Alla dagar är inte lätta...
Det är torsdag eftermiddag och jag är matt. Solen badar i floden och jag har ögon grusiga av tårar.
Jag och Emelie stod inne på en mataffär och funderade över barnmat och ris för vår resa när telefonen ringde. David är död.
Någon timma senare sitter jag bredvid hans fru på deras gård och gråter. Fixerar hennes blåmålade naglar med små röda blommor på. Tittar på hennes tårar som glänser på hennes kinder och som sedan droppar ner i sanden och lämnar små fuktiga spår efter sig. Lyssnar på barnen som leker vid grannens hus, på en tupp som gal och på de sörjande människorna.
Davids döda kropp bärs iväg och tas till sjukhuset. I mig ekar det tomt. Vi åker hem i en gul taxi som skramlar och den torra, varma luften torkar mina tårar lika fort som de faller.
Jag får ett julkort. En vän till mina föräldrar som blivit även min vän. Kortet slutar med ”Alla dagar är inte alltid lätta. Livet är inte rättvist”.
Och jag har inget mer att säga. Inget mer att komma med.
Jag är arg. Och besviken. Har gett upp hoppet och är väldigt ledsen.
I Bangui dör David. Och han blir den fjärde människan som dör i min närhet under två månader. Han blir den tredje anställda som dör inom loppet av en och en halv månad.
Och i norra RCA kidnappas två franska hjälparbetare av FLN, en arabisk rebellgrupp som ingen riktigt vet var de kommer ifrån. Och samma grupp belägrar staden Ndele under natten och plötsligt känns allting väldigt osäkert.
Alla dagar är inte lätta. Denna dag är inte lätt. Långt därifrån.
