Onsdag, kaffe, och hatkarlek...
Det regnade imorse. Det krop i mina ben. Huvudet dunkade sa dar som det gor nar man inte sovit gott. En natt utan somn, kanns det som. Aven om jag uppenbarligen har sovit. Vaknar utmattad och stressad. Trots att jag inte har nagot att stressa over. Trots att jag inte ar utmattad. Mitt undermedvetna spelar mig ett spratt.
Herr Banguis och min relation krisar. Jag velar som aldrig forr. Hatkarlek, i alla storsta grad. Jag blir sa irriterad pa honom nar han prompt ska springa runt mina fotter och kraffsa pa mina tar med sina klor. Som om mina fotter inte utsatts for nog med problem. Jag blir sa trott nar han backar upp mot dorren gor en stor hog med otrevligheter samtidigt som han tittar pa mig med sina ekorrsogon som om att det vore alldeles normalt att han hade for sig otrevligheter i mitt vardagsrum. Samtidigt ar han ju sa gullig. Nar han burrar in sig i armvecket och somnar. Nar han piper fornojt nar han far kott att ata. Riktigt bedarande. Hur nu en rattliknande varelse som bajsar som en elefant kan vara bedarande. Men sadant ar fallet. Hatkarlek. Han stressar mig, Mister Bangui. Och imorse nar jag satt pa koksbanken och betraktade denna onsdagsmorgons grahet genom koksfonstret, insag jag varfor. For att han ar beroende av mig. Jag gillar det inte. Att nagon att beroenda av mig. Att jag masta komma hem, torka otrevligheter, ge mat och karlek, for annars klarar han sig inte. Jag kanner min instangd i denna lilla varelses beroende av mig. Men vi ska inte overdriva analyseringen av mitt nagot forvridna inre. Inte lagga for stor vikt vid mina egna utlaggningar om mig sjalv. De tenderar att vara en aning egoistiska och egenkara....
Onsdagen ar gra och mitt internet har lagt av. Annu en gang ar jag lagd i handerna pa Banguis nagot tvivelaktiga internetcafeer. Det droppar fortfarande fran det stora bla och det ar lera overallt.Jag har traningsvark i skinkorna efter en hurtig promenad med en libanesisk armenier (klura ut den ni!) i gar eftermiddag. Svetten lackade och jag forbannade alla chokladbitar och graddsaser jag satt i mig. Alla universums stekande solar och den himmla uppforsbacken. Kunde inte Gud gjort Bangui platt? Bara for mig?
Nu ska jag rycka upp mig, ta min lilla guldparla till bil och brumma ivag i leran for att ta en kopp kaffe. Jag tycker att jag fortjanar det. Alla fortjanar att ta en kopp kaffe. En kvarts paus i sallskap med detta beska, svarta, gift. Sarskillt en onsdagmorgon som denna. Nar man ar lika langt bort fran helgen som de tva dagar man redan averkat i veckan.
Skal!
Herr Banguis och min relation krisar. Jag velar som aldrig forr. Hatkarlek, i alla storsta grad. Jag blir sa irriterad pa honom nar han prompt ska springa runt mina fotter och kraffsa pa mina tar med sina klor. Som om mina fotter inte utsatts for nog med problem. Jag blir sa trott nar han backar upp mot dorren gor en stor hog med otrevligheter samtidigt som han tittar pa mig med sina ekorrsogon som om att det vore alldeles normalt att han hade for sig otrevligheter i mitt vardagsrum. Samtidigt ar han ju sa gullig. Nar han burrar in sig i armvecket och somnar. Nar han piper fornojt nar han far kott att ata. Riktigt bedarande. Hur nu en rattliknande varelse som bajsar som en elefant kan vara bedarande. Men sadant ar fallet. Hatkarlek. Han stressar mig, Mister Bangui. Och imorse nar jag satt pa koksbanken och betraktade denna onsdagsmorgons grahet genom koksfonstret, insag jag varfor. For att han ar beroende av mig. Jag gillar det inte. Att nagon att beroenda av mig. Att jag masta komma hem, torka otrevligheter, ge mat och karlek, for annars klarar han sig inte. Jag kanner min instangd i denna lilla varelses beroende av mig. Men vi ska inte overdriva analyseringen av mitt nagot forvridna inre. Inte lagga for stor vikt vid mina egna utlaggningar om mig sjalv. De tenderar att vara en aning egoistiska och egenkara....
Onsdagen ar gra och mitt internet har lagt av. Annu en gang ar jag lagd i handerna pa Banguis nagot tvivelaktiga internetcafeer. Det droppar fortfarande fran det stora bla och det ar lera overallt.Jag har traningsvark i skinkorna efter en hurtig promenad med en libanesisk armenier (klura ut den ni!) i gar eftermiddag. Svetten lackade och jag forbannade alla chokladbitar och graddsaser jag satt i mig. Alla universums stekande solar och den himmla uppforsbacken. Kunde inte Gud gjort Bangui platt? Bara for mig?
Nu ska jag rycka upp mig, ta min lilla guldparla till bil och brumma ivag i leran for att ta en kopp kaffe. Jag tycker att jag fortjanar det. Alla fortjanar att ta en kopp kaffe. En kvarts paus i sallskap med detta beska, svarta, gift. Sarskillt en onsdagmorgon som denna. Nar man ar lika langt bort fran helgen som de tva dagar man redan averkat i veckan.
Skal!
Kommentarer
Trackback
