Inblick. Utblick. Ögonblick.

Nu är det gjort. Nu är det dags. Klart. Slut.

Sommaren. Kom. Var fantastisk. Försvann. Nu. Är det dags igen. De senaste dagarna har varit ett enda långt farväl och jag har vältrat mig i egoistisk sorg över att behöva säga hejdå. Det gör så ont. Att göra alla 'desistagångerna'. Det gör så ont att krama en nära vän för sista gången, vinka genom immiga bilfönster och försvinna. Det gör så ont att försöka suga ut de sista intensiva ögonblicken av ett möte, komma ihåg ett ansikte, en känsla, en mening.

Jag, som hatar att packa väskor, som hatar att säga hejdå, har väl valt fel liv. Egentligen. Men det är väl så med ironin. Det ena kanske förutsätter det andra. Jag hatar att öppna resväskorna och packa. Tänka. Att medvetet finnas mellan två världar. Mitt emellan. Mitt i avskedet och mitt i reslusten och längtan tillbaka.

Jag springer en sista tur i skogen. Springer genom ett hav av gula löv som krossas och virvlar runt mina fötter och jag tittar på rådjur som börjar få vinterpäls. Jag känner den kalla luften och världen under hösthimlen är så ändlöst vacker. Jag springer en sista gång. Ensam. Anonym. Utan gatubarn i hälarna, utan män som tittar och pekar. Jag gör situps hemma i det gula huset och rabblar tyst för mig själv allt som jag inte får glömma att packa ner, lämna, skriva upp. Jag tar en dusch som är längre än lovligt och jag inser att det är den sista riktiga duschen. Tills nästa sommar. Sista gången jag inte behöver koka vatten för att tvätta håret i en balja utanför huset, sista gången jag kan tvåla, skölja, tvåla, skölja, tvåla, skölja, tvåla, skölja precis hur mycket jag vill bara för att det är så fantastisk skönt att duscha. Jag plockar bland mina kläder och tänker på att det är sista gången på 10 månader mina kläder inte luktar en svag doft av mögel, och mina vita kläder inte är svagt rödfärgade av damm. Jag dricker ett glas kall mjölk och inser att nästa gång jag har med mjölk att göra är det i pulverform och smakar så som jag trodde att mjölk skulle smaka innan jag flyttade till Sverige.

Detta är tiden. För de sista gångerna. Det är lätt att tappa bort sig i melankoli. Men nu har längtan och den kliande känslan tagit över. Längtan hem. Mitt andra hem. Jag längtar efter att höra regndroppar mot plåttak på nätterna och åskan bullra in över kullarna så att husets fönster skakar. Jag längtar efter gatubarnen som nästan alltid får mig att le på morgnarna när de kommer förbi och hälsar. Jag längtar efter den tjocka afrikanska natten som är så svart att den går att skära med kniv. Jag längtar efter de fallfärdiga myndigheterna med tjänstemän som åtminstone aldrig slutar att förvåna mig. Jag längtar efter tidiga morgnar på flygplatsen när Air Frances plan dånar in och jag dricker kaffe med tulltjänstemännen. Efter libanes-affären där ägaren med den stora magen alltid bjuder mig på en cola och ett stort leende med tänder färgade gula av tobak. Längtar efter floden och kanoterna som skär vattenytan. Längtar efter luncher på Banguis bakgator när solen bränner och ölen är varm. Längtar efter helgerna som passerar i sakta mak och vännerna som alltid sluter upp. Längtar efter kaffe på min köksbänk när klockan är fem på morgonen och diset ligger som ett lock över staden och daggen droppar från löven i min trädgård. Jag längtar. Så att jag går åt.

Det är det som är så vackert i kråksången. Vackert i alla farväl och alla de sista gångerna. Att det finns mer än detta och att något väntar på mig. Att jag får lämna, för att komma tillbaka. Att jag får välja och vraka mellan olika världar och verkligheter. Vackert. Så galet vackert. Men det gör ont. Väldigt ont. Men det kan ju bara betyda en sak? Att man älskar. Och delar. Och är älskad. Dubbelt upp.

Snart. Är jag framme. Hemma. Igen.