Mer levande än någonsin...

 

 

Jag blir så där arg igen. Sa där uppgiven. Sa där upprörd över att världen ser ut som den gör.

 

Jag sitter böjd över anställdas löner och kontrakt när vakten harklar sig vid min öppna dörr. Någon söker mig. Jag säger att han ska visa dem till mitt kontor och försvinner med tankarna i tråkiga kalkyler över skatter, avdrag och semesterersättningar. Jag trodde nog att det skulle vara någon som sökte jobb, någon som ville sälja något eller någon som hade någon tragisk historia att berätta för att få pengar.

 

Det var inget av ovanstående. Det var Crapule, min kompis gatubarnet. I sina röda shorts och med det vackra ärret på smalbenet.  Jag blir glad över att se honom men vet att om han kommer till mig betyder det att något har hänt. Crapule kommer inte ensam. I sin hand håller han en liten pojkes hand. En liten pojke jag aldrig sett förut. En ny rekryt i gatubarnens armé. Crapule är liten, men ser ut som en stor karl bredvid den lilla pojken som ser ut som att han skulle kunna gå vilse i sin alldeles för stora fotbollströja. Den lilla killen heter Ama och han vågar inte möta min blick. Crapule, som tagit på sig rollen av världsvan storebror, spänner blicken i mig och säger att jag måste hjälpa Ama. Ama har ont. Ama har sår på ryggen. Ama har maskar som kommer ut ur huden.

 

Jag får av Ama fotbollströjan och tittar på hans rygg. Och det är sant. Att Ama har maskar som kommer ut ur huden. När jag var liten kallade vi dem mangomaskar. Av den enkla anledningen att de fanns under den tiden på året som mangon mognade. Fråga mig inte vad de heter på korrekt svenska. Det vet jag inte. Mangomaskarna får man genom en fluga som lägger sina ägg i huden. Ägget växer inne i huden och blir till en larv som sedan blir en fluga. Larven i sig är inte farlig. Den kliar och gör ont, men är inte farlig. Det farliga är när masken är borta ur huden, då det finns ett djupt hål i huden där masken funnits. Risken för infektion är stor. Alla som har bott i Centralafrika under längre tid får förr eller senare åtminstone en inneboende gäst i from av en mangomask. Jag har haft besöket ett par gånger.  Ännu oftare har jag klämt ut maskarna på allehanda levande varelser med både fyra och två ben.

 

Amas rygg ser ut som ett minfält. Variga sår där maskar funnits och kliande svullnader där maskar fortfarande finns. Han sitter ner på trappan till mitt kontor och ser ut som en bräcklig fågel. Ryggraden sticker ut som en spänd båge genom alla sår och det måste göra fruktansvärt ont. Crapule sitter bredvid honom och säger att den vita kvinnan ska ta bort det onda från hans rygg. Och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde det.

 

Under två timmar sitter jag på huk bredvid Amas magra kropp och tvättar bort var, jord, gamla tygbitar och kladdiga skorpor från hans rygg. Han säger inte ett knyst. Jag klämmer ut 26 feta maskar. Han fäller inte en tår. Jag bränner de krälande, gulvita maskarna i en burk som står bredvid oss och det luktar bränt kött.  Jag gör rent inne i hålen där maskarna suttit och jag känner hur alkoholen måste svida som eld. Jag blir tårögd och är glad att de två gatubarnen sitter med ryggarna mot mig. Det är inte jag som ska gråta. Det är dem. Men deras ansikten förblir oföränderliga. Jag tvättar, sköljer, tvättar och sköljer igen och Amas lilla rygg känns som den ska gå sönder, bräckas till små bitar under min beröring. Jag lägger om hans sår och ger honom smärtstillande och antibiotika.

 

Sätter mig mittemot honom och tittar honom i hans ögon som försöker fly mina. Förklarar att han inte får ta bort bandaget. Att han ska försöka att inte bli blöt. Att han måste komma tillbaka till mig imorgon.

 

Efter att jag gett dem bröd sa går de två pojkarna. Ama har fortfarande inte sagt ett ord till mig. Jag slänger tygbitar som är nedblodade och nedkladdade med var, slänger burken med brända mangomaskar, tvättar mina händer med alkohol och vatten och säger till mig själv att jag måste komma ihåg att åka förbi apoteket och köpa mer antibiotika.

 

Igår kväll när jag åkte hem efter att ha tränat fick jag ståpäls och gåshud över att det var så otroligt vackert.  Över att det luktade så gott. Över att livet var så vibrerande. Hur kan det vara så vackert och så brutalt hemskt på en och samma gång?

 

Några anställda måste ha hjälp och jag måste göra klart de papper jag höll på med. Ringa ett par samtal. Timmarna försvinner och jag hinner inte med hälften av allt jag skulle ha gjort.

 

Jag är på väg i bilen vid den tidpunkten då allt glöder. Då skuggorna blir långa och solen sjunker mot Kongos kullar. Då den röda marken ser ut som guld och då de gröna löven skimrar. Då floden som jäser och sväller över sina stränder reflekterar solen och kanoterna med fiskare ser ut som silhuetter. Då leran som skvätter när jag kör ner i de överfyllda hålen i vägen ser ut som kaskader av rött guld. Då kvinnornas pagner i alla regnbågens färger lyser och deras leenden som möter mig blänker.

 

Jag kommer hem och vibrerar. Är så uppfylld av det vackra och så fruktansvärt arg på att Amas rygg är ett minfält. Att gatubarnen har variga sår som aldrig läker. Att de dör utan att någon lägger märket till det. Att de dör utan att någon försöker rädda dem.

 

Jag får mail från människor som säger att jag är stark, att jag är mogen, att jag är duktig. Att jag upplever saker jag inte bör uppleva. Tack. Men vet ni? Jag är så otroligt priviligierad som får leva detta liv. Jag är så otroligt lyckligt lottad som får vara så här uppfylld av smärta. Som får vibrera av allt det vackra. Som får förlora mig i ilska över att världen ser ut som den gör. Som får tappa andan över lyckan över att se ett blankt ärr på ett magert smalben. Som får älska. Och förlora. Och vara så hjälplös inför döden. Så ensam i maktlösheten. Det är ett privilegium att tvätta Amas rygg. Det är en gåva att få röra vid hans sargade hud och ha möjligheten att lägga ett par tabletter i hans lilla hand.

 

Det stormar innuti. Men jag är mer levande än någonsin. Jag är inte tom och död och uppslukad av vardagen utan jag är full av smärta. Jag är mer levande än någonsin.


Kommentarer
Postat av: mama ti sandra

Käraste Charlotte!

Vi är många som gärna skulle vilja vara där och plåstra om de utsatta (kanske inte klämma mangomaskar, but what the heck, om det behövdes så gick det väl an ändå...)Vi är nog egentligen lite avundsjuka på dig som lever livet så levande och radikalt. Varma hälsningar, mama ti sandra

2009-10-29 @ 22:35:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0