Idag är vi vinnare...

 

 

Nog med död, nog med blod. Jag samlar på saker som gör mig glad. Små stunder av glädje. När man tar en paus från fallandet, blodet och sprickorna.  Det ar tidig förmiddag och jag sitter på kontoret. Regnet som väckte mig imorse har börjat avta och kontorets stora fönster är öppna på vid gavel och sval luft full med mikrosmå droppar blåser in.

 

Pa trappen in till kontoret finns två små leriga fotspår. Jag fick besök imorse.

 

Som i alla afrikanska huvudstäder finns det massor av gatubarn. De är en del av stadsbilden. I korsningen vid Avenue Boganda samlas de på morgonen. Där ligger Grand Café och dit går de flesta utlänningar och rika afrikaner går for att äta frukost. Där finns det alltid något for gatubarnen. Pa ett eller annat vis. Antingen lyckas de tigga till sig pengar av en blödig utlänning som har dåligt samvete över den croissant hon/han just att i sig eller så är det alltid någon oförsiktig människa som lämnat bilfönstret halvt öppet, eller som har glömt att stänga bakfickan på jeansen. De lyckas alltid.

 

Jag kör förbi Grand Café flera gånger om dagen. Ett par 100 meter bort finns mitt kontor och företagets lägenhet. Flera av gatubarnen känner jag, flera har jag hälsat på nästan varje morgon i två års tid. Jag känner igen deras ansikten. Ibland dör någon. Det blir ett tomrum i gruppen. Ibland rekryteras någon ny och ett nytt ansikte ler mot mig på morgonen. De vet var jag bor, vilken bil jag har, vart jag äter lunch och med vem. Är det någon som bryter sig in i min bil (det händer ganska ofta) brukar de säga till mig innan jag själv upptäckt det. Är det något skvaller som jag missat och som berör mig eller mitt arbete så brukar de komma och berätta.  Jag ger dem sällan pengar. Jag ger dem mat istället. Köper bröd till dem. Ibland kommer de förbi kontoret, står vi porten tills jag kommer ut. De brukar inte be mig om så mycket. Brukar nöja sig med att jag hälsar på dem, ler åt dem och tittar dem i ögonen.

 

De blöta fotspåren på min trapp tillhör Crapule. Crapule heter givetvis inte Crapule. Men han kallas Crapule. Det betyder bandit eller skurk på franska och ar ett ord som centralafrikanerna använder ofta. Crapule ar ett av de ansikten som hälsat på mig varje morgon de senaste två åren. Han ar föräldralös och en skicklig tjuv. Första gangen jag träffade Crapule var nar han försökte sälja en av mina vänners pass till mig (hon hade kalasat på ett pain au chocolat och haft passet i sin handväska som givetvis inte var utom räckhåll för Crapules fingrar). Hur gammal Crapule är vet inte jag och ännu mindre Crapule själv. Han ser ut som att han är runt nio år, men är säkert mycket äldre. Han är liten och mager och hans hud är alltid dammig och torr. Han har stora, fylliga läppar och ett skevt leende eftersom hans ena framtand är utslagen. Han springer runt barfota i ett par röda shorts som knappt sitter kvar runt hans taniga höfterna. Jag hade inte sett Crapule sedan jag kom tillbaka till Bangui och funderade häromdagen på vart han tagit vägen. I maj kom han till mig på kontoret, med ett stort infekterat sår på smalbenet. Köttet var bortätet nästan in till benet och flugor surrade och petade med sina snablar i de variga kanterna. Sedan följde två månader då Crapule kom till mig varje morgon för att få antibiotika. Han tog de stora tabletterna och sträckte modigt fram benet varje gång jag ville göra rent såret. När jag åkte till Sverige i juli hade såret nästan helt läkt och antibiotikan var slut. Imorse  kom han upp för trappan till mitt kontor med så mycket pondus i blicken att man kunde tro att han var min chef. Han var dyblöt av regnet och de röda shortsen droppade lera på mitt golv.  Han hälsade på mig med skratt i ögonen och sträckte stolt fram benet för att visa såret som nu ersatts av ett stort blankt ärr. Och jag tyckte att den där lilla biten av glänsande hud var något av det vackraste jag sett.

 

Vi pratade en stund. Han hade förståss lite saker att berätta. Att Samuel, Packo och Lele (andra gatubarn) dött under tiden jag varit borta. Att Theresa, kvinnan som sitter med ett litet barn vid bensinstationen och tigger, är gravid igen. Att tre nya humanitärarbetare ”tappat”  sina pass men att de snart kommer att få tillbaka dem igen. Att UN’s nya bilar har fönster som är lätta att öppna. Att X bråkat med sin fru och att frun i sin tur bråkat med X’s älskarinna. Att Y gjort slut med Z. Och så givetvis lite skvaller om mig själv. Han tittade mig i ögonen och frågade om det var sant som ryktet sa, att jag skulle flytta tillbaka till Sverige. Jag undrade vart han hade hört det ifrån (och detta kom han givetvis inte ihåg) och sa att jag inte visste om jag skulle finnas i Sverige, i RCA eller i något annat land nästa år vid denna tidpunkt. ”Det är inte så noga” sa han ”jag följer ju med dig” och skrattade.

 

Crapule sprang iväg ut i duggregnet igen och från mitt fönster tittade jag på honom.

 

Jag blir för en stund uppgiven. Jag la om hans sår och gav honom antibiotika, men han sover fortfarande på gatorna. Han vet fortfarande inte nästa gång han får möjligheten att äta. Han kan inte läsa, inte skriva. Utsätts for övergrepp från äldre, större och starkare gatubarn och ibland även stadens militärer som patrullerar gatorna på nätterna.Sannolikheten att han lever om tre år är liten. Malaria, aids, svält, infektioner och våld är det öde han går till mötes. Han är en droppe i ett hav av gatubarn som lever samma liv.

 

Jag blir uppgiven men jag väljer att hålla fast vid minnesbilden av den där biten av läkt hud. Den där glänsande hudbiten som är något av det bästa som hänt på länge. Mitt i allt spirar liv och mitt i allt finns det hopp. Det måste finnas.

 

Jag kan inte adoptera ett hav av gatubarn. Jag kan inte göra särskilt mycket alls. Jag kan hälsa på dem. Ge någon av dem en kur med antibiotika. Lägga om ett sår då och då. Titta dem i ögonen och prata med dem.  Det är inte mycket. Nästintill ingenting. Men just idag känner jag mig som en vinnare. För att Crapules sår har läkt. För att det där såret som jag tvättat och lagt om i faktiskt läkt. För att huden nu växt tillbaka och för att Carpule åtminstone är lite mer hel.  Idag är vi vinnare. Imorgon förlorar vi säkert igen. Men just idag har vi vunnit, Carpule och jag.


Kommentarer
Postat av: Johannes

:)

2009-10-26 @ 17:18:26
Postat av: mama ti sandra

:D



Underbart! :D igen

2009-10-26 @ 17:54:52
Postat av: Elisabeth H

Hej! Tänk, vad du har fått betyda för Crapule! Och naturligtvis för ännu fler! Du gör skillnad! Kram och må så gott! Tänker på dej!! Kram Elisabeth

2009-10-26 @ 22:44:52
Postat av: David

Vad glad man blir när man läser det här! Någon som gör skillnad och som skriver så bra!:)

2009-10-28 @ 11:07:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0