Finns inte plats...

Stop. Rött ljus. Stannar den lilla guldia zusukin pliktskyldigast. Luftkonditioneringen blåser bort svettdroppar på överläppen På ipoden sjunger Lars Winnerbäck om vatten och nyponbuskar. Stadens största korsning. Höger sida. Landets finaste café. Glass i små bägare, croissanter, kall apelsinjuice. Vänster sida. Telecels kontor. Landets kanske största mobiloperatör. Gula väggar, stora fönster. Innanför välordnade kontor och vita gardiner. I entrén två säkerhetsvakter.

 

Jag mitt i mellan. Och min guldiga bil förståss.

 

Från trottoaren kommer fem killar framspringande. Omkring 6 och 9 år. De klänger sig fast på bilen. Trycker sina dammiga ansikten mot fönstrena. Ropar efter pengar. Mat. Uppmärksamhet. Kläder. En dusch. En tvål. En skola. En säng. Kärlek. Ett hem. Ett värdigt liv. De slår med sina små, arga knytnävar på bildörrarna. Tittar rakt fram. Försöker att inte känna. Hjälplösheten. Rädslan. Ilskan. Inte känna allt som deras dammiga ansikten, knytna nävar och uppfodrande blickar får mig att känna.

 

Grönt ljus. Gasar tacksamt. Tar höger. Kör bort längs Avenu Boganda. Vidare i vardagen. Livet. Tankarna mal framåt. Pengar ska hämtas. Möten ska hållas. Lever.

 

Kommer hem till huset det rosaröda bredvid floden. Stänger bildörren. Små avtryck av barnahänder mot bilen. Öppnar husdörren. Hackar potatis. Skivar tomater. Tänker på det som sas på kontoret i förmiddags. Olivolja. Vinäger. Funderar på banköverföringar. Lök. Majs. Undrar var skräddaren tagit vägen. Salt. Peppar. Tallrikar på bordet. Vatten. Saft. Rynkar ögonbrynen över huvudvärk. Fransmannen kommer. Äter. Pratar. Snabbt. Dukar undan. Diskar. Sover under myggnätet i vårt kalla sovrum. Vaknar när klockan ringer ilsket. Fortsätter dagen.

 

Som om det inte var någonting. Som om jag inte ignorerat fattiga, hemlösa gatubarn. Men mitt i allt. Mitt liv. Min vardag. Mina sorger. Mina önskningar. Måste leva. Måste fortsätta. Måste se till mig.

 

Jag har svårt. Att inte känna. Att fortsätta min vardag. Men de fattiga pojkarna är en del av den. Vardagen. De gör samma sak. Varje dag. Flera gånger om. Med mig. Med alla andra Banguibor.

 

Vill känna.Vill hjälpa. Men någonstans druknar jag i vardagen. Druknar i livet som är mitt. Livet som måste fortsättas. Livet som inte alltid är fantastiskt. Mina bekymmer. Någonstans finns inte plats. I hjärtat. I uppmärksamheten. För alla. Alltid.

 

Förlåt.


Kommentarer
Postat av: Peter Nordström

Vilken fantastisk blogg. Vilket fantastiskt liv du lever. Jag flyttar till Nairobi i augusti och hoppas finna mina drömmars Afrika.



Önskar dig all lycka.



/Peter

2009-06-03 @ 18:05:57
Postat av: Charlotte

Tack! Tack för uppmärksamheten och för att du gillar min blogg. Och tack för att du lämnade en kommentar. Lycka till och hoppas att du hittar ditt drömmars Afrika! Önskar dig allt gott.



/Charlotte

2009-06-04 @ 09:56:11
Postat av: Peter Nordström

Skulle du av en händelse ha vägarna förbi Nairobi så skriv en rad. Skulle vara roligt att få veta mer om ditt liv i Bangui.



Mvh,



Peter Nordström

peter.nordstrom@gmail.com

2009-06-16 @ 23:00:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0