Jag vill hejda tiden...
I den nyputsade staden ligger David hemma i sitt hus och dör. Jag och Emelie åker dit under en eftermiddagssol som börjar ge vika för natten. David ligger på en madrass på golvet och jag kan inte tro att det är han. Av hans kropp finns bara ett hudbeklätt skelett kvar. Jag kan inte tro att den starka, levande och imponerande man jag lärde känna för två år sedan nu ligger redo att dö. Han orkar inte prata och han hostar dödens hosta och rosslar som om han höll på att kvävas. Hans två små barn sitter på golvet och leker med medicinaskarna och tittar med stora ögon på oss. Ovetande om vad som händer med deras pappa. Rummet luktar damm, svett och hopplöshet. En kvinna kommer in genom dörren och sätter sig ner vid bäddens kant. Hon ursäktar sig och säger att hon kommit för att be för David.
Någon som börjat läsa min blogg frågar om jag är troende. Ja, det är jag. Vissa skulle säga att i en värld så full av död och sprickor borde man inte tro på en Gud. Men hur skulle jag inte kunna tro? Så länge man tror finns det hopp. Så jag måste tro. Tro att det finns något mer, något större. Någon som bär när jag faller, för jag förstår inte hur jag överlever. Hur jag klättrar. Hur mitt huvud stannar över vattenytan trots att jag är övertygad om att jag sjunker djupare och djupare ner i maktlöshetens svarta hav.
Så kvinnan ber för David. Och jag ber med henne. För vad ska jag göra? Sjukhusen faller sönder och i ett liv som detta är man överlåten åt något mer. Någon annan. Vare sig man vill det eller ej. Det är lätt att vara kung över världen när man har sjukhus och läkare i rena rockar och vackra leenden. Ja, då är det lätt att vara självständig och stark. Men när allt rämnar, då har man inget val. Man tror. Det är det enda som finns kvar.
David verkar ha gett upp. Hur räddar man en människa som bestämt sig för att det är försent? Kan man? När kvällen lägger sig över staden känns det så fel att ge upp. Så fel att låta någon ge upp. Så fel att låta David släppa iväg livet utan att försöka hindra honom.
I gryningsljuset springer ett hundratal män längs floden. Militären rekryterar 4000 nya soldater och nykomlingarna drillas ihärdigt. Jag hör dem på långt håll. De sjunger i takt till deras taktfasta steg och deras flerstämmiga sång färdas genom den dammiga luften. Det är otroligt vackert, tills man ser dem. Klädda i uniformer med vapen i händerna. Det hela blir plötsligt skrämmande obehagligt. Jag fortsätter genom den nyvakna staden där kvinnor med stora lass med frukter är på väg in tills marknadsplatserna, där de sömniga gatubarnen samlas vid Grand Café, där hungriga poliser i vita handskar tar sin plats vid rondellerna och korsningarna.
Vi bestämmer oss för att försöka en sista gång. Att ge livet en sista chans. Jag kör till en av stadens privata kliniker. En liten kokong av någon som påminner om västerländsk vård. En plats för privilegierade själar, där vården kostar mer än de flesta tjänar på flera år. Ett litet malplacerat paradis med luftkonditionering och rena väggar. Men ändå så begränsat av landets läge och situation. Det får bära eller brista. Vi kan inte låta livet rinna oss ur händerna utan att försöka greppa om det. Försöka fånga det.
På en skolgård jag kör förbi står barn uppradade i en blå och vita uniformer och sjunger nationalsången bredvid landets flagga. Några män målar nederdelen av alla mangoträdens stammar vita, för det gör man när det är fest här. Träden målas och på gatorna skrivs det KNK ; koua na koua. Den nuvarande presidentens slogan som betyder ”arbeta!”. En slogan som vi ständigt ler åt, eftersom det centralafrikanska folket inte direkt är kända för att vara arbetsvilliga. Och ännu mer ironiskt blir det när ordet ”koua” på sango också kan betyda död. Så är det ett uppmaning till arbete eller till död? Ibland är jag ytterst tveksam.
Kliniken vi går till får inte behandla tuberkulos. Staten har nämerligen monopol på detta, men på det sjukhus som ska ansvara för den långa behandlingen av de sjuka finns inga läkare och de sjuka sitter i långa rader och hostar och väntar på att tiden ska gå. På att döden ska komma.
Efter många om och men åker David hem till sitt hus och en läkare kommer hem till honom för att ge honom dropp. För att han ska överleva natten. Under eftermiddagen kommer det fram ett David har aids. Eller ”den hemska sjukdomen” som det kallas här, eftersom man inte benämner den med sitt riktiga namn, sida. Någon som vi inte är förvånade över. Och något som förklarar situationen och Davids reaktion för oss.
David är en ung, väldigt intelligent man med stor initiativ förmåga. När jag hämtade honom på flygplatsen för att ta honom till sjukhuset bad han bara om att få åka hem till sig. Jag lyssnade inte på honom, eftersom att någon form av vård är det enda som kan rädda hans liv. Han kommer inte bli bättre om han ligger hemma på en maläten madrass på golvet.
Det förvånade mig, att han ville åka hem och inte till sjukhuset. Att han inte verkade intresserad av mediciner och läkares utlåtande.
Därför att han visste. Visste sen innan vad det handlade om. Visste att aids inte kan botas och nu väntar bara döden. För i denna kultur och i detta land kan man inte leva med att äta mediciner. Att ha en sjukdom som gör en bunden till mediciner resten av livet är inte en möjlighet. Inte ett alternativ. Så då dör man. Man ger upp. Man är dömd. Istället för att kämpa, dör man. Man låter sig själv dö.
När kvällens mörker ännu en gång omfamnar oss sitter jag hemma hos mig och undrar vad jag ska göra. Jag vet att David gett upp. Att han bestämt sig för att dö. Jag vet att han har släppt sitt grepp om livet och bara väntar på att tidens sand ska rinna ut ur timglaset. Jag vet också att jag kan ge honom möjlighet att bli frisk från sin tuberkulos. Att jag kan betala för honom, skjutsa honom, hjälpa honom. Jag vet att han aldrig kommer bli frisk, jag vet att aids inte går att bota. Men jag vet att jag kan få tag i bromsmediciner åt honom. Jag vet att jag kan ge honom möjligheten att få de mediciner han behöver, för att kunna leva ett aktivt liv ett par år till. Jag vet att jag kan ge honom livet, för en stund. Men han vill inte. Han vill dö. Och jag blir så förbannad på honom. Så fruktansvärt arg. På att han ger upp. På att han låter döden vinna. På att han inte tar den chans jag kan erbjuda honom. På att han inte vill se sina barn växa i ännu ett par år.
Jag blir så arg på att jag inte kan tvinga honom att leva. Tvinga honom att ta tabletter och tvinga honom att få tillbaka livslusten.
När jag sitter i och lyssnar på syrsorna som spelar och trummornas slag på andra sidan floden känns livet så hopplöst. Det känns så tomt. Så ovärdigt. Jag vill hjälpa David. Varför får jag inte?!
Det gör ont att se människor dö på sjukhusen. Det gör ont att greppa efter liv allt man kan men att de ändå går till spillo. Men det är mycket värre att kunna hjälpa, men inte får hjälpa. Det är så mycket värre att vilja ge liv, men att inte få. Det är så mycket värre att se en man som kan leva ytterligare i flera år välja att dö. Och framförallt gör det så ont för det är en man jag tycker mycket om. En man jag har stor respekt för. En man jag tror på. En man jag vill ska leva, en man jag vill ska se sina barn växa upp åtminstone ett par år till.
Jag har alltid sagt att jag har en liten familj. Med i dödens tider tar jag tillbaka det. För de människor som dör är min familj. En bit av min vardag, som jag tar för given, som kryper nära inpå även om jag avfärdar den just som vardag. Varför är det så att det är först när människorna kippar efter sina sista andetag som man inser? Att det blir stora hålrum när deras kroppar blir kalla? Min afrikanska familj är stor, och nu ligger ännu en familjemedlem inför döden.
David ligger och väntar på att livets sand ska rinna ut ur timglaset, på att vattnet ska sina under broarna, på att luften ska vägra fylla hans lungor. Och jag vill stoppa tiden. Hejda minuterna. Stanna sekunderna. Få tiden, tiden att övertala honom att livet är värt att leva, även om man har aids. Att livet kan levas. Jag vill stanna tiden. Jag vill få tillbaka den David jag känner. Jag vill inte förlora honom.
