En illusion av en stad

Bussarna går, traditionellt fullpackade till bristningsgränsen. Taxibilarna tutar och marknaderna myllrar av människor, djur, musik, mat och dofter. Pengar byter händer och livsrytmen cirkulerar på något vis, hålls flytande. I affärerna finns varor från allehanda hörn av världen, på restaurangerna finns långa menyer och på caféerna kan man få sin cafe au lait och croissant som på de flesta caféer i världens huvudstäder. De olika myndigheternas kontor ståtar i den sönderfallande arkitekturen och innanför väggarna sitter sekreterare och allehanda tjänstemän och skickar papper fram och tillbaka. Inne på kontoren sitter ministrar och stora ansvariga män och kvinnor och beviljar tillstånd, signerar papper, och tar olika, varierande beslut. Som i vilken huvudstad som helst runt omkring i världen. Till synes totalt normalt. Fungerande. Och fungerande är den, staden, till viss del och på sitt eget sätt. Den skulle vara fungerande, staden, enligt våra västerländska normer, om det inte vore för att det finns ett lösenord som man måste kunna för att leva. Eller kanske inte ett lösenord, snarare en möjlighet. En möjlighet till handlig, för att man ska kunna leva här, i en av världens huvudstäder. Lösenordet, eller möjligheten som vi kan kalla det, är pengar. Inte nödvändigtvis några stora pengar, men ändock pengar. 1000 cfa, centralafrikanska francs, (ca. 13 sek) till sekreteraren innanför kolonialväggarna som utgör en myndighets instans för att hon ska skicka vidare ditt ärende högre upp i näringskedjan av beslutsfattande personer. 10.000 cfa till polisen som ska kontrollera ditt bagage på flygplatsen, 5000 cfa till personen bakom skrivbordet som ska signera ditt papper. Kan du lösenordet, fungerar denna stad precis som alla andra städer. Du kan göra dina inköp, resa som du vill, beviljas olika tillstånd och ansöka om papper kors och tvärs över den haltande politiska infrastrukturen. Precis som i Stockholm, Paris, London. Precis som i vilken huvudstad som helst får du papper från myndiheter som är traditionellt strikta, strama, fyllda med högtravande ord och obegripliga formuleringar med en fin signatur i papprets högra nedre hörn. Skillnaden är bara att här, i den här staden, har du förmoderligen skrivit pappret själv från början. För myndighterna har inte papper, bläck eller råd att skriva ut blanketter och brev. Därför har du troligen skapat en blankett själv, fyllt i den och gått med pappret genom de pampiga dörrarna till den berörda myndigheten och gett den till sekreteraren, betalat denna 1000 cfa, för att sedan få pappret om en vecka eller två. Bortsett från dessa detaljer i stadens system är denna huvudstad precis som alla andra. I västvärlden säger vi att ett sådant system inte är ett fungerande dylikt, men eftersom man kan leva, åka, resa, jobba precis som i alla andra världens städer så borde det vara ett fungerande system. Det fungerar, de facto. Alltså är det ett fungerande system. Kanske fungerar det inte precis enligt den västerländska världens normer, kanske fungerar det inte så som EU:s president skulle vilja att det gör. Men det fungerar. För trots allt utspelar sig vardagen för flera hundratusen människor här i denna stad. Människor föds, äter, lever, älskar, jobbar och dör här varje dag. Om det så är ministrar, kontorsarbetare, bönder eller försäljare. De lever kanske inte på samma villkor, men var gör man det i världen? I en perfekt värld skulle kanske inte denna stad existera på samma villkor som idag. I en perfekt värld skulle man inte behöva lösenord för att kunna leva. I en perfekt världen skulle världen se helt annorlunda ut. I en perfekt värld skulle inte heller den gamla fria Norden se ut som det gör idag. Men i brist på en perfekt värld utvecklas olika system i olika länder; allt för att försöka överleva utifrån sina egna villkor. Så har även denna stad gjort.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0