Vardagslugn innan vardagsstorm.
Jag tar den lilla bilen till kontoret. Jorden är röd röd rödare än sist, eller är det bara jag som glömt lite? Grönskan är grönaste grön och överallt glitterglänser pölar av röd lervälling. Alldeles slående vackert.
Kontoret. Ett kärt återseende. De anställda väntar på mig. När jag går upp och börjar ta mig igenom den hög av papper som hittat till mitt skrivbord hör jag de anställda tala på gården nedanför. Fönstret är öppet och luften är tom på ljud. Deras röster reser med vinden in på kontoret och Mesmin säger ”Såg du? Hon har gått ner massor i vikt. Hon är alldeles säkert sjuk.” JP, Jean-Paul, hummar instämmande men säger sedan ”Nej, hon är inte sjuk. Hon har bara varit borta för länge. Hon är nog lite olycklig. Då går man ner i vikt.” ”Hon är olycklig. Jag har hört att livet där borta inte är så lätt. Det är tydligen så kallt att det är som att bo i frysen som står i lägenheten. Då är det väl inte så konstigt om man bli olycklig? Men nu är hon hemma, så nu blir allt bra igen. Hon blir lycklig snart.” tillägger Benjamin. Jag ler.
Kontorets gäss, Stalin, Putin och Schyman, för ett enastående oväsen och jag tittar ner på gården från mitt fönster. Det är fulvackert. Det stora trädet vars stam var täckt av en gulgrön slingerväxt har blåst ner. Det är lerigt på uppfarten.
Jag och min djurpark återupptar vårt gemensamma liv där vi avslutade det, den där dagen i Juni. Vitkatten är lika arg på mig som vanligt och stryker sig bara om mina ben när jag har potentiell kattmat i händerna. Herr Ödla har förflyttat sig från min sminkväska till att härbärgera bakom spegeln i badrummet. Geten springer slalom mellan palmerna i trädgården och äter upp bladen på bananträden. Skatan, min trogna väckarklocka, jagar vitkatten runt trädgården och hackar sönder säkerhetsbelysningen på murarna runt gården. Gässen jagar mig över kontorets gård som små elaka torpeder med ett fasligt morgonhumör.
Staden är ett kokande lerhål och vägarna fyllda av stora hål. Floden drunknar i sig själv och slukar stränder, klippor och grönska med omättlig aptit. Passionsfrukten bärs in i staden på stora fat av vackra kvinnor klädda i regnbågens alla färger och männen slänger sina fisknät ut i floden nedanför mitt hus. När jag går runt trådgården ser jag kvinnorna som diskar, tvättar och hämtar vatten i floden. Barnen som paddlar runt i sina kanoter och deras solskensblickar ger mig värme i magen.
Eftermiddagssolen lyser in genom fönstrets säkerhetsgaller och i öster tornar svarta moln upp sig. Myggor surrar i den stillastående skymningen och mitt hus badar i de där omisskännliga strålarna som bara syns precis innan stormen bryter ut.
Och jag antar att det är detta som kallas lugnet innan stormen.
