Inblick. Utblick. Ögonblick.

Rastlös och tung i kroppen. Trött. Jag är ensam hemma. Fransmannen jobbar till sent mitt i natten. Jag flyttar mig runt i huset och pillar och plockar. Har inte orken att ta tag i något ordentligt - dammsuga eller moppa. Plockar istället ordning på toffsar, hårnålar och hårstrån som jag strör runt mig. Penslar som ramlar ner under soffan. Dammiga papper som ligger i en hög. Skor som alltid ligger huller om buller, trots att jag låtit göra en hylla med det ena sytet att ha någon plats att ställa skorna, ordentligt.Jag kommer ihåg när jag var liten och sprang innanför dörren och sparkade av mig skorna mitt framför dörren. Pappa tyckte inte om det. När han kom hem framåt kvällingen tittade han på mig så där som pappor gör för att tala om för mycket små döttrar att de glömt göra någonting. Nu när jag tittar på skohögen tänker jag på pappa.
Jag saknar min pappa. Det var länge sedan jag träffade honom. Han fattas mig. Hans röst och hans lukt. Hans snälla ögon och hans tankar. Jag hoppas att jag snart får träffa honom.

Jag har målat idag. En syssla jag gjort de senaste dagarna. Det kliar i fingrarna och jag känner mig alltid lättad när jag lyckas få ner färger på ett papper. När ron infinner sig. När inspirationen som alltid kokar kan koncentreras. Jag målar och tänker alla tankar i världen. Funderar över darfurkriget, tänker på vår kommande resa till Cameroun, på vad vi ska äta ikväll, på Stockholm, på Ester, på farmor, på Theo, på Erika, på att handla kläder, på att byta ut stearinljusen på bordet.