Inblick. Utblick. Ögonblick.

Molnen rör sig som uomjordiska flygplan över det stora blå. Stirrar upp i molnen bakom mina leopardmönstrade solglasögon och börjar se vita prickar som sticker i ögonen. Blundar. I poolen plaksimmar ett par gråhåriga militärer. Vattnet glittrar blått och svettdroppar prälar sig på min mage. Sista stressen. Försöka se lite hälsosamt solbränd ut. Snart är jag i Sverige. Jag längtar. Jag bävar. Skickar ett sms till Ester. Om fyra dagar ses vi. Overkligt är min enda tanke. Jag längtar efter en sommar. En sommar full med jordgubbar, långa kvällar, duggregn, sol, myggor som bits och älskade människor nära.

Bo Kasper sjunger om att hon är söt när hon sover och jag kan inte bärga mig. Jag vill hem. Hem till Sverige. För det är hemma. Ett hemma. Jag vill hem för jag vet att det varar bara en kort stund. Mobilen surrar bredvid mig och ett moln parkerar sig framför solen. Smakar svett om läpparna och min hud luktar sol. Några kanoter glider förbi på floden och jag spanar på Kongos kullar på andra sidan floden. En lastbil brummar förbi någonstans och ett barn skrattar.

Strax ska jag klä på mig. Strax ska jag köra hem och äta lunch. Imorgon ska jag måla naglarna, plocka ordning på det sista på kontoret, sortera lite. Vara så där organiserad som jag är. Mitt jobb är avslutat, troféerna lämnade på flygplatsen, och alla papper i ordning. Tre dagar av lugn och djupa andetag innan Air France hämtar mig på torsdag kväll. Men ändå. En klump i magen. Liten. Men det är som det ska.

Snart snart snart. Morfar. Sill och potatis. Mitt barndomsrum. Kvigor i trädgården och fika under päronträd. Kvällsdopp i Årsjön. Kramar. Ester. Erika. Mamma och Pappa. Theo! Gräs mellan tårna. Min bil. Kaffe latte. Skogspromenader.

Men först ska jag njuta. Av dagarna kvar här. Suga på det sista. Innan jag säger hejdå. För en stund.