Inblick. Utblick. Ögonblick.

Blogg.se strejkar och bilden har ingenting att göra med blogginlägget. Egentligen. Men. Kanske har den det.På sitt eget sätt.

Containerflickan. Jag har aldrig sett henne förut. I det dova mörkret ser hon ut att vara fyra-fem år. Hennes ögonvitor blänker och hennes mörka huds konturer suddas ut i det svarta mörkret.

Jag överaskas av ett häftigt regn. Jag springer på kullen när himlen öppnar sig och dropparna rasar ner som om änglarna inte kunde sluta gråta. Eftersom jag vet att jag ändå kommer hinna bli dyblöt om jag vänder om och springer hem så fortsätter jag istället. En liten stund står jag under ett träd och väntar förgäves på att regnet ska avta. Dripp dripp dropp faller regnet tyst på mina kläder och lämnar mörka fläckar som sprider sig. Jag har aldrig lyssnat på regnet förut. Inte på detta vis. Jo, regnet som smattrat mot plåttakt och bilar. Men inte regnet som blir musik mot löven. Dropparna mot melinaträdens stora, hjärtformade, löv ekar dovt. Smattrande ihåligt. Dropparna som faller genom akacieträdens bladverk susar. Det låter som de dansar med löven och aldrig någonsin faller.  De som i små explosioner spricker mot marken knäpper precis så där som de små luftbubblorna i det glansiga packmaterialet  som jag och mon bror slogs som på verandan i Berberati, spricker. Sedan, när marken är kladdigt lerig, försvinner dropparna utan att spricka och det låter som leran kokar. Ploff ploff ploff. Precis som när den  där förhatade havregrynsgröten kokade på morgonen i den orangea köket på Irisgatan. Ploff ploff ploff.

I backen forsar vattnet. Regnet ser ut som guld i solen som strålar och Banguis haltande byggnader där nedanför är dolda av ett glänsande draperi.

Eftersom jag inte kan se något framför mig och eftersom backen är full av stenar går jag sakta uppför. Överasskad rycker jag till när en skugga rör sig inte långt från mig och en hand vinkar. Vakten. Han med de stora knäna och de hjulbenta stegen. Han rör vid min arm för att visa mig in i containern. Trots att jag redan är genomblöt och trots att jag faktiskt njuter av vattnet som rinner, forsar, faller, droppar så blir jag rörd. Rörd över hans gest. Jag följer med in i containern och jag ser först ingenting. Regnet är öronbedövande mot den ihåliga plåten och med en handrörelse visar mannen att jag ska sätta mig på en av de slinta träpallarna. Lutad mot containerväggen vänjer jag mig vid mörkret. Det luktar varmt, rök, unket och blöt maniok. Bara ena dörren är öppen och små droppar blåser in. Vakten sitter ner mitt emot mig och nickar åt mig och tittar sedan ut mot regnet. Jag är glad att vi inte kan prata. Att dela tystnad med en människa är värdefullt.

Från ett hål i containerns tak längst bort i ena hörnet lyser en liten cirkel av ljus och vatten drippdrippdroppar in och ilar iväg som en liten blöt orm över det sluttande golvet ut mot dörren. Den unga kvinnan ligger på ett tygstycke vid den bortre väggen och ser ut att sova.  Jag tittar ut mot regnet. Mot de ilskna dropparna som faller sidledes i vinden. En rörelse i mörkret får mig att vända mig om och jag tittar in ett par stora ögon. Ett barn. En flicka jag aldrig tidigare sett när jag sprungit förbi. Ögonvitor som blänker och ett par svarta pupiller. Ett par smutsvita, fransiga, trosor som lyser i mörkret. I ett leende som försvinner lika fort som det kommer skymtar vita tänder. Jag ler, räcker fram min hand som tas emot av ett tveksamt litet handslag. Nyfikna ögon på betryggande avstånd. Jag lutar huvudet mot den kalla plåten och blundar en minut. Jag gör det med flit, en liten hand på min arm och små fingrar som drar i en blöt hårslinga som ligger på min axel.

Jag tittar på henne och hon ler tveksamt. Jag släpper ut min fläta och sätter mig på containerns golv och flicka förstår på en gång. Hon ställer sig på pallen med en viktig min och börjar fläta mitt hår. Små bitar av hennes skratt når fram till mig genom dopparnas dån och hennes fingrar som drar, delar upp mitt hår i fyra delar, kammar och bekantar sig med något som hon aldrig känt på förut får mig att se bilder från min barndom. Kvarteret bakom den svenska missionens station, utanför min barnflickas, Marie-Hélène, hus. Under mangoträdet på gården, på en grönröd plastmatta satt vi. Marie-Hélènes hår flätades av en äldre syster, jag satt i precis samma ställning som Marie-Hélène och Princicia, hennes äldsta dotter, försökte förgäves fläta mitt långa hår. Minnen som bär lukten av ngbudu som puttrar över elden, av makala som luktar olja och säljs under palmträden vid den lilla marknaden på vägen hem till mamma och pappa i skymningen. Ljudet av kvarnar som mal maniokmjöl, hönor som kacklar och försäljare som skriker ”petrole, petrole, petrole” i en sjungande ramsa.

Regnet avtar. Flickan har flätat fyra flätor som spretar ungefär lite som de vill. Eftersom jag bara hade en toffs har hon knutit ihop flätorna med en gammal blå plasttråd. Vakten slumrar under sin röda keps och solen börjar gå ner. Jag måste nerför kullen. Hem. Jag reser mig men vakten vaknar inte. Jag säger till flickan att jag nu är den vackraste moundjun (vitingen) i stan. Jag vinkar hejdå och går upp för backen. Det duggar. Luften är krispigt ren, som om den tvättas på 90 grader med blekningsmedel. Floden flyter stålgrå nedanför mig och de två flamboyantträden som fortfarande blommor lyser övermoget blodröda. Ånga och rök stiger upp som vitt silverdis i luften. Den roströda marken är täckt av ett fuktigt lager av lera och lyser som rödaste guld. I det höga gräset hänger tjocka vattendroppar och glittrar och jag önskar att jag hade en kamera med mig.

Jag klättrar nerför kullen med mina spretiga flätor. Vattnet kluckar i mina skor som sjunger på sista versen och lera har skvätt upp långt upp på låren. Och jag är helt övertygad om att livet inte kan bli så mycket vackrare än just vad det är.