Vardagsmänniskor...
Jag undrar var han tog vägen. Killen. Han som alltid vinkade till mig. Han som hade utåtstående öron och en blå keps. Bermudashorts och två olika tröjor. En röd. En grön. Han som sålde cigaretter och telefonkort. Och rosa tuggummin som smakar som mina barndoms lördagar.
När jag körde till jobbet på morgonen. Längs vägen som följer floden. Man svänger höger precis innan busstationen. Där vägen går upp mot polishuset och dess mänskliga gamar. Precis innan backen börjar, där en vattenledning för evigt har gått sönder där vatten sipprar ut i en liten pöl. Där hemlösa tvättar sina kläder och små fiskar från Banguis kloaker simmar runt. Där kvinna som är galen eftersom hennes barn brunnit upp tvättar sig på morgnarna. Där, mitt emot, brukade han stå. Ett hopfällbart träbord. Cigarettpaket hängandes som färgranna girlanger. Rosa och limegröna tändare. Telefonkort i bjärta färger. Varje dag vinkade han till mig. Plirade med ögonen under kepsen. Varken mer eller mindre.
Bara ett tyst hej. Mellan mig och honom.
När klockan slog lunch och jag åkte hem längs samma väg låg han under mangoträdet som växer precis bredvid. Med kepsen lagd över ansiktet. Vilandes i hettan. Från agusti till juni har vi setts varje morgon. Sådär i förbifarten.
Men nu. Nu är han borta. Sedan två veckor. Finns ingen vinkande hand. Inga plirande ögon. Inga cigarettpaket och inga färger. Ingen kropp som nonchalant ligger utsträckt under de lummiga bladen.
Var har han tagit vägen?
Jag saknar honom. Handen. Hälsningen. Rutinen. Den mänskliga samhörigheten av två vardagar som korsar varandra.
Han får gärna komma tillbaka.
