Fredag...
Parkerar bilen. Stänger av motorn. Andas.
Har coktailat med Banguis elit. Stått i fin klänning och uppsatt hår i ett hörn och pratat med rikemansfruarna. Satt i mig en oförskämd mängd med små gräddiga läckerheter när ingen tittat på. Magen kurrade av hunger. Nöden har ingen lag. Hunger har ingen lag. Låtsats dricka på ett glas med champagne. Huvudvärk och champagne är ingen bra kombination.
Jag har lett så där lagom mycket, nickat och skakat på huvudet precis där jag borde ha gjort det. Förfärats över hålen i Banguis asfalstvägar och rullat ögonen stort åt det senaste skvallret. Diskuterat i vilken affär man hittar den bästa grädden med sådant intresse att det kunde ha handlat om mitt livs viktigaste beslut. Jag har kindpussat och skakat händer. Jag har pratat artig franska och belevad engelska. Jag har klappat händerna efter någon viktig mans oerhört viktiga tal och jag har viftat med ögonfransarna och plutat med mina målade läppar.
Nu är jag hemma. Sitter kvar i bilen utanför huset och tittar på natten. Jag luktar cigarettrök och borgerlig tantparfym. Natten är tyst och svart. Mörkret har skalat av världens dess färger. Bilens varma motor knakar. Jag är trött och känner mig tom innuti. Vinglar ut på mina högklackade skor och låser upp dörren till huset. Sparkar av skorna, tar av mig klänningen, släpper ut håret, tvättar bort sminket och sätter mig i soffan och studerar den vita väggen framför mig och orkar inte göra mer än just det.
Imorse var jag på väg från mitt kontor till någon annans kontor. I min feta landcruiser kryssade jag mellan taxibilarna som om jag var kungen i stan. Förbi rödljusen och Grand Café. Där någonstans märke jag att något var fel. Människor stod alla vända åt samma håll och pekade. Louise, tiggerskan som brukar sitta vid Grand Café, haltade över vägen med sina handikappade ben. Hennes minsta barn på ryggen. Det var någonting med henne. Det var henne alla tittade på. En man sprang fram och drog i henne. Sedan såg jag inte mer, för trafiken fortsatte framåt. Allt gick så fort.
Jag tittade i backspegeln och någonstans där gick hjärtat i tusen bitar. Louises äldsta barn gick över vägen. En liten pojke som jag skulle gissa är 4 år. Barfota och med en alldeles för stor fotbollströja på sig. Han släpade efter sig deras få tillhörigheter. Några tygstycken. Ett par klädtrasor. Hans små ben skyndade över vägen efter sin mamma.
Jag vet inte vad som hade hänt. Jag vet inte vad som hände efter det att jag sett dem. Men jag fick så ont i hjärtat. Nu sitter jag här. Magen proppmätt av små franska toasts och med rester av mascara i ögonvrårna. Med hjärtat som fortfarande ser den lilla pojken som sprang efter sin mamma. Livet är fullt av motsägelser och jag har ibland svårt att leva i sådana ytterligheter. Ena stunden med Louise framför ögonen, andra stunden trippandes i höga klackar och röda läppar. Jag blir tom innuti.
Nu ska jag hänga upp en tvätt för tork och sedan ska jag sova. För detta är mitt liv. Och jag försöker tänka att jag väljer i alla fall att inte blunda. Jag väljer att känna. Att bli berörd.
Och jag blir tom innuti.
