Kära Farmor...

Jag funderar pa hur mycket ditt liv skiljde sig fran mitt. Hur olika vi var. Hur lika vi var. Du ar dod och sista gangen jag sag dig var for ett par veckor sedan. 24 dagar sedan narmare bestamt. Du lag i sjukhussangen. Allt som var du var borta. Du fanns dar men anda inte och jag visste inte vart jag skulle ta vagen. Du viskade fram sma meningar som inte riktigt hangde ihop. Jag forsokta krama din brackliga kropp i sjukhussangen och jag sa att jag alskade dig. Du tittade pa mig och sa att jag i alla fall var klar i knoppen. Vi skrattade genom tararna, mamma, pappa och jag. Sa har efterat tror jag att du forstod, att jag var pa vag bort. Att jag skulle tillbaka till Bangui. Jag visste att det var sista gangen jag sig dig men jag visste inte hur jag skulle ta farval. Hur tar man farval for sista gangen?

Nar det var dags for mig att fortsatta till Arlanda viskade du fram "Det har du gjort bra" och tillsist fragade du om pappa hade gett mig pengar. Och da fanns du dar igen. Min farmor som alltid brydde sig sa mycket om mig. Som oroade sig for hur jag skulle klara mig. Som ville veta om jag hade allt jag behovde. Du, min farmor, Margit Larsson, fanns dar. En liten stund trots sjukdom, smarta och alder glimtade du fram.


Nar jag satt hos dig pa sjukhuset nagra dagar innan jag akte pratade vi minnen. Jag fragade om du kom ihag den dar julen nar du var och halsade pa oss i Afika. Jag var liten men jag har ett sa tydligt minne av hur du sitter pa soffan intill mig i vardagsrummet. Det var nog jullafton for du var finkladd. Du hade pa dig en vit kjol med rosa rosor pa, i ditt langa vita har som var uppsatt i en knut satt nalar med rosa rosor i plast. Du var sa vacker. Den vackraste farmor nagon kunde ha. Din arm lag om mig och du var den tryggaste i varlden. Du berattade historier for mig; om hur leoparden at upp er katt Lotta i Afrika och om hyenorna som stal era skor pa natten. Du berattade historier om min pappa och jag kommer ihag hur jag tankte att min pappa aldrig kunnat vara sa liten. Men du var ju hans mamma sa du borde ju ha vetat.

I mina stora barnaogon fanns det ingen mer spannande an du.

Nar vi akte till Sverige pa sommrarna var hojdpunkten du. Du, med ris, pepparhona, inlagd pumpa och efteratt i omatliga mangder. Kanelbullar kladdiga av smor och mandelmassa, ostkaka med gradde och sylt.

Du kom ihag den dar julen. Vi log tillsammans och din skrynkliga hand var varm i min.


Nar jag satt dar pa sjukhuset bredvid din sang sa du att du var trott pa att flytta. Du hade gjort det for mycket i ditt liv. Jag tror att jag fortstod precis vad du menade, aven om jag inte har flyttat brakdelen av alla ganger du har gjort. Du sa att det alltid hade varit sa svart att lamna ; jag sa att det svaraste var att kanna sig hemma. Nar jag sa det rann tararna ner for dina bleka kinder och du nickade. Jag tror farmor att jag ar valdigt lik dig. Jag tror att om du var 20 ar ar 2008 skulle vara liv vara valdigt lika varandra. Men det skiljer 71 ar mellan oss och det ar nog darfor vi har haft svart att forsta varandra ibland. Men trots det ar jag valdigt glad att jag ar lik dig. Du levde ett rikt liv, och nar jag sa det till dig sa holl du med och sa att ditt liv varit rikt. Rikt pa bade smarta och gladje.

De senaste 24 dagarna har jag tankt mycket pa dig Farmor. Du offrade sa forbehallslost och med en sadan overtygelse. Och ibland kanske du offrade for mycket.


Farmor, du fanns alltid dar. For mig och for alla andra som kunde tankas behova en kopp kaffe, en pratstund, ett mal mat eller en hjalpande hand. Du fanns dar, i dina langa kjolar, ditt vita har och ditt guldhalsband med rosa stenar och med en svag lukt av schampo och mat runt dig. Hur ska jag klara mig utan dig?


Det ar svart for mig att inte kunna vara med pa din begravning. Det ar svart for mig att ta farval. Det ar svart for mig att fortsta att du inte sitter i din lagenhet pa Irisgatan, vid koksbordet, till halften gomd bakom dina krukvaxter och tittar ut genom fonstret.

Men jag tanker mig att du antligen har fatt komma hem. Jag tanker mig att du finns i en himmel tillsammans med farfar, dar du inte langre har ont, dar inte smarta och aldrande finns. En himmel fylld men pelagoner och orkideer, dar du kan baka sa mycket bullar och rulltarta och lagga in sa mycket pumpa du vill. Dar sylten aldrig slutar koka och gasterna aldrig slutar ringa pa dorren. Precis som du vill ha det.


Farmor, jag vet inte hur jag ska ta farval. Jag vill inte ta farval, men jag vet att allting har sin tid. Och detta ar tiden att ta farval. Farmor, tack for allt. Tack for  boner, nybakade bullar, karlek och en oppen famn. Tack. Farmor. Min farmor.


Kommentarer
Postat av: Angeline

TACK för underbara ord till farmor. När dessa ord lästes upp på begravningen grät jag. Saknade dig, men det var ändå som om du var där. Hoppas du sett filmen och fick en liten känsla av hur det var. Det var en vacker stund, jag hoppas att farmor gillat den.

KRAM

2008-09-18 @ 10:44:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0