Nattsvart gryning...
När jag ger mig iväg på morgonen brukar solen precis gå upp.
Himlen är fortfarande mörkgrå och färgas sakta rosablå vid horisonten. Människorna längs vägen är gråblå silhuetter. Mangoträden inbäddade i dimma, den röda vägen blöt av dagg.
Men i måndags var det nattsvart och människorna som gick längs vägen in mot staden, jobben och marknaderna syntes bara i bilens strålkastare.
När jag vaknade blåste en vind in och lyfte gardinerna. I träden utanför rasslade löven och palmernas grenar susade. Vitkatten syntes inte till, säkerthetsbelysningen var fortfarande tänd och det vita ljuset såg naket kallt ut i den svarta gryningen. Det luktade regn.
Precis som hösten tänkte jag.
Plötsligt vaknar man en morgon och inser att det är mörkt.
Förutom att här lyser hösten med sin frånvaro.
Senare i bilen, i kröken vid floden, lyste solen ilsket orange bakom de svarta, tunga åskmolnen som svalt gryningen. Flodens vatten såg ut som tjära där det blänkte nedanför mig, och Kongos kullar på andra sidan försvann i mörkret. Inte en enda liten kanot skar vattenytan.
Fulländat vackert.
Naturens nyckfullhet.
Vardagen som förändras i ett trollslag.
Och på väg mot kontoret tänkte jag på något som en främling sa till mig i sommar, på ett tåg mellan Stockholm och Örebro, genom ett sommarvackert Sverige.
”Même si la nuit est longue, le jour finira par ce lever.”
Även om natten är lång, kommer dagen tillslut gry.
