Hoppets vind blåser...
Solen är vit på himlen. Skolgården av rött grus. Molnen, lätta och tunna, flyr ovanför oss. I luften, flyger flera hundratals fladdermöss. De häckar i trädet bortanför skolan.
På led står flickorna. I sina slita uniformer. De vackraste skorna har de tagit på sig och jag tittar på det svindlande myllret av smala vader och små fötter. Gympaskor, sandaler. Röda, vita, blåa, rosa, gula.
Pärlor av svett glänser i deras små pannor.
De har bjudit in till en timma med sång, dans, teater och dikter. En manifestation om fred. Jag kan inte låta bli att vara med trots att papper och anställda väntar på kontoret. Vissa stunder i livet får man bara inte missa.
Hon står mitt i solen. Alldeles ensam. Hon ser butter, nästan lite ilsken, ut. Rynkade ögonbryn och ett allvarligt veck på pannan. Hennes röst är klar, och når mig trots att hon står flera meter bort och trots fladdermössens tjattrande i den skållheta luften.
Vent de l’esperance dans le desert
(Salim Yasin, 7 ans, Ouganda)
Regardez ce que cela m’a fait
D’abords c’était mon père, puis ma mère
Tout deux s’en étaient allés pour des vacances
Pour des vacances sans retour
Je suis ici debout, seul au monde
Avec personne que je puisse appeler famille
Avec nul lieu que je puisse appeler chez moi
Je suis devenu un orphelin
Pourtant je suis encore très jeune
Et maintenant mon avenir est très incertain
Mais je pleure pour nous
Je pleure pour vous
Pleurez pour vous
Quoi tuez l’avenir
En crèant une génératin d’orphelins.
Hoppets vind i öknen
(Salim Yasin, 7 år, i Uganda)
Se vad de har gjort
Först var det min far, sedan min mor
Båda försvann de på semester
En semester utan återvändo
Jag står här ensam i världen
Ingen finns som jag kan kalla familj
Ingenstans finns något jag kan kalla hem
Jag är föräldralös
Och ändå är jag bara ett barn
Om min framtid vet jag ingenting
Men jag gråter för oss
Jag gråter för er
Gråt för er
Ni som dödar framtiden
Med en föräldralös generation.