Det kladdiga livet.

 

 

Det lyser. Skiner så klart. Sticker i ögonen.

Livet.

Som det där varma, kalla, kladdiga och stökiga kallas. Livet.

 

Trots att vinden har vänt och torrtiden kommit till Bangui stormade det härom natten. Så förödande fint är det, att vakna när åskan smäller och gå upp för att dra bort gardinerna. Titta på den svarta trädgården som dansar med de vita blixtarna, vatten som forsar, rinner och far. Dånet av dropparna som exploderar mot plåttaket och geten som springer mellan palmerna.

 

Leran ger Bangui ett sista dopp och jag tittar på mina fötter, i öppna sandaler, som färgas rödbruna. Viftar med tårna och känner hur det kladdar. Och sandalernas läder kommer aldrig igen vara detsamma.

 

Sakta tar det form. Det där som ligger framför. Säsongen. Man kan inte göra mer än att vara förberedd på att allting kommer gå precis så som man inte planerade det. Det är en utmaning. Livet.
Och Theo är i Bangui. Lilla Theoliten som börjar bli stor. Hjärtat som går i tusen små bitar och blir dubbelt så stort när det läker ihop igen.

Vi håller handen. Vi pussas. Kramas. Vi pratar. Skriker. Gäspar. Spelar fotboll. Formar ord och läser böcker. Och så klappar vi på bebben. Axel. Som mest kravlar runt på golvet som en otålig mask och med en argsint uppsyn blänger på världen som inte riktigt gör som han vill.

 

Vi blåser ut ljusen på en tårta för en vän, vi springer ett varv på kullen, vi köper mat och vi ringer samtal. I samma stad, på samma gata, i samma korsning, i samma luft dör de andra. Överlever de andra dagen. Kanske. Tongana Nzapa aye da. Om Gud vill.

 

Jag fångar tankar på papper som ska resa över havet till hem på andra sidan jorden. Hur kan det där där borta, ändå vara så nära nära i tanken som fångas i bläcket som torkar på pappret framför mig?
Jag vet inte hur man gör, hur man lever detta liv utan känslorna på utsidan. Hur gör ni?

 

Jag har fått två små nya leverfläckar på händerna. En på fingertoppen och en nära handleden. Jag ler och tänker på flickan som försökte gnugga bort min leverfläck i handflatan eftersom hon trodde att det var smuts. Och sedan sprang hon till sin mamma och ropade ”Mamma mamma! Hon har samma färg som jag, fast bara på en liten fläck. Har hon tappat sin färg?” Jag tänker på henne och skulle vilja säga att min färg håller på att komma tillbaka.

 

Vardagen gnager mig så där vänligt i svansen. Inte mycket att skriva något om i ett blogginlägg. Inget extraordinärt. Inget blod. Inga gatubarn. Inte en endaste liten tillstymmelse till katastrof.
Det blir spretigt. Här på bloggen.

 

Men det är precis sådan jag är. Spretig.


En spretig jag i ett kladdigt, stökigt liv.

 

Men det lyser. Skiner så klart. Sticker i ögonen.

Livet.

Och jag kisar.

 

 


Kommentarer
Postat av: Tina Vestlund

Hej vännen!Vi är bedrövligt dåliga på att höra av oss men du ska veta att vi tänker på dej.Vi sitter här i vår lilla vrå och lusläser allt du skriver och du får oss verkligen att minnas och att känna,ibland blir det skratt ibland tårar men det är ju så livet är därute eller hur.Här är allt så tillrättalagt på ont och gott, landet lagom utan djupa dalar och höga toppar,medan livet i afrika ständigt väcker en massa olika känslor inom en.Vi önskar er lycka till med nya säsongen och att det ska bli en bra period där glädjen vinner över sorgen.vi finns med er i bön och tankar.Massor av kramar från Vestlunds

2010-11-21 @ 12:01:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0