Theotankar i natten...
Livet liksom ställs på sin spets i små barns närvaro. I deras oförstörda känsloutbrott och blottade reaktioner över livet finns det en sådan naken påminnelse om hur annorlunda livet ter sig för oss, vi vuxna. Eller, vi som är kantstötta, lite hoplimmade och något trasiga. Vuxna eller ej.
Theo tittar på mig med stora blå ögon och upprepar dagens ord; kaka, rumpa, mage, mu och något som låter som klocka. Han pratar och när jag som den överentusiastiska faster jag är säger ”Bravo Theo!” klappar han i händerna åt sig själv.
Han rultar runt med en imponerande hastighet i huset. River ner allt som finns på hyllor och klättrar upp i soffor och pekar på boken som ska läsas och säger ”sitta!” med en uppfodrande blick. Så självsäker på sitt eget lilla vis. Och så kommer det. Tröskeln. Trappan. Det som att han vet att han inte klarar själv. Då åker den lilla, knubbiga, somrigt myggbitna armen ut och de små fingrarna famlar efter en hand att hålla i. Utan att vända sig om. Utan att fundera över om det finns någon där. För det finns det ju alltid. En hand att hålla i så att man kan ta sig över tröskeln, trappan eller upp i sängen.
Det bara är en självklarhet för barnet att någon finns där.
Häromdagen, när Theo för femtioelfte gången skulle klättra upp för trappan till övervåningen, satt jag och tittade på honom. Och funderade över när vi slutade? Slutade med att sträcka ut handen. Slutade med att utan att fundera över från vem hjälpen skulle komma, utan att ifrågasätta om det skulle komma överhuvudtaget, och bara sträckte ut handen med en visshet om att någon skulle hjälpa oss över tröskeln.
Utan att fundera över om vi behövde skämmas för vårt behov av hjälp, om vi var bra nog att ha någon som kunde hjälpa oss och utan att fundera över hur det skulle se ut, om vi var tvungna att be om hjälp.När blev vi så beroende av andras reaktioner och tankar om oss. När snärjde vi in oss så, i en stolthet som ligger i att klara sig själv. Ensam är stark.
Theo. Lilla Theo som blir så arg så att tårarna sprutar, som skriker tills han blir lika röd som smultronen i trädgårdens gräs, som skrattar tills han kiknar, som med solsken i blick drar i mitt ben och sätter sig på golvet och pekar på boken. Theo som klappar åt sig själv när han lyckas få in skeden i munnen (utan att maten ligger på golvet, i mitt knä eller droppar från taket…). Jag önskar att du aldrig någonsin slutar famla efter en hand.
Jag skulle önska. Att vi skulle våga famla lite oftare. Att vi skulle våga vara känslomässigt nakna, åtminstone inför oss själva.
