Inblick. Utblick. Ögonblick.

Stop. Rött ljus. Stannar den lilla guldia zusukin pliktskyldigast. Luftkonditioneringen blåser bort svettdroppar på överläppen På ipoden sjunger Lars Winnerbäck om vatten och nyponbuskar. Stadens största korsning. Höger sida. Landets finaste café. Glass i små bägare, croissanter, kall apelsinjuice. Vänster sida. Telecels kontor. Landets kanske största mobiloperatör. Gula väggar, stora fönster. Innanför välordnade kontor och vita gardiner. I entrén två säkerhetsvakter.

Jag mitt i mellan. Och min guldiga bil förståss.

Från trottoaren kommer fem killar framspringande. Omkring 6 och 9 år. De klänger sig fast på bilen. Trycker sina dammiga ansikten mot fönstrena. Ropar efter pengar. Mat. Uppmärksamhet. Kläder. En dusch. En tvål. En skola. En säng. Kärlek. Ett hem. Ett värdigt liv. De slår med sina små, arga knytnävar på bildörrarna. Tittar rakt fram. Försöker att inte känna. Hjälplösheten. Rädslan. Ilskan. Inte känna allt som deras dammiga ansikten, knytna nävar och uppfodrande blickar får mig att känna.

Grönt ljus. Gasar tacksamt. Tar höger. Kör bort längs Avenu Boganda. Vidare i vardagen. Livet. Tankarna mal framåt. Pengar ska hämtas. Möten ska hållas. Lever.

Kommer hem till huset det rosaröda bredvid floden. Stänger bildörren. Små avtryck av barnahänder mot bilen. Öppnar husdörren. Hackar potatis. Skivar tomater. Tänker på det som sas på kontoret i förmiddags. Olivolja. Vinäger. Funderar på banköverföringar. Lök. Majs. Undrar var skräddaren tagit vägen. Salt. Peppar. Tallrikar på bordet. Vatten. Saft. Rynkar ögonbrynen över huvudvärk. Fransmannen kommer. Äter. Pratar. Snabbt. Dukar undan. Diskar. Sover under myggnätet i vårt kalla sovrum. Vaknar när klockan ringer ilsket. Fortsätter dagen.

Som om det inte var någonting. Som om jag inte ignorerat fattiga, hemlösa gatubarn. Men mitt i allt. Mitt liv. Min vardag. Mina sorger. Mina önskningar. Måste leva. Måste fortsätta. Måste se till mig.

Jag har svårt. Att inte känna. Att fortsätta min vardag. Men de fattiga pojkarna är en del av den. Vardagen. De gör samma sak. Varje dag. Flera gånger om. Med mig. Med alla andra Banguibor.

Vill känna.Vill hjälpa. Men någonstans druknar jag i vardagen. Druknar i livet som är mitt. Livet som måste fortsättas. Livet som inte alltid är fantastiskt. Mina bekymmer. Någonstans finns inte plats. I hjärtat. I uppmärksamheten. För alla. Alltid.

Förlåt.