompisar. Vi gomde oss och smog pa varandra i det hoga graset utanfor huset som blommade med gula blommor som luktade valdigt illa med vapen gjorda av grenar.
Vi cyklade runt runt runt pa var veranda med var gnisslande trehjuling. Pa vagen/verandan satte vi upp vagsparrar och man var tvungen att betala om man ville komma forbi. Pengar gjorde vi av krotonen som vaxte i rabatten, till mammas och krotonens stora forskrackelse. Det fanns zalagina (rovare) langs vagen som overfall hjulingen och dess ekipage. Och sa fanns det en sjukstuga (en stor tralada) pa baksidan av huset dar det fanns en sjuksyster som plastrade om med bananskal och tidningspapper.
Minnen av lunchen mitt pa dagen, kl 12.30, vid det stora bordet pa verandan, mamma som kom tutandes i sin bil fran jobbet och pappa som lunkade hem i sina stora svarta skor och sin svarta filthatt som luktade det allra godaste som fanns. Svett, sol och diesel.
Utanfor mitt fonster finns nu barndomsminnen. Och ett blommande abake.
Men sa imorse oppnade jag dorren till vardagsrummet och tittade tvars over rummet, ut genom fonstret.
Dar fanns inte langre nagot abake. Dar fanns barndomsminnen.
Abaket hade bestamt sig for att blomma. Under den tidiga morgonens solstralar hade dess kronblad vacklat ut sig och dess blommor oppnade sig for varlden. Och plotsligt var jag liten igen, i min barndomsstad Berberati. I rabatten utanfor verandan som omringade vart stora hus vaxte det ett likadant abake. Med ljust rosa och vita blommor. Ibland invaderades abaket av larver stora som ett lillfinger. Larverna byggde sig sma hus av kvistar som de spann fast runt sin kropp med nagot kladdigt gront. Jag minns jag betraktade larverna med acklad fortjusning.
Abaket utanfor mitt fonster bestamde sig for att blomma och nu finns bara minnen av en barndom full med lek. En barndom full med liv. Jag och min bror lekte guerre (krig) med en brokigt skara av sma svarta kompisar. Vi gomde oss och smog pa varandra i det hoga graset utanfor huset som blommade med gula blommor som luktade valdigt illa med vapen gjorda av grenar.
Vi cyklade runt runt runt pa var veranda med var gnisslande trehjuling. Pa vagen/verandan satte vi upp vagsparrar och man var tvungen att betala om man ville komma forbi. Pengar gjorde vi av krotonen som vaxte i rabatten, till mammas och krotonens stora forskrackelse. Det fanns zalagina (rovare) langs vagen som overfall hjulingen och dess ekipage. Och sa fanns det en sjukstuga (en stor tralada) pa baksidan av huset dar det fanns en sjuksyster som plastrade om med bananskal och tidningspapper.
Minnen av lunchen mitt pa dagen, kl 12.30, vid det stora bordet pa verandan, mamma som kom tutandes i sin bil fran jobbet och pappa som lunkade hem i sina stora svarta skor och sin svarta filthatt som luktade det allra godaste som fanns. Svett, sol och diesel.
Utanfor mitt fonster finns nu barndomsminnen. Och ett blommande abake.
Kommentarer
Trackback
