Nalkas något nytt?
Soluppgång och jag kan inte sova. Det rister och drar. Instängd i en låda.
Soluppgång. Vakumet mellan natt och dag. Morgonen.Någonstans mitt emellan sommar och höst. Mellan början och slut. Det knastrar under fötterna, fingrarna vid jackärmarnas slut är kalla och det ångar om mina andetag. Dimman driver med vinden över åkrarna, det droppar från granarna och det luktar skog. Hästarna betar i hagen och tranorna flyger tungt iväg, som överlastade flygplan, över trädtopparna. Iväg, iväg, iväg mot solen.
Sommar och höst - på en och samma gång.
Lycka och ensamhet. Olycka och frid. Otålig och förväntansfull. Proppmätt men ändå gnagande hunger. Livslust men sömnig.
Sommar och höst – på en och samma gång.
Jag räknar ner. 17. Snart. Frankrike. Spanien. Andra människor, annan luft. Sedan, Afrika. Hem. Vardag. Älskad vardag som jag valt. Med lugn och ro. Frid och fröjd. På sitt eget lilla vis.
Alltid detta räknande. Delande. Av livet i små perioder på veckor och dagar. Någon gång ibland tänker jag, att det kanske skulle vara bra att sluta med det, och inte tänka att om 14 dagar, om 3,5 dagar om 47 timmar. Fast, vem tror jag att jag är? Rastlösheten, otåligheten, hungern är större än så. Rädslan.
Man hinner tänka rätt mycket. När man går på grusiga vägar, bland spindelnät med glittrande droppar och kletiga rester av mosade sniglar på vägen. När man känner kantarellernas tyngd i handen och lukten av förmultnande barr i jorden under naglarna.
Man hinner tänka rätt mycket. Men jag vill nog bara mest påpeka, att vid den vissnande och halvt uppätna klematisen finns en ny knopp. I skuggan av den gamla, förstörda och illa tilltygade, väntar något nytt.
Det känns fint.
