Söndag för mig - söndag för dig?
Det blipp-bloppar mot taket. Kvällen är svart. Söndagen lider mot sitt slut. Trött men inte sömnig. En molnande huvudvärk. Dagen har varit som en söndag ska vara. Lugn. Lite långsam. Ganska tyst. Utan krav. För mig. Men för någon annan har dagen varit helt annorlunda.
En katolsk präst som bor i en förort till Bangui blev idag knivhuggen. Han heter fader Alouis och kommer från Zimbabwe. Jag träffade honom första gången för ett par veckor sedan, då han bjöd mig på picknick på en kulle där vi kunde se ut över ett av hans projekt; ett gigantiskt grönsaksland som breder ut sig. Men tomater, pumpor, majs, paprikor, gurkor, morötter, kål.... och ett par feta grisar. Ett försök att få lokalbefolkningen att odla produkter som har bättre näringsvärden och är lättare att sälja.
Fader Alouis har mjölkochokladfärgad hud och jag skulle nog gissa att han är runt 40 år. Han har en liten snäll kulmage och en runt ansikte. Ögon som talar om snällhet och övertygelse.
Han har något bekymmerslöst över sig och talar på ett okomplicerat och avväpnat sätt.
Vi satt och åt lunch på en restaurang men några vänner då telefonen ringde. En katolsk nunna som är en nära vän till både mig och Fader Alouis ringde för att berätta. Att för Fader Alouis hade denna söndagen varit allt annat än vad min söndag varit. Efter att han avslutat morgonens två mässor kom det fram en ung man till honom som bad honom komma hem till mannens hus för att välsigna huset. Fader Alouis bestämde möte med mannen, men när han kom fram till mannens hus hände någonting helt annat än det som skulle varit en välsignelse. Mannen tog fram en kniv och attackerade Fader Alouis. Stack honom tre gånger i magen. Vänster sida. När nunnan ringde mig låg Alouis på det statliga sjukhuset, medvetslös och nyopererad. Efter att min lunch avslutats åkte jag till sjukhuset. Jag visste att jag inte skulle kunna göra något för honom. Men det kändes viktigt att få se honom. Att ha varit där.
Efter ett virrvarr i korridorer som luktade unket och illa och efter sökande i flera överfulla salar med sjuklingar som låg på golv, i sängar och satt längs väggarna hittade jag honom. I en säng bakom ett grönt skynke låg han. Naken med ett skynke runt sig. En nunna höll hans hand. Han var medvetslös. Dropp och blod kopplat till hans chokladbruna armar.
De tror att Fader Alouis kommer att klara sig. Och jag kan inte göra någonting för honom. Förutom att hålla hoppet uppe. Att tro för honom.
Men livet är så konstigt. Min söndag har varit lugn. Nästan lite intetsägande. Men för någon annan, så nära mig, har den här söndagen varit en kamp om liv och död.
Det vet jag ju, att det alltid är. Varje dag, varje stund. Men ibland kryper insikten så nära inpå. Trots att man borde leva med insikten. Varje dag.
Klockan är snart sju och jag har hängt upp en tvätt. Bytt duk. Strukit lite kläder. Jag ska strax göra ordning en sallad. Men avokado. Och sedan är det dags att sova. Imorgon är det måndag igen och trots att jag inte jobbar finns det lite som måste ta tags i.
