Inblick. Utblick. Ögonblick.

På kontoret ligger papper i högar och en strid ström av anställda flyter genom dörren. Varför känns det nästan alltid som man att behöver en veckas semester för att ta igen sig efter semestern? När jag pillade navelludd på stranden och räknade moln på himlen var verkligheten mörk och bitter för någon annan.

Kommer ni ihåg Bengba? Eller Bob, som han egentligen heter. Den föräldralösa pojken jag träffade för tre år sedan vid Marche Centrale? Han som hjälpte mig att bära överfyllda kassar med grönsaker och frukt till bilen för en slant. Han som alltid varande mig för ficktjuvarna som följde efter mig. Han som bor hos sin gamla farmor som säljer tomater för att få pengar till, om de har tur, ett mål mat om dagen. Sedan januari har Bengba kommit till mitt kontor ungefär två gånger i veckan. När jag öppnar dörren på morgonen sitter han ute på gården och hälsar mig alltid med ett stort leende. Han har jobbat för mig, sprungit allehanda ärenden, fixat små saker på gården och jag har betalat hans skolavgift, gett honom mat och ibland lite pengar.

En dryg vecka innan jag försvann på mitt fåfänga äventyr i östra Afrika så blev Bengba sjuk. Han skickade en av sina vänner för att tala om att han inte kunde komma och jobba. Jag sa till hans vän att Bengba skulle säga till om han behövde hjälp med att ta sig till sjukhuset. Jag försvann i mitt planerande och organiserande av kunder, flygplan, försäkringar och kartonger. Bengba dök inte upp, jag hörde ingenting, och jag hade inte något sätt att kontakta honom. Jag oroade mig för honom men flög sedan iväg mot skummande vita vågor, peppriga samosas och sand mellan tårna.

Igår kom Bengba gåendes. Han hade ihåliga ögon och hade gått ner mycket i vikt. Hans röda fotbollströja hängde löst kring hans kropp och hans hud var mjölkigt gråbrun. Han satte sig på snurrsnurrsnurrstolen på andra sidan skrivbordet och började med tyst röst berätta vad som hänt. Alla på Marche Centrale känner till Bengba. Och alla visste att han hade börjat jobba för mig. Jag skickade honom ofta till marknaden för att handla saker, leta efter diverse elektriska kablar, och annat bättre begagnat stöldgods som alltid hamnar på marknadens innersta stånd. De gatubarn och andra hemlösa som Bengba ofta brukade vara tillsammans med blev avundsjuka, slutade prata med honom och försökte alltid försvåra hans uppdrag. Enligt Bengba förgiftade de honom. Han hade ätit tillsammans med några av sina kollegor (som han kallar dem och det får mig alltid att le) och började ett par timmar efteråt må dåligt. Dagen efter började han spy och skickade sin vän till mig för att tala om att han inte kunde komma till jobbet.

Bengba blev bara sämre och sämre, spydde blod och fick kramper. Hans farmor, en liten kvinna med tusen och en fina rynkor och en övertygad tro på traditionella läkekonster kallade på en nganga. En medicinman. Vad medicinmannen gjorde minns inte Bengba, men hela hans kropp är täckt av sår. Han drar upp den röda fotbollströjan och visar mig sin mage där ett långt vertikalt sår från bröstkorgen ner till naveln lyser rött. Längs armarna har han skärsår. Små, ungefär en centimeter långa, rätt djupa, sitter de men jämna mellanrum från axeln ända ner till handleden. Som ett mönster i ett modernt konstverk. Längs ryggen har han tre långa, vertikala linjer som börjar bli infekterade. Huden har svullnat upp och kanterna lyser irriterat rosa och klibbande sårvätska kladdar mot tröjan.

Vad hände sedan? frågar jag. Bengba stirrar i väggen bakom mig någonstans och säger ”Gud ville inte att jag skulle dö. Det var inte dags än.” Han säger att han mår bra nu, att han är trött men mår bra. Jag säger att jag vill att såren görs rent och läggs om, jag ringer en vän på ett sjukhus och ordnar så att Bengba får komma dit och få såren omhändertagna.

Han säger att han vill fortsätta jobba, men att han inte vill gå tillbaka till Marche Central. Han lämnar mig för att ta sig till sjukhuset och jag fortsätter jobba. För om den bistra sanningen ska fram så är jag inte ens särskilt förvånad. Eller chokad. Eller någonting över huvudtaget.

Det händer så ofta. Med så många. Man slutar fundera över det. Men sedan, när regnet rasar mot plåttaket och jag gör sittups med flygtermiter som gör kraschlandningar på mina bara armar tänker jag att någonting är så fel. Så mycket är så fel. Bengba kan mycket väl ha blivit förgiftad. Tyvärr händer det ofta här. Ingen har rätt att ha mer än någon annan, ingen har rätt att må bra, tjäna pengar och få hjälp. Avundsjukan skördar många offer.  Traditionella medicinkonster är starkare än den vite mannens medicin, och ibland har de säkert alldeles rätt. Men många gånger gör det också mer skada än nytta.

Och ännu en gång funderar jag på den eviga frågan om hur man hjälper på rätt sätt? Om jag hjälper någon, men människan i fråga blir förskjuten och kanske till och med förgiftad på kuppen, är det då rätt att hjälpa? Men man kan ju inte hjälpa alla. Eller kan man det? Är det rätt att inte hjälpa, när man kan, bara för att man vet att någon kommer bli avundsjuk? Ska man välja att inte hjälpa? Kan man någonsin göra något som blir helt rätt? Som inte har några dåliga konsekvenser för någon? Ska man sluta göra något överhuvudtaget eftersom risken för att det blir fel är för stor? Eller ska man försöka, på gott och ont?