Ljuva semester?
Semestertiden härjar i Sverige. Affärer är stängda i tid och otid, på myndigheternas telefonväxel informerar man om att ”XXX är på semester, var vänlig återkom den 21 Augusti. Om ärendet är brådskande var vänlig kontakta YYY”.
En ny sorts människor invaderar Sveriges vägar, parkeringar, mackar och centrum. Semesterfirarna. Inget är som att på ICA Maxis parkering betrakta denna art som ter sig så annorlunda mot den vardagssvenska, så ohyggligt organiserade och medelmåttliga Svensson-familjen som man efter att semester tiden är slut, ser kryssandes lugnt mellan hyllorna i mataffären med ett xl-blad i handen över veckans inköp.
Centralen i Stockholm är också ett ställe där man under ett par timmar kan få underhållning på hög nivå, när man i dessa tider ser föräldrar komma kånkades på 3 barnvagnar (modell XXL med ställning för förälderns kaffelatte vid handdtaget och en liten dvd-spelare i en robotarm vid barnets sida) bagage för hela familjen, två hundar och med hysterisk blick skyndar in på McDonalds för att inta en sladdrig hamburgare innan tåget går mot destination S E M E S T E R.
Föräldrarna, är oftast i den där konstiga åldern mellan unga föräldrar och inte längre så unga föräldrar. Pappan, en man som precis insett att han inte längre är 22 år och har livet framför sig, har lagt på sig ett eller två kilon för mycket precis vid magen, men har som kompensation pumpat upp hurtiga armmuskler, har en begynnande flint (inget som inte lite vax och utväxta, resterande, lockar inte kan råda bot på försäkrar den syrianska frisören han klipper sig hos i kvarteret runt hörnet) är iklädd ett par moderiktigt slitna jeans, en Tshirt (gärna klart grön) och har ett par tunna tygskor på fötterna. Mamman, har långt hår, en somrig klänning med ett par byxor under (man måste ju vara praktiskt), ett par sandaler, fina örhängen (alldeles säkert en försenad födelsedagspresent) och har tillbringat lång tid med att få till den där sminkat osminkade looken som ska vara så där ”sommarfräsch”.
Barnen. Barnen. Barnen heter om de är över 10 år William, Erik, Jakob, Elina, Emma eller Victoria. Om de är under 10 år men fotfarande rätt stora heter de Viggo, Melker, Elias eller Signe, Maja eller Julia. Om de är runt ett år heter de säkerligen Alfons, Alfred, Hampus, Ruth, Elsa eller kanske eventuellt Lilly.
Barnen är stojjiga och har semesterglans med äventyr i blicken. Och blicken är först och främst inriktad på McDonalds. På Happy Meal och ballonger. För ballongerna svävar i luften på Centralerna medans mammans nervösa svett lämnar blöta fläckar under armarna när hon ser de två äldsta pojkarna balansera på trappträcket med cocacola muggarna i högsta hugg. Pappan, han irrar med hysterisk blick runt bland alla andra semesterfirandes barn och letar efter sin näst sista som försvunnit iväg på jakt efter sin ballong och ser redan framför sig Aftonbladets svarta rubriker ”Pappa tappade bort sin son. Elias försvann på T-Centralen i Stockholm” (med tillhörande kort från dagis på en liten Elias prydlig i skjortan han fick från farmor). I vagnen skriker lilla Alfons och får hunden att olycksaligt yla.
Semestern. Bilarna är packade till bristningsgränsen med täcken, luftmadrasser, sololja, badkläder, spel och bollar. I baksätet trängs barnstolarna och barnahänder yr i luften under föräldrarnas pliktskyldiga bevakande i backspegeln. Mutor i form av godis (äts upp fortare än kvickt) och frukt (göms mellan sätena) skickas bak i bilen och de kladdiga barnafingrarna lämnar handavtryck på fönstren. Man möter den trötta pappans blick genom bilfönstret när man ligger i omkörningsfilen (deras bil är så tungt lastad så vidare fort går den inte) och man ser att han vid nästa ”jag måste kissa/när är vi framme/jag vill ha saft”-kommentar från det överfyllda baksätet är beredd att vända om bilen och åka tillbaka till den lilla förorten med det belånade huset. Men bara nästan.
Semestern. Den där förbannade semestern. Som ska vara så perfekt. Som ska innehålla något för alla, lek för barnen, vila och romantik för föräldrarna, sol åt mamman, ostört tv-spelande åt pappan. Ångest. Ångest är vad det är. Som glittrar i semesterögonen som är så urbota trötta på denna ångestladdade, prestationsfyllda vecka, då man inte bara ska rodda projektet i hamn att ta sig från A till B med hela familjen oskadd, man ska dessutom vara en avlsappnad, leksugen och pedagogisk förälder, en attraktiv och kärleksfull man/fru som tar sig tid för sin äkta hälft och är så där gulligt romantisk och påhittig, man ska ha tid att springa en sväng på morgonen, en liten yoga-session i det gröna, man ska vara kulturell och hinna med åtminstone en utställning och så måste man skriva vykort. Ve och fasa om man glömmer vykorten!
Semestern.Som ger rynkor runt ögonen, bistra drag runt munnen och jagad blick. Men. Semester är semester. Så när konduktören på tåget säger ”Nästa anhalt SEMESTER. Avstigning på vänster sida i tågets färdriktning”. Ja, då gillar man läget. För det är det man gör i detta avlånga land. Och hör sedan.
Och så glömmer man inte att titta efter på sin palts så att man inte har glömt något kvar. Såklart.
