Snickerier utan instruktioner...
Jakarandaträden blommar. Givmilda blommor i mjukaste lila. Min trädgård är nerbäddad under ett lila täckte och när jag tittar på världen från mitt fönster då vid den tidpunkten då natten jagas till flykt är utsikten en målning av John Bauer.
Livet går. Säsongen börjar se sitt slut och snart väntar något nytt. Regnen börjar falla över Bangui och leran skvätter röda kaskader på husväggar och växter. Ogräset grönskar och i rondellerna prunkar bouganvilleorna cerisa. Orangea torrtidsliljor bävar i hettan.
Florine hänger mig i hälarna. Med sällskap av pojken utan namn, David och Harouna. Bilder av död som vägrar försvinna. Men mest är det nog bilder av livet. Livet från en annan sida. Livet på ett annat sätt. De följer mig, men jag nog mest tacksam. Tacksam att de inte släpper mig. Tacksam att de håller mig nere på jorden och påminner mig om att livet, detta fantastiska, hemska liv, är en gåva. En skör glaskula som lätt spricker.
Crapule, min vän gatubarnet, kom förbi mitt kontor igår. Med lera upp till knäna, genomblöt och med ett stort leende. Jag skulle kunna gå sönder. Det stora leendet med en glugg stor som en sockerbit och ögon som tindrar trots mörka skuggor. Vi sitter på verandan och dricker kaffe. Crapule fryser och jag letar rätt på en gammal t-shirt som en kund glömt kvar. Hans beniga kropp försvinner nästan i tröjan men han pekar på den och säger att färgen är fin. Röd.
Vi pratar om allt. Och inget. Jag måste jobba vidare men han sitter kvar på min veranda i väntan på att regnet ska sluta. Från min öppna kontorsdörr tittar jag på honom och hans ärr på smalbenet som blänker i morgonljuset. Och livet svindlar.
Min svägerska ringer mig från Sverige en tidig morgon då jag är på flygplasten och i bakgrunden pratar Theo. Fasterhjärtat värker och jag längtar efter knubbiga armar, snusande snarkningar och blåa ögon som glittrar. Livet, detta livet.
Jag planerar sommaren. Och längtar till ljusa nätter, folkfyllda gator, susande skogar med smultron i vägkanterna. Längtar till vackra vänner som väntar och bilder som ska tas och sparas. Sparas långt långt inne och aldrig försvinna. Alltid samma sak. Att leva här och nu, men ändå alltid sukta efter det som komma skall. Leva här och nu, utan att bära runt på historien och svunna tider. Livet är en gåta utan svar. Ett spel utan spelregler. En IKEA-möbel att snickra ihop utan instruktioner.
Vi gör bara så gott vi kan.
