Inblick. Utblick. Ögonblick.

Lördagsmorgon klockan 5:45. Solen går upp bakom dimman och jag tar bilen till kontoret.
Jag la mig alldeles för sent igår.
En vän, en middag och många ord kom mellan mig och sängen och när klockan ringde i morse trodde jag inte att det var sant. Men sant var det.
En ordentlig förkylning på mitt morgonhumör och när jag svängde ut på vägen utanför huset så kändes denna dag inte som en bra idé.

Vägen-  röd, gropig  och lerig. Luften tjock av mjölkig dimma och bananträdens blad blänker blöta av dagg. Ett par människor går längs vägen. En överlastad taxi kommer runt kröken vid den katolska kyrkan. En kvinna hackar i jorden precis i vägkanten där hon satt ett par majsplantor.

Saktar in för en get som legat på vägen.
Precis bredvid bilen vinkar två killar åt mig. Med ansikten jag känner igen ler de åt mig med utsträckta händer. När jag springer på morgnarna brukar de vara på väg in till staden med en spade, en hacka och en rostig hink i sina händer. De gräver fram jord i vägkanten som de sedan fyller igen vägens hål med. Sedan hoppas de på att någon snäll trafikant ska slänga ut ett mynt till dem.
Varje dag. Går de där. Smutsiga, i slitna kläder, med sin spade och sin hink.

Under dagen brukar jag köra förbi dem ett antal gånger.
Om sanningen ska fram irriterar de mig mest, med sina utsträckta händer och när de med oskyldiga miner jobbar på samma grop i vägen i tre timmar i sträck.

Men idag.
Idag är de rena. Vältvättade. I andra, mer hela, kläder.
De vinkar till mig.
Jag vinkar i förbifarten. Upptagen med geten, rinnande näsa, sömniga ögon och lite ynkligt självömkande.

Förbi far jag.
Utan att tänka på det tittar jag i backspegeln. Den vita texten ”sertnedvA efildliW nacirfA lartneC” står bak-ochfram och rutan är rödlerig. Smetiga spår där vindrutetorkaren kämpat en tapper kamp.

De två små pojkarna på vägen.
Och där och då börjar de med någon Michael Jackson-inspirerad dans. En perfekt moonwalk fram och tillbaka över den leriga vägen. Jag bromsar in och tror inte mina ögon.
Den större först. Den lille följer efter. Perfekt synkroniserade. Fram. Och tillbaka. Fram. Och tillbaka.

Mellan bananplantor, taxibilen och geten som lugnt spankulerar över vägen.

Ljuset genom dimman. Deras kroppar som svarta silhuetter.

En par korta minuter.
Sedan har jag kört genom kröken, och fortsätter mot floden och staden.

Inte så mycket alls.
Kan tyckas.
Men jag blir så överraskat glad. Över två killars obekymrade dans en regnig lördagsmorgon i utkanten av Bangui.

Livet är generöst. Fullt av så vackra foton. Mikrosekunder.
Och min själs lilla lins ställer in skärpan och slutaren klipper ljuset.
Tacksam.

När stunden redan är förbi.