På rätt ställe...
På långt håll hör man musiken. En skrålig variant av Michael Jacksons ”Black and white”. Ett hus med stora sprickor i de elefantgråa betongväggarna. Inga dörrar. På golvet inne i huset sitter människor. Barn, vuxna, tonåringar. På en flimrande TV dansar Michael Jackson och ljudet måste vara öronbedövande. Utanför huset vajar ett bananträd i vinden och på en svart griffeltavla uppsatt på väggen står det med spretig stil ”Cinéma Papa Wemba” och en lista på de olika visningarna som kommer äga rum idag. Längst ner står det ”Pas de copure”. Inga strömavbrott. Jag ler.
Klockan är sju på morgonen men kvarteret är klarvaket. Längs jordvägen som lyser röd i soluppgången säljer kvinnor bröd, tjock, genomskinlig risvälling, kaffe och flottiga makala. Från träkärror erbjuder tonårskillar bröd med mosad avokado, hårdkokta ägg och mangbere - kall, jäst maniok inlindad i blad. De små affärerna längs vägen har slagit upp sina portar. På hyllorna paraderar sardinburkar, sytråd, rakblad, salt, socker och batterier. Vi möter kvinnor och barn på väg ut till planteringarna, men stora fat balanserandes på huvudena och hackor, spadar och macheter i händerna. Deras kroppar blir mörka konturer mot solen som smeker horisonten.
Det luktar rök från högarna med sopor som man satt eld på i dikena. Runt de pyrande eldarna sitter barn i klungor och värmer sig. Övermogna mango ruttnar i morgonsolen och flugorna surrar, stora, tjocka och glittrande i daggen.
Klockan ringde fyra imorse och jag, fransmannen och lärarinnan klättrade upp på kullen i det grådunkla mörkret där buskarnas blad blev till invecklade mönster i svart. Vi går en lång promenad genom Banguis bakgård när dess invånare gnuggar sömnen ur ögonen och solen går upp över ännu en ny dag. Jag älskar Banguis kvarter. Där livet är som i vilken by som helst. Där barnen klättar i mangoträden, getterna springer över vägen och grisarna bökar i dikena. Där männen sitter i skuggan och dricker palmvin, där kvinnorna hytter efter hönorna som äter ur grytorna som står på gårdsplanen och där taximotos (motorcyckeltaxi) brummar infernaliskt och bävande knakar under tyngden av tre vuxna, två barn och ett stort fat maniok och där kvartersbiografernas skramlande dialoger blandar sig med tupparnas gal, den tjocka lukten av kaffe och moskéernas mässande.
Vägen fortsätter förbi bebyggelsen, slingrar sig mellan de två kullarna och gruset knastrar under mina skor. Dammet färgar huden och läpparna blir torra i vinden. Solen sticker i ögonen och livets dolda gåvor är vackrare än någonsin. Mellan de två kullarna ligger Kassaïs kyrkogård. I flera kilometer kantas vägen av gravar i olika stadier. Övervuxna, dolda under ogräs, välskötta, överdådiga med ett vinglande monument och en kitschig krans med plastblommor, enkla kullar av röd jord, små handskriva skyltar, bortglömda och nästan osynliga.
Solen lyser makabert vackert över döden och det hela ser nästan pittoreskt ut. Nästan. Jag kan inte låta bli att läsa på de skyltar som står i givakt närmast vägen. Majoriteten av de döda är födda mellan 70 –och 80-talet. Och på de flesta skyltarna står det ”née vers 1983”, född runt 1983. Det är ju inte så viktigt med ålder, eller hur var det nu?
En påminnelse om skevheten. Om en generation som dör och lämnar barn och mor-och farföräldrar kvar. En man gräver en grav bredvid vägen och hälsar glatt på oss när vi går förbi. Kontraster.
Precis där gravarna slutar ståtar Banguis stolthet. En gokart-bana. En ranglig byggnad, en bana omringad med en mängd risiga bildäck och, om turen vill sig, en gokart som glatt puttrar runt den lilla banan. Banguis borgmästares stora verk. Från banan kan man titta ut på den stapplande armén av gravskyltar och det oregelbundna mönstret av upphöjda gravkullar.
En fluga surrlandar och fastnar i svetten på min arm. Stegen går förbi en gudstjänst, militärbasen med höga murar och taggtråd, fängelset vars väggar är målade i landets flaggas färger. Uppförsbacken där den katolska skolan ligger, reklamskylten med en bild av President Bozize och texten ”Bozize acceler la RCA en marche”. Lite längre bort en annan reklamskylt för CIE som ska organisera det stundande presidentvalet ”Nous avaoncons surment …” (”Sakta men säkert…”) i rosa text bredvid bilden av en sköldpadda.
Hemma i det rödrosa huset bredvid floden. Frukost på verandan. Kaffe som bränner läpparna och vackra vänner. Vi tittar på tiden som passerar och de vita kohägrarna som spatserar på gräsmattan.
Senare, när solen ännu en gång börjar krypa ner mot horisonten sitter jag på Sofitels terrass och smakar på vinden som blåser över floden. På himlen hopar sig mörka moln och ett regn på andra sidan vattnet färgar solnedgången gråblå. Vid flodens strand drar fiskare upp tomma fiskenät. Silke med det vackra håret gömmer sina trötta ögon bakom solglasögon, Sylvie är friskt solbränd och vi pratar om livet. Livet det vackra. Det svåra. Livet det osjälvklara.
Ghana spelar mot Serbien i fotbolls VM och när Ghana gör mål hör vi ett jubel från andra sidan floden. Fiskarna börjar skrika och två killar hjular av glädje på stranden. Sofitels personal klappar i händerna och glömmer bort att ge oss notan. VM-febern har skjutit i höjden.
Precis innan de sista ljusstrålarna försvinner tar vi farväl. Jag kör hem, och tänker att det är min näst sista helg i Bangui för denna gång. Och trots allt börjar klumpen göra sig påmind. Ångestklumpen. Värjer mig redan för att säga hejdå, att lämna bakom och försvinna. Trots att jag vet att jag kommer tillbaka. Men, det är precis som det ska vara. Det är väl så man vet att man är på rätt ställe.
