Inblick. Utblick. Ögonblick.

Här är den. Vardagen ni undrar över.

Jag åker till banken det första jag gör på morgonen. För att vara där innan det kommer för mycket folk. Innan jag får vänta för länge. Ändå tar det två timmar för mig att få ut mina pengar. De anställda som vet vem jag är ler mot mig. Jag lutar mig mot en vägg och tänker på att jag borde måla mina tånaglar och ringer ett par samtal till anställda när jag står och väntar. När jag äntligen får ut mina pengar går jag till bilen. Bilen där någon har brutit sig in. Eftersom jag aldrig lämnar något i bilen fanns det ingenting att ta. Och ingenting är sönderslaget. Så jag orkar inte bry mig så mycket och kör till kontoret.

Verkligheten är ju den, att skulle jag leva på existensminimum och ständigt gå hungrig, ha variga sår och söner och döttrar som dog av malaria utan att jag kunde köpa medicin till dem skulle jag också bryta mig in i fina, feta bilar. Så vad ska man säga?

Jag behöver 2000 liter diesel. Och 200 liter fotogen. Och 200 liter bensin. Givetvis köper jag inte bränslet vid stationerna. Jag köper det i kvarteret där det är billigare. Alldeles nästan helt bombsäkert är bränslet stulet från någon annan, men det är så det fungerar här så jag spelar efter spelets regler. Köper 11 tomma tunnor som körts på lastbil från Nigeria och ger mig iväg till marknaden för att köpa muttrar i storlek M10. Och bultstänger.

På marknaden hittar jag min bikini. Ja. Inte min bikini som i den bikinin jag drömt om i flera år och äntligen hittar i en affär. Utan min bikini som i att det är den bikinin jag hade på mig när jag flöt runt i den klorblå poolen förra årets säsong. Den bikinin som ”mystiskt försvann” från min ägo och som jag inte riktigt orkade få tillbaka. Den hänger där på en blå galge bland tvättmedel, motorolja och barnkläder. Den gula bikinin. Det är ju faktiskt mest väldigt roligt så jag ler åt det och tänker att åtminstone kommer någon få lite pengar för den.

Ama och Crapule kommer förbi kontoret. Crapule uppdaterar mig med rykande hett skvaller och jag ler åt hans skeva leende och åt det blanka ärret som syns där han sitter på min trapp bredvid Ama. Ama tittar mig fortfarande inte i ögonen och jag önskar jag kunde få de små ögonen att möta mina. Jag rengör, klämmer ut ett par maskar och plåstrar om och sitter en stund med dem ute på verandan och känner mig väldigt otillräcklig. Crapules ögon som möter mina och får mig att falla från skyhöga höjder. Hans ögon som talar om så mycket mer. Så mycket mer än jag vill veta. Hans ögon som får mig att tvivla. Tvivla på att det finns hopp för denna värld. Hans blanka ärr till trots.

Jag äter lunch med en vän och passar på att sola en halvtimma vid poolen. Ska jag rädda världen kan jag ju lika gärna göra det solbränd, eller hur? Ligger där och tittar på floden som jäser och känner lukten av friterade matbananer och rökt fisk från försäljerskan som sitter hundra meter längre bort.

På eftermiddagen åskar det och jag undrar hur mycket det faktiskt kan regna. Hur många droppar man kan krama ut ur det stora blå. Jag undrar om Ama kommer lyckas hålla sig torr eller om bandaget kommer bli blött. Plockar med papper för vapenimport och ansökan om jaktlicenser.

När mörkret faller tränar jag. Jag har en egen tränare. Han heter René, är runt 45 år och är utbildad idrottslärare. Han hör till den generationen som fortfarande fick utbildning innan de franska kolonialisternas traditioner föll sönder. Jag får muskler, hans familj får lite mer pengar att äta för. Mitt eget biståndsarbete. Vi tränar en timma tre/fyra gånger i veckan och jag ångrar alla sommarens lata dagar. Vi träffas halvvägs upp på en kulle, där den franska skolan ligger. Där det finns ett betonggolv med ett grästak över. Där en fläkt som olyckligt nog aldrig mer kommer att snurra hänger från taket. Jag ligger och svettas på mattan efter alla möjliga och omöjliga övningar och jag njuter. Njuter av att någon säger till mig vad jag ska göra och att jag inte behöver tänka. Bara göra. För en stund. Att någon skriker lite på mig och inte låter mig släppa taget. Låter mig inte ge upp.

Jag kommer hem och är trött. Önskar mig två saker. En dusch. Och en latte. Inget av de två kommer att bli verklighet så jag slutar önska. Lagar mat, äter, blir som alltid lika förundrad över att internet fungerar och läser ett mail från en vän som får mig att bli varm om hjärtat. Jag är lyckligt lottad som är omgiven av så många fantastiska människor. Ute skär syrsor kvällens svarta mörker och det rasslar i löven. Jag funderar över vart Ama sover i natt och jag tänker på Crapules ögon som sett alldeles för mycket. Jag blöder lite. För denna värld. Blir uppäten av mygg och läser en bok jag redan läst 11 gånger. En bok som aldrig slutar förvåna mig och som är otroligt vacker och tragisk. Jag hör till de människorna, de som kan läsa samma bok om och om igen. För jag upptäcker nya saker. Nya ord. Andra nyanser. ”Tea on the blue sofa” av Natasha Illum Berg. Läs den. 11 gånger om. Det är den värd.