Lika stor som en handväska...

”När jag såg dig sist var du lika stor som din handväska” säger han och pekar på min bruna väska från Lindex som ligger på gräset mellan oss.

 

Jag sitter på gräsmattan utanför det hus där jag växt upp och tittar på skymningen som lägger sig över staden och bereder väg för mörkret. Det luktar rök från eldarna i kvarteret runt omkring och en liten kille går förbi och skriker ”Petrol, Petrol” och säljer fotogen i en liten flaska till de hushåll som har små fotogenlampor att lysa upp kvällen med. Stadens myllrande ljud färdas i mörkret och jag lyssnar till barn som gråter, människor som beklagande och hjärtskärande skriker vid någons dödsbädd, och klinkande gitarrer vid någon fest. Barn trummar och sjunger julsånger och någonstans skäller en hund, bräker en get.

 

Min barndoms hemstad ståtar med sina lerhyddor och förfallna kolonialhus under torrtidens röda dammoln. Ingenting har förändrats och jag går på stigar som jag gått hundratals gånger förut. Det är konstigt att vara här. Jag blir med ens väldigt liten och samtidigt väldigt stor. Liten, för att jag blir ännu en gång en liten flicka som halvnaken och barfota springer runt bland hyddorna och mangoträden. Stor för att skillnaden mellan mina barndomsvänner och mig har blivit så ofantligt stor.

 

På eftermiddagen följer jag en kär stig som går från vårt hus, förbi den lilla markanden vid Baba-Salao, genom den svenska missionstationen som står övergiven och förfallen med överväxta gräsmattor och vidare in bland husen i kvarteret bakom missionstationen. Går förbi hus där människor hälsar mig välkommen tillbaka, välkommen hem. Jag träffar min närmsta vän, Honorine. Vi sitter utanför hennes hus på små träpallar under ett mangoträd och pratar om tiden som gått. Vi skrattar åt minnen, pratar om människor som dött, vilka som fött barn och jag tittar på människorna som går förbi oss som om ingenting hänt. Som om det inte var flera år sedan jag satt här sista gången.

 

När jag går till den stora marknaden och strövar omkring bland de rangliga stånden och de små plastskynken som är utlagda på marken där det travats upp tomater, potatis, lök, basilika och andra grönsaker viskar människorna runt omkring mig. ”Är det hon?”, ”Jag tycker jag känner igen henne.”,”Det måste vara hon”. De har hört att jag ska komma men är inte säkra på om det är jag eller inte. Andra människor ropar högt efter mig och kommer framspringandes för att hälsa på mig med ljudiga handknäppningar och stora leenden.

 

Av mina vänner lever i alla fall hälften, vilket känns som en positiv överasskning. De flesta kvinnorna har fått åtminståne  två barn till, varav i alla fall ett lever. Staden är fattigare, många affärer har stängt eftersom det helt enkelt inte finns pengar i omlopp. 


Det är som att tiden stått stilla. Och ändå inte. Mellan mig och mina vänner har mycket vatten runnit under broarna. I alla fall under mina broar. Jag har pluggat, flyttat, rest, jobbat och gjort det en ung kvinna gör i min ålder. Enligt mig. Men mina barndomsvänner står kvar där jag lämnat dem. Ett par barn mer eller mindre, kanske har de bytt man, kanske har deras man tagit en andra eller en tredje fru, men deras livs teater utspelar sig på samma scen som när jag lämnade dem. Jag kan inte dela mina resor, mina upplevelser, mina studier och mitt jobb med dem. Det är en värld som ligger utanför deras.

 
Men någonstans hittar vi varandra ändå. Och det är det som är så befriande skönt. Att vänskap behöver inte alltid vara likadan. Att vänskap kan förändras, existera på andra villkor och utspelas på olika scener. Det behöver inte betyda att vänskapen är mindre stark. Bara att den är annorlunda.


Kommentarer
Postat av: anette

Hej Charlotte!

Först vill jag tacka dig för din utomordentliga blogg.

Den är fantastisk och jag har rekommenderat den till flera (som behöver få lite perspektiv på livet). Det var lite sorgligt att läsa om missionstationen att den hade förfallit så. Den var ju iaf vårt hem under några år. Jag har haft kontakt med Honorine men det var nog ett par år sedan men om du träffar henne igen så hälsa från mig/oss. Har du nån mailadress eller går det bra att jag kontaktar dig här? Så vill jag önska ett riktigt Gott Nytt År 2010 och Guds välsignelse och beskydd. Många kära hälsningar, Anette.

2009-12-31 @ 17:16:04
Postat av: Charlotte

Hej Anette! Tack, och detsamma till dig. Ja, det är ledsamt att se missionstationerna runt om i landet som numera är tomma, förfallna hus. De ekar övergivna och tomma. Det känns väldigt fel. Men, så är det. Honorine mår bra, jag ska till henne i eftermiddag. Hon hälsar tillbaka till Mama ti Sandra!Det går bra att kontakta mig här på bloggen, men annars är min mail [email protected]. Allt gott till dig och familjen. Nzapa a bata ala. Kram!



2010-01-03 @ 10:29:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0