Livet är var dag...

 

Ett blogginlägg. Som leder till ett mail. Som blir till ett samtal. Livet är konstigt.

 

Han frågar. Jag svarar. Att det finns stunder så intensiva och starka i mitt minne att jag kan leva dem igen. Och igen. Och igen. Och att det är dessa som är livet. Som är livet, för att det är dessa som läggs till varandra och blir till ett hav av minnen. Fel, inte ett hav, mer en lina. En tvättlina. Som den mamma hängde tvätt på när jag var liten. Vita lakan som flaxade i vinden och mina trosor som föll ner i det gröna gräset. Så, är det med minnena. Upphängda, längs en lina, fladdrandes i solen. Ibland i kronologisk ordning. Ibland inte.

 

Han frågar. Jag svara. Att många minnen värker. Att många av dessa evighetstunder är minnen av ensamhet, ilska, saknad.

 

Han frågar om mina tårkanaler. Jag skrattar. Jag säger jag älskar dem. Känslor. Känslor är viktigt. Det enda, kanske? Jag vill känna. Jag bryr mig inte om att jag stör, med min tysta gråt. Att folk blir obekväma. Jag vill gråta. Helle dö av uttorkning än av att hjärtat brister av instängda känslor, eller hur? Fast det är klart, det är inte så charmigt med kladdig mascara.

 

Gud? Ja, säger jag. För mig, den enda anledningen till att lungorna blåser luft ur min mun. Idag. Min hållhake.

 

Människor. Är farliga. Vackra. Livsviktiga. Människor lämnar spår, ger ärr, slipar av, mjukar upp. Människor ska älskas. Vissa ska hållas på långt avstånd, andra kan inte vara för nära. Tillslut lär man sig, vem som är vem. Övning ger färdighet? Jag ler. Övning lämnar spår. Akta dig för såren. De gör ont. Men älska dem ändå, människorna. Det ger mer än såren.

 

Hur man blir lycklig? Han frågar. Lycka måste omvärderas. Lycka är här och nu. Inte en resort, en charterresa, en destination vid horisonten. Lycka är inte att allt är bra. Lycka är att ta vad man har, gråta en skvätt, inse att man är rätt tilltygad, men att man tänker må bra ändå. Inse att människor har lämnat sår, men att det inte är värt att låta dem vinna, och att man kan vara lycklig med sina sår. Kanske kan man vara lycklig just för att man har sina sår?

 

Styrka? Styrka är att vända fel till rätt. Ont till gott. Att överleva livet med kärleken till livet i behåll. Styrka är att förlåta.
Förlåta. Förlåt mig. Att förlåt är svårt. Fast, jag vill nog ändra mig, att förlåta är inte så svårt. Att glömma är svårare.
Om jag är stark? Nej. Men jag vill vara stark. Är det inte vilja som räknas?

 

Meningen med livet? Undrar han. Jag säger att det har jag faktiskt inte funderat så mycket på. Att det är inget som är så viktigt för mig. Hur? Hur kan det vara så? Jag vet inte. Jag finns, jag lever, jag är. Det räcker. Varför? För mig finns det viktigare saker att tänka på. I alla fall just nu.

 

Kärleken? Kärleken är allt.

 

Glädje? Glädje är det lilla. Detaljerna. Det nybakade brödet, svetten längs överläppen, regnet som smattrar. Och det stora. Theos leende. Pappas röst. Handen som håller min. Glädjen är flersamheten. Tvåsamheten. Fast lika gärna ensamheten, när den är vald.

 

Det viktigaste? Att inse att livet är var dag. Att livet är för kort för att bära på sår. Ty livets gåta är att älska, glömma och förlåta. Det viktigaste är att älska utan galler och skyddsnät. Att glömma sår, ärr och onda ting. Att förlåta andra. Och kanske mest sig själv.

 

Livet är var dag.


Kommentarer
Postat av: Noomie

Jag njuter av att läsa vad dina härliga bloggar och tänker: det var längesen du kämpade med dina första texter, ljudade högljutt och plötsligt tappade bort dig mitt i något svårt ord. -"Hjälp mig, jag vet inte var jag är!" Och jag som hört dig ljuda, kunde hjälpa dig att hitta tillbaka i den kanske ganska svårlästa texten. Jag tror det var "jag vill kunna hjula" - inget lätt ord för en liten "förstakluddare".

Kram från mig

2010-08-13 @ 21:16:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0