Inblick. Utblick. Ögonblick.

Livet lever med mig och jag tittar på från en tågvagn som svischar genom ett landskap färgat av hösten. Jag åker tillbaka till Bangui om två veckor och jag kan inte förstå. Kan inte relatera till allt som händer runt omkring mig. Två dagar tillbringade i Uppsala med två vänner från förr. Nu på väg mot en viloplats i skogen för en stund innan rymden lockar mig ut igen. Igår satt jag i ett litet kök tillsammans med Erika och Pauline och fnissade så som bara unga kvinnor kan. Äppelvin och historier om män och vridande och vändande av kärleken och framtiden. Gapskrattet fyllde det lilla tomrummet mellan de vita väggarna i studentlägenheten. Tomrummet som doftade nylagad mat och vänskap full av minnen.

Jag låter någon gnaga på mitt livs hörn och stöka runt i mina rena lådor. Mitt livs rena lådor. Jag ljuger mig själv rakt upp i ansiktet och jag är väl medveten om det. Jag spelar mig ett spratt och låter sprattet spela mig. Med hopp om att jag kommer ut med helskinnad än halvskinnad.

Jag går på bekanta gator i Stockholm och tittar på livet. På vackra människor som stressar sig förbi och jag undrar om jag någonsin haft min vardag här? Om jag någonsin kommer att ha? Hösthimlen är blå blå blå och jag svindlar svindlar svindlar. Mina ögon svämmar över och jag låter ett par tårar rinna på drottningatan och jag vill säga till de chockade förbipasserande att det är inte så farligt. Det handlar mest om gener. Jag har ärvt mina stora, fylliga tårkanaler från morfar. De behöver inte oroa sig. Jag bara går här mitt på gatan som en oförskämd semesterfirare och minns ett annat liv och jag gråter en tår. Jag smakar på staden och låter smaken ligga kvar i munnen och funderar över om det är detta som ska bli jag igen. Om min vardag ska komma att flytta hit.

 

Jag försöker limma ihop mina två världar när jag sitter på Sjs tåg och tittar ut på löv som faller. Huset vid floden som väntar på mig. Kontoret som dammar, anställda som väntar utanför dörren och flygplatsen som väntar på att ännu en säsong ska dra igång. Det helylle svenska landskapet svischar förbi och någonstans finns en människa jag undrar över, en lägenhet jag bott i och möbler som varit mina i flera år. En framtid som väntar på mig och ett öde jag skapar eller som jag låter sig skapas åt mig.

 

Min vän från Bangui hälsar på mig i Sverige och jag blir rädd för mig själv. Rädd för att bli lika ensam. Jag får gåshud och tänker att jag måste lämna Bangui. Tänker att jag borde vara rädd om det jag har och att jag borde sluta fråga efter mer. Jag svammlar runt i mina minnen bland upptagna affärsmänniskor på tåget och kvinnan bakom mig pratar i telefon med sin man och sina barn och planerar att köpa grädde till kvällens mat. Jag undrar om jag någonin kommer att bli lycklig. Fel. Jag är lycklig. För att vara lycklig är en förmåga man besitter, och den besitter jag. Detta är sommarens viktigaste insikt. Men jag undrar vilket liv jag kommer nöja mig med. Kommer jag pendla hem om kvällarna och ringa min käre make hemma i lägenheten och planera kvällens måltid? Inte illa menat. Men jag vet inte. Det kliar kliar kliar i mig. Jag formulerar tankar högt för mig själv och smakar på min tanke att jag ska flytta tillbaka till Sverige och bli en mogen, ordentlig kvinna som tar tag i mitt liv. Biter i det sura äpplet. Påbörja transportsträckan som leder dit jag vill komma och fokusera på målet. Bita i det sura äpplet var det. Men det är surt. Surt ska räven. Räven var jag.

 

Jag känner mig fast fast jag skrattar rakt ut när jag hör det. Om jag känner mig fast vad känner sig inte andra då? Jag spelar mig själv ännu ett spratt och säger till mig själv att jag är inte fast. Den enda som fäster mig är jag själv i tanken så det är bara att vända det där fula pekfingret tillbaka mot mig själv och antingen får jag gilla läget, eller hugga av mig fingret. Jag är inget vidare förtjust i smärta så jag väljer att gilla läget och titta rakt upp i mitt pekande fingers fula tryne. Till syvende och sist är det vi som är våra egna tyranner.

 

Hemma i det gula huset. Hösten ståtar i det skiftande vädret och luften är kall. Jag går en promenad i eftermiddagslugnet och tittar ut över harvade åkrar och känner små droppar falla mot huden. Hästen jag går förbi galopperar i hagen och jag stannar och saknar. Saknar tiden förr när jag red i skogarna och luktade på regnvåta mular. Saknar för ett par veckor sedan när jag vandrade samma väg fram med den andre vid min sida. Saknar alla ord som sagts längs vägen och alla känslor som virvlat med vinden bland granar och halmstrån. Saknar när jag gick samma väg för två månader sedan, när sommaren stundade och allt låg framför mig. Det är tiden för avsked. Tiden för de sista gångerna och det känns som en långt, utdraget farväl och helst av allt vill jag bara försvinna. Utan alla dessa hejdå. Alla dessa känslor. Saknanden. Uppgörelser. Helst av allt vill jag bara lämna. Lämna sommarens minnen orörda där det ligger i det förflutna och inte förstöra. Inte analysera. Inte förklara. Inte tänka. Bara minnas. Med ett leende på läpparna. Eller ingenting alls på läpparna.

 

Lampan på trappen lyser i mörkret och huset knakar. Ljusen på bordet flämtar efter syre. Vägrar sammanfatta mina minnen. Minnen av huset, ljusen och de ljusa nätterna som kommit och gått under sommaren. Lämnar sommaren orörd och det är bäst så. Tillbaka till mitt liv och min verklighet. Ett jobb som väntar, anställda som köar utanför kontoret och en vardag med andra rutiner. Tillbaka till svarta nätter med syrsor som spelar. Tillbaka till det röda dammet och ödlorna som springer på väggarna. Tillbaka till kindpussar, handskakningar och blickar som följer mig. Tillbaka till stunder som knottrar sig på min hud då jag blir berörd av livet som jag lever och som får mig att känna mig så vid liv. Tillbaka till den turkosblå poolen fylld med militärer och tillbaka till Chez Freddy där Freddy i egen hög person går och muttrar mellan borden och bjuder mig på ett glad ”för att jag är så söt”. Tillbaka. Tillbaka till alla som frågar ”hur var sommaren?”. Och som jag som inte vill svara. Jag som inte kan svara. Jag som inte kan blanda mina två världar tillsammans utan bara ler och säger att den var bra. Det räcker så. Hur skulle jag förklara? Allt som hänt. Inte hänt. Tillbaka till gatubarnen som vaktar min bil, tillbaka till poliserna i blå uniformer och tillbaka till de fallfärdiga myndigheter med sekreterare och ministrar som ler åt mig med gluggar mellan tänderna. Tillbaka till glädjen, rädslan, ilskan och tröttheten. Tillbaka till det som bara Afrika får mig att känna. Känslan av livet som ligger alldeles på ytan och att ögonblicket är ett avgörande. Livet som jag inte kan beräkna. Inte planera. Inte kontrollera. Livet. Livet som lika gärna kan vara döden. Livet som ibland känns som döden men som mest får mig att känna mig levande.