Torsdag...
Grått. Regndroppar som smäller på takplåten och vardagsrummet som ligger i ett grådaskigt mörker. Tittar ut genom fönstret. Floden segflyter fram. Piroger överlastade med bananer och mango på väg in till staden. Bladen hänger vattentunga från träden. Gräset som ett tjockt grönt täcke över jorden. Jorden den rödbruna, vars lera gurglar och bubblar. Vid horistonten byter solen fram genom gråheten. Strimmor av vitt. Takrännans vattenfall bildar en liten sjö av skummande vatten precis utanför fönstret. Vitkatten jamar miserabelt för att komma in. In i värmen. Tystheten.
Dags att stänga. Dörren. Fönstren. Låsa. Dagen måste ta tags i. Effektivitet. Ett försök i alla fall. Inte ligga på sofflocket och pösa. Ska träffa en veterinär som ska göra certifikat till våra troféer som ska exporteras. Sammanställa lite papper. Köpa mjöl. Baka bröd. Någonstans ska jag vila också. Andas.
Kämpa mot huvudvärkens välbekanta begynnelse.
Så. Dags nu. Att lämna min kokong av värme, tystnad och kärlek. En kråka landar på taket med en kraffsande duns. Kraxar kungligt ut över de gråa nejderna som är hans kungarike.
Nu. Måste gå. Nu, på en gång.
