Ett regn av genomskinligt guld...
Termiterna flyger. Med långa, glänsade vingar. Jag är på väg hem efter att ha suttit barnvakt åt mitt gudbarn. Mörkret har Bangui i sitt fuktiga grepp och från lyktstolparna lyser det ett svagt, gult ljust. I ljuset glittrar hundratals vingar. Vingar som fladdrar, flaxar och kämpar för att ta sig mot ljuset. En kamp mot döden. Barfota barn springer runt mellan lyktstoplarna med plastmuggar, fat och tallrikar. Sopkvastar gjorda av torkat gräs sopar frenetiskt, styrda av små barnahänder. Jag stannar, för hjärtat fylls av minnen. Parkerar bilen och går ut. Det regnar fladdrande termiter. Det är förödande vackert. De genomskinliga vingarna som lyser som guld i glödlampornas ljumma ljus och kvällens mörker känns sval mot min hud. Pölar av vatten som glimmrar och grodor som kväker i vägens diken. Barnen skrattar och springer med händerna uppsträckta för att fånga in de flygande termiterna. De plockar bort vingarna och lägger dem i deras kärl. Ikväll ska de festa. En festmåltid på stekta termiter.
Jag ställer mig med barnen som är alldeles för upptagna för att inse att det står en vit tant med dem under lyktstoplen i det svarta mörkret och jagar termiter. Vingarna kittlar mot mina kupande händer. Jag drar av vingarna och stoppar in en tjock termit i munnen. Den kittlar mot tungan och krasar mellan tänderna när jag tuggar. Det smakar som förut. Som minnen. Som utanför huset i Berberati, när jag satt med min bror tillsammans med Likki, Fedde och Privat under mangoträdet en tidig morgon. Under den tidiga morgonen hade det regnat termiter från himelen och vi satt och drog av vingarna på dem. Stoppade in några i munnen levande, och resten stekte vi. Med salt. Fem gånger bättre än Pringels potatischips.
Jag står kvar under lyktstolpens ljus ett par minuter och tuggar i mig termiter tillsammans med de små barnen. En taxibil åker förbi och jag hör att de skrattar åt mig. En viting som äter termiter. Men de vet inte. Att för mig är det mycket mer än termiter. För mig är det minnen. Minnen av en fantastisk barndom, då skillnaden mellan svart och vitt inte var så stor. Då hela universum utgjordes av Berberati. Då mamma och pappa var odödliga och bäst i världen. Då min bror var mitt beskydd. Då allt var möjligt.
Med termitben mellan tänderna och barnens upprymda skratt åker jag därifrån. I ett guldigt regn av termitvingar. Bilen dunsar ner i vattenpölarna och vattendroppar skvätter upp på vindrutan. Kvällen är så vacker att det gör ont och minnena ligger som varmt, mjukt ludd runt hjärtat.Och jag önskar att jag aldrig hade blivit vuxen.
