Inblick. Utblick. Ögonblick.

Det händer flera gånger i veckan.
Jag vet att jag tjatar. Om hur vackert det är.
Om ståpäls och glimrande morgonljus.

 

Men jag kan inte få nog. Nog av denna skönhet.
Av detta liv som lever med mig. Kryper in under skinnet på mig och gör mig mållös.

 

På jobbet, mitt i veckan. När Etienne och Benjamin, byggaren och målaren, skrattar utanför mitt kontorsfönster och livet ger mig en rak höger och jag inser att JAG är HÄR.
Jag bygger min alldeles egen dröm.

 

I fredagskväll, när syrsornas spelande dränktes av afrikansk musik på alldeles för hög volym i dåliga högtalare i mörkret vid Bangui Plage. De små stearinljusen på borden som blåstes ut av flodbrisen. Den vackra människan vid min sida och de känslor vi sätter ord på i det varma, myggtäta, mörkret.
Servitrisen som sov vid bordet bredvid och maten som var kall när den äntligen kom fram.
Då nyper jag mig i armen och tittar ut på ljusen på Kongos strand som spelar över flodens vatten och tänker att jag måste vara den lyckligaste.

 

Imorse sprang jag för första gången på flera veckor efter en lunginflammation.
Och jag vet att jag skriver det om och om igen, tjatar om den röda jorden, den blåa himlen, den forsande floden. Kvinnorna längs vägen. Ljuset genom molnen.

Men.
Jag kan inte förstå.
Den fantastiska gåva som getts mig.
Detta liv.
Och när jag sprang genom bambutunneln och såg gryningsljuset smeka floden och kullarna imorse tänkte jag bara en tanke.

 

Tack.

När jag vaknar ihopkrupen på soffan av att höften gör ont gör skymningen luften till guld utanför fönstret. Söndag eftermiddag, och jag har nu intagit denna min plats på jorden; på min veranda, i mitt rottingfåtölj, med utsikt över solen som har trädgården i sitt våld och floden som tryggt flyter på samma ställe som vanligt. Kongos kullar på andra vattnet.

Vattenledningarna gurglar tomma sedan ett par dagar tillbaka, och i bakgrunden hör man ljudet av generatorn som ersätter statens el vid de allt vanligare, allt längre strömavbrotten.
Huden är kladdig av myggmedel och under naglarna har det samlats ett lager av avskrapad hud och damm från de kliande myggbetten.

 

De stora vitsvarta kråkorna flyger fram och tillbaka mellan träden och gör störtdykningar efter vitkatten som förgäves försöker gömma sin vita päls i det klargröna gräset.

 

Jag jobbade imorse men när jag kom hem vid tretiden bestämde jag mig för en söndagseftermiddag utan jobb. Jag låste kontoret fullt av bokföring och papper som ska skrivas och läste istället en bok i min soffa. Jobba kan jag göra imorgon, tänkte jag, och somnade.

 

Jag är numera officiellt ägare av Karakandji. Mitt alldeles egna företag. Min alldeles egna dröm som tillslut, nästan lite av sig själv, blev en verklighet. Dagarna är långa. Det är utmanande och inspirerande och och… och väldigt skrämmande att stå där, men registreringen i handen och se allt ta form. Nu är jag där.
Och jag minns mina barndomsdrömmar i Berberati och tänker att livet är konstigt. Att en tioårings drömmar kan vara så mycket större än man kan tro. Nu står jag där, dryga 10 år senare – och drömmen är en verklighet och med berget som ska bestigas mitt framför mina fötter.

 

Jag tänker mycket på mina föräldrar.
På det där kortet jag ser framför mig, som finns i något dammigt fotoalbum någonstans i Sverige. De är i 30-års åldern. Mamma är mager, har långt mörkt hår som hänger nerför axlarna, stora bruna glasögonbågar och på sig har hon en pagne med matchande blus i svart med ett mönster av röda blommor. Pappa är smal, har lika stora glasögon, lite mer hår än nu och ett välklippt skägg. Han har på sig ett avklippta shorts som fransar sig och en skjorta med avklippta ärmar.
Någonstans i bakgrunden finns en palm.
Ljuset är rätt dåligt och om jag inte minns fel så ser man en bit av en hund som springer genom bilden.

Så tänker jag på dem.
När de var i startgroparna. När de började bygga sitt liv i Afrika.
Och nu, när jag ser berget framför mina fötter, tänker jag på deras berg och deras klättring.

Och i morse, när Theo och Axel sprang nakna i min trädgård, undrade jag vilka drömmar som kommer drömmas och förverkligas av dem.

 

Elen kommer tillbaka och generatorn stängs av. Ljudet av en fotbollsmatch på stranden färdas med vinden och solen har nu helt sjunkit ner bakom horisonten. Några tappra myggor trotsar myggmedlet och lämnar efter sig kliande röda märken när de långsamt svävar iväg, tunga av blod.
Och jag, jag lyssnar på måndagen som kallar och går in för att förbereda veckan.

 

 

Klockan 11.30.
Jag är sen.
När jag väl är på marknaden står solen nästan i zenit.
Ljuset sticker i ögonen. Jag kisar och tittar ner i marken, navigerar i myllret och försöker att inte bli påkörd.

En infernalisk konsert av säljares rop, barn som skriker, bilar som tutar.
En kokande smältdegel. Tusen intryck för alla sinnen att ta in samtidigt.
En kärra, överlastad med en styckad ko, dras av två barfota pojkar. Det stänker två droppar med blod på min fot och de glittrar i solen tills de på någon sekund blivit torra, spruckna, bruna fläckar.

Frukt.
Rutten lök.
Avgaser.
Svett.
Rostade jordnötter.
Motorolja.
Blod.
Tung parfym.
Tvål.

Lukterna slåss och invaderar varenda litet utrymme till luft som finns.

 

Tillslut framme.
”Boston” skrivet i vitt på en röd skylt.
Banguis tygaffär.
Jag går in i affärens lugn mitt i marknaden och låter mig slukas av rader och åter rader av rullar med tyg. Flera olika små rum i en helt ologisk planlösning är fulla till bredden av tyg var existens jag aldrig vågat drömmar om.
Ett rum fyllt med syntetisk siden. Från golv till tak, ligger rullarna staplade. De blänker i mörkret. Framför rullarna står tre muslimska kvinnor som väljer tyger till klänningar. Deras hennafärgade händer drar över tygen och de pratar med ljusa röster.
Längre bort står deras chaufför, vakt, ledsagare? Med mörk uppsyn tittar han på dem från ett hörn av affären.

 

Eftersom det bara finns en liten glödlampa i ett av rummen får man en ficklampa i handen när man kommer in för att titta på tygerna. Ljudet från marknaden är dämpade, luften är sval men tung av tygernas lukt. Det känns som i en annan värld. Ficklampans lilla ljusstråle letar sig över tygerna och säljarens hasande steg som följer mig i mörkret.

 

I ett rum är två meter långa rullar med plysch uppradade, lutade mot väggen. Som en gayparads-armé klara för en färgglad marchs. Plysch, i färger som jag lovar aldrig har funnits eller satts tillsammans innan. Jag känner med fingrarna på en mjuk leopardmönstrad version i fuschia och limegrön.
Säljaren, som känner mig väl, frågar om jag kanske ska klä en soffa i det tyget?
Varför inte? svarar jag.

 

Jag vet precis vad jag ska ha.
Men går ändå genom de trånga rummen med min ficklampa, låter händerna dra över rosa spetsar, guldfransar, pråligt broderade border och genomskinligtstunn tyll som slinker mellan fingrarna och lämnar en sval känsla efter sig på huden.

Jag stannar upp en stund framför en rad med hemska, mörkt murriga tyger, bara för att i smyg titta på två män som väljer kostymtyger. Finklädda och med blänkande skor i fuskskinn väljer de mellan en ljusgrå och en mörkgrå rulle med tyg.
Den ene lägger märket till mig, och ovetandes om att jag förstår sango, frågar han sin vän om de inte ska fråga mig vad jag tycker om färgerna. Vännen, iförd en tajt rosa t-shirt med ABIBAS tryckt mitt på bröstet, fnyser högt och säger ”vad vet en vit tjej om färger!”.
Jag ler mot de mina tyger och tänker att ja, vad vet väl jag om färger?

 

Jag väljer mina tyger.
Säljaren bär ut dem i det yttersta rummet, som har en stor dörr öppen mot den pulserande gatan, och börjar mäta och klippa efter mina mått. Han står i ljuset från dörren öppning och varje gång han rullar ut ett tyg för att mäta exploderar ett litet moln av dammkvalster till glittriga partiklar i solens dämpade ljus.

 

Jag tittar på, sätter mig på en liten pall och lutar ryggen mot väggen av tyger, blir bjuden på chai i ett litet glas som bränner mina fingrar av affärens ägare. Han, ägaren, en reslig man iförd en oklanderligt vit djellabha försvinner ut och kommer tillbaka in med två friterade kakor gjorda av bönmjöl i sin hand. Han räcker mig den ena och den lämnar ett flottigt avtryck i hans handflata när jag tackar och tar emot.

 

Utanför den öppna dörren har det samlats ett gäng med försäljare. Unga män med olika varor i kartonger de bär på huvudet, skottkärror de kör framför sig, eller ett träbrickor de spänner fast med remmar som de hänger om sin hals. Stora, hemmagjorda, vita tvålar runda som jordglober är staplade i en skottkärra. En kille bär på ett litet apotek i en kartong. En annan säljer buljongtärningar från en träbricka och ännu en annan säljer lök ur en stor korg.
De står där i en klunga utanför dörren och tittar på mig.
Jag har vant mig. Vant mig vid människor som helt sonika avbryter vad de höll på med bara för att stanna upp och titta på mig. Stirra. Så länge de nu behagar, tills de tröttnar och sedan tar vid där de lämnade vaddenuvardehöllpåmed.

 

”Hon måste vara från Kanada” säger en tvålförsäljaren ”hon har precis likadana vader som en annan tjej jag sett, och hon var från Kanada.”
”Jag tror att hon är amerikan!” påstår apotekaren självsäkert.
”Har ni sett att hon har en kedja runt foten?”, fortsätter han, ”betyder det att hon är gift eller att hon är singel?” ”Hon har lår som en riktig kvinna!” utbrister buljong-killen.
”Mm, men jag tror inte att hon har fött barn än” håller lök-försäljaren med.

Och så fortsätter det. I en stund. De diskuterar min kropp, vad jag kan tänkas göra, och hur konstiga vita kvinnor är. Jag låtsas som ingenting, och säljaren och klipper och mäter med utstuderad långsamhet, skrattar inombords med ögon som glittrar. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan han berättar för killarna att jag faktiskt förstår vart enda ett av deras ord.

 

Killarna försöker nu bestämma vem av dem som ska få gifta sig med mig.
Lök-försäljaren säger att han är beredd att lämna allt, sina korgar och lökar, och försvinna med mig på stört. Apotekaren skrattar med vita tänder och säger ”Men du, du har ju ingenting! Varför skulle hon vilja ha dig?! Jag har ju åtminstone mediciner som kan göra henne frisk när hon har fått kolera!”
Lök-försäljaren funderar en liten stund. ”Vänta bara tills hon får se min mobiltelefon som kan ta två sim samtidigt – då kommer hon lämna allt hon har för att gifta sig med mig!”

 

Tygförsäljaren viker sig dubbel i ett gapskratt med tårar som rinner längs runda kinder och ropar till killarna att den vita kvinnan är lika mycket afrikan som dem och förstår vartenda ord av vad de säger.
Efter att jag bevisat att jag faktiskt pratar sango lika bra som de, betalar jag mina tyger och går ut i solen mot bilen som är parkerad längre bort.

 

I ryggen hör jag lök-killen fråga med klentrogen röst ”Men vill du inte se min telefon?”

 

 

När jag ger mig iväg på morgonen brukar solen precis gå upp.
Himlen är fortfarande mörkgrå och färgas sakta rosablå vid horisonten. Människorna längs vägen är gråblå silhuetter. Mangoträden inbäddade i dimma, den röda vägen blöt av dagg.
Men i måndags var det nattsvart och människorna som gick längs vägen in mot staden, jobben och marknaderna syntes bara i bilens strålkastare.

När jag vaknade blåste en vind in och lyfte gardinerna. I träden utanför rasslade löven och palmernas grenar susade. Vitkatten syntes inte till, säkerthetsbelysningen var fortfarande tänd och det vita ljuset såg naket kallt ut i den svarta gryningen. Det luktade regn.

 

Precis som hösten tänkte jag.
Plötsligt vaknar man en morgon och inser att det är mörkt.
Förutom att här lyser hösten med sin frånvaro.

 

Senare i bilen, i kröken vid floden, lyste solen ilsket orange bakom de svarta, tunga åskmolnen som svalt gryningen. Flodens vatten såg ut som tjära där det blänkte nedanför mig, och Kongos kullar på andra sidan försvann i mörkret. Inte en enda liten kanot skar vattenytan.

Fulländat vackert.
Naturens nyckfullhet.
Vardagen som förändras i ett trollslag.

 

Och på väg mot kontoret tänkte jag på något som en främling sa till mig i sommar, på ett tåg mellan Stockholm och Örebro,  genom ett sommarvackert Sverige.

 

”Même si la nuit est longue, le jour finira par ce lever.”
Även om natten är lång, kommer dagen tillslut gry.

 

 

Lördagsmorgon klockan 5:45. Solen går upp bakom dimman och jag tar bilen till kontoret.
Jag la mig alldeles för sent igår.
En vän, en middag och många ord kom mellan mig och sängen och när klockan ringde i morse trodde jag inte att det var sant. Men sant var det.
En ordentlig förkylning på mitt morgonhumör och när jag svängde ut på vägen utanför huset så kändes denna dag inte som en bra idé.

 

Vägen-  röd, gropig  och lerig. Luften tjock av mjölkig dimma och bananträdens blad blänker blöta av dagg. Ett par människor går längs vägen. En överlastad taxi kommer runt kröken vid den katolska kyrkan. En kvinna hackar i jorden precis i vägkanten där hon satt ett par majsplantor.

Saktar in för en get som legat på vägen.
Precis bredvid bilen vinkar två killar åt mig. Med ansikten jag känner igen ler de åt mig med utsträckta händer. När jag springer på morgnarna brukar de vara på väg in till staden med en spade, en hacka och en rostig hink i sina händer. De gräver fram jord i vägkanten som de sedan fyller igen vägens hål med. Sedan hoppas de på att någon snäll trafikant ska slänga ut ett mynt till dem.
Varje dag. Går de där. Smutsiga, i slitna kläder, med sin spade och sin hink.

Under dagen brukar jag köra förbi dem ett antal gånger.
Om sanningen ska fram irriterar de mig mest, med sina utsträckta händer och när de med oskyldiga miner jobbar på samma grop i vägen i tre timmar i sträck.

 

Men idag.
Idag är de rena. Vältvättade. I andra, mer hela, kläder.
De vinkar till mig.
Jag vinkar i förbifarten. Upptagen med geten, rinnande näsa, sömniga ögon och lite ynkligt självömkande.

 

Förbi far jag.
Utan att tänka på det tittar jag i backspegeln. Den vita texten ”sertnedvA efildliW nacirfA lartneC” står bak-ochfram och rutan är rödlerig. Smetiga spår där vindrutetorkaren kämpat en tapper kamp.

De två små pojkarna på vägen.
Och där och då börjar de med någon Michael Jackson-inspirerad dans. En perfekt moonwalk fram och tillbaka över den leriga vägen. Jag bromsar in och tror inte mina ögon.
Den större först. Den lille följer efter. Perfekt synkroniserade. Fram. Och tillbaka. Fram. Och tillbaka.

Mellan bananplantor, taxibilen och geten som lugnt spankulerar över vägen.

 

Ljuset genom dimman. Deras kroppar som svarta silhuetter.

 

En par korta minuter.
Sedan har jag kört genom kröken, och fortsätter mot floden och staden.

 

Inte så mycket alls.
Kan tyckas.
Men jag blir så överraskat glad. Över två killars obekymrade dans en regnig lördagsmorgon i utkanten av Bangui.

 

Livet är generöst. Fullt av så vackra foton. Mikrosekunder.
Och min själs lilla lins ställer in skärpan och slutaren klipper ljuset.
Tacksam.

När stunden redan är förbi.

På andra sidan floden spelar ett gäng barn fotboll. Mörka figurer mot den ljusa sanden. Segerjublen far över vattnet i eftermiddagens gråa ljus.

 

Söndagseftermiddag och jag är tillbaka i Bangui. På det rosaröda husets veranda slår jag mig ner i dagens sista ljus. Regntidens mätta, gråa ljus färgar Kongos kullar blå. Aldrig är Bangui så grönt, som nu. Trädgården är som en smärre djungel och floden nedanför huset flyter trögt och makligt fram. Det gulbruna vatten sväljer glupskt alla stenar och sandbankar som om ett par månader kommer växa fram under det sinande vattnet. Mina rosa rosor blommor. Med nästan oförskämd energi knoppas det, blommas det, väcklas det ut nya mjuka kronblad och stjälkarna växer, letar sig ned för stenar, upp i luften i giriga dagar av välmående.
Som om de visste, att underbart är kort. Att snart är torrtiden här med sitt röda damm, sina ökenvindar som får de torkade löven att falla till marken och grenar att knäckas.
Underbart ÄR kort.

 

Livet svalde mig. Någonstans.
Någonstans i ett kramande matsmältningssystem, väntades på att bli uppspottad. Livet lever med mig. Sommaren kom med en hisnande hastighet, och lika fort var den över. Den låg där framför mig, när jag landade på Arlanda. Full av löften om ljusa nätter. Springturer i kall luft. Den gula sagoborgen i skogen full av vildsvin och älgar. Löften om tid. Tid med mig själv, tid med mina vänner. Tid med tiden.

Lite snopen, lite snuvad på konfekten, är jag nu tillbaka på min veranda, i mitt hus inte allt för långt ifrån ekvatorns fuktiga linje. Var tog sommaren vägen? Var tog tiden vägen? Var tog jag, DU, vägen?  
Underbart ÄR kort.

Sjok av gröna näckrosblad flyter med floden. Som små oförargliga öar på kryssning flyter de förbi mig. Några små fåglar sätter sig på de stora bladen och jagar myggen och flugorna som surrar i luften.

När jag landade på Banguis flygplats för tre dagar sedan tittade jag på när flygvärdinnan öppnade flygplanets dörr och den något rangliga trappan kördes fram till dörren. Och så öppnades dörren till Afrika igen. Så rullades trappan fram, stegen som tas. Ut ut ut. Så lämnar jag Sverige och den så kallade civilisationen bakom mig för att kastas rakt in i detta mitt hem.
Polisernas leenden, de välkomnande tjänstemännen som känner igen mig. ”Äntligen!” ”Hon är tillbaka.” ”Titta vad fet och fin hon blivit där borta i Europa.” ”Nu kommer vi få jobb igen, nu när hon kommit tillbaka”.

 

Utan en landningsbana eller startsträcka skickas jag rakt in i deras armar. Rakt in i Banguis glupska mun. Och så sväljs jag. Med hull och hår. Levande.
Tillbaka. Utan en liten mikrosekund av någon förvarning.
Man kan ju tycka, att anpassning inte borde behövas… jag har ju vanan inne. Och nej, anpassning behövs inte. Men det är våldsamt för själen – att byta liv så fort. HejdåHej i samma mening.
Och mellan dem en dörr i tjockaste stål, med det mest komplicerade kombinations lås.
Två så olika världar som INTE kan samleva. Inte kan dela tandborste och vattenglas.
Och ändå är det just det de gör, de två världarna. I mig.
I mig gurglar de samma tandborstvatten på morgonen, byter de bakterier och baciller i största, bästa välmåga.

 

Imorse sprang jag min väg längs floden.
Molnen lekte tafatt med vattnets blanka yta och hela världen såg ut som om någon droppat en droppe av blå färg på ett blött pappar. Alla jordens nyanser av blått i luften. Söndagsklädda människor på väg till krykan lämnade efter sig stråk av tjock parfym i luften och några tonårstjejer bar stora fat med passionsfrukter på huvudet. Frukterna glänste gula i morgonsolen och en svettdroppe rann i min tinning.
Vilken fantastik gåva. Att få springa varje morgon längs en flod som alltid ger mig ståpäls och små lyckoilningar längs ryggen. Jag. Här. Längs en flod mitt i Afrika. I mitt alldeles egna liv.

Underbart kanske ÄR kort. Men om underbart ersätts av något annat underbart måste ju underbart BLI långt?

 

Söndagsmorgon och solen letar sig fram genom de tunga molnen.
Tillbaka i Bangui. Hemma.
Morgonen är tyst. Solstrålarna leker med den blommande flamboyantens röda blommor som regnar till marken i vinden.

 

Jaktsäsongen går mot sitt slut. Tittar tillbaka på de gångna månaderna och undrar var tiden tog vägen? Sedan december har dagarna flygit, flytit ihop, och nu när maj snart knackar på dörren och torkar leran av fötterna på dörrmattan undrar jag om inte almanackan som hänger på köksdörren spelar mig ett spratt.

 

Men regnen börjar falla över Bangui och floden, en sipprande fåra mellan de glupska sandbankarna börjar stiga. Leran skvätter upp på mina vader när jag springer och gräset är åter grönt, träden blommar och de varma skymningarna sällskapar med tunga, svarta mol. Blixtar tävlar med månen och stjärnorna leker kurragömma med mörkret. Grodorna på verandan kväker förnöjt och äter sig proppmätta på flygtermiterna som svärmar i luften.

 

Så här i slutet av säsongen står jag alltid med ena foten mitt i all arbete som, trots allt, är kvar, medans den andra foten redan flytt över medelhavet och springer barfota på mjukt sommargräs. Min biljett till Sverige är bokad och planerandet har undermedvetet börjat. Vardagsdrömmar om jordgubbar, ljusa nätter och kalla vindar distraherar mig från bokföringens föga fantastiska värld.

 

Men ännu ska ett par blad i almanackan vändas innan det är dags. Troféer ska packas, papper ska stämplas och två flyg, en bil och ett par båtar ska ta mig till en väntande ö utanför Afrikas kust innan det är dags för Sverige.

 

Framtiden är oviss, men planerandet är i full gång. Livet är ett äventyr, ett äventyr som är mitt eget. Ödet är skrivet i blyerts, är det någon som sagt. Och jag har ett sudd, och en alldeles egen penna.

Theo har ett gäng slitna plastdockor.
En hel liten familj.
Den tjocka, gröna med gult hår är döpt till "Omba" (faster på sango).
Den röda med gul hatt är "Mamma Emli".
Den långa amazonen med svart hår är "Fiiida Colliiin" (barnflickan).

Och Farmor? Farmor är en liten röd gubbe med grått hår. Som med mycket kärlek körs runt i en liten röd bil och absolut ska packas ner i väskan som ska med till Sverige.

Namn har han börjat lära sig.
Pappa Eiik, Mamma Emli, Famo Nel, Fafa Oland... Men frågar man vad Omba heter får man till svar "Tjockis!" med ett stort leende och plirande ögon.
Jag tror mig ana att pojken tar efter sin far...

Stunder som liksom är fyllda till bristningsgränsen av liv.
En tidig torsdagsmorgon medan solen går upp över Bangui och mina kunder tar Air Franceplanet hem till sitt lyfter jag i en liten Cessna Caravan genom de gråblå molnen.

 

På den lilla landningsbanan av röd jord väntar knubbiga barnarmar och ilskna tsetse-flugor. En vecka i skogen. På små slingrande vägar, längs glittrande floder och under en oändligt stor himmel. Nätter med termiter som äter i grästaket, colubusaporna  som ropar i natten och vinden som rasslar i de vänliga träden.

 

När vi följer ett buffelspår och solen börjar värma dagen lägger sig själen tyst och stilla. Pappas tunga steg genom gräset, honungsfågeln som visslar och insektsbetten som kliar.
Så långt bort man kan komma från världen. Så nära någonsin man kan komma livet.

Träden är klädda i sotig, svart bark och löven ligger visset bruna på marken. Rester efter en obarmhärtig torrtid. Mitt i det hostila, hårda, döda, spirar de första grässtråna och mellan de bruna träden blommar lila blommor.

Gåvor av liv, när allt ser dött ut.

 

 

 

Jag minns hur det var.
När klockan var lite över fem och solen började smyga ner mot horisonten. Smutsiga fötter i plastsandaler. Långt hår i toffs. Alltid en kjol. Sanden drog kvar sandalerna där under mangoträden precis innan marknaden vid Baba Salao. Den svenska missionens bagba på vänster sida, den stora kyrkan där någon kör slutat sin övning och lukten av maniok från marknaden. Det eviga surrandet av en maniok-kvarn och killarna som spelade fotboll bredvid moskén

 

Husen längs vägen. Familjerna som samlades. Maten som kokade över elden. De äldre syskonen som tvättade de yngre från vatten i en liten rostig hink. Francois, vår gamla vakt hemma hos sina andra fru. Tillbaka lutad i trästolen och alltid med en vänlig hälsning. När jag kommit så långt som till hans hus mötte jag alltid pappas anställda på väg hem från jobbet. Remy. Med runt huvud, snälla ögon och en stor stor hand som tog min. Dimanche, svart svart hud, rynkor i ansiktet . Albert. Jean-Didier. Alain.  ”Skynda dig hem, snart är det mörkt.”

 

Vattenpumpen, precis innan stigen gick in mellan det höga gräset. Väntande kvinnor i rad. Getterna som samlades ihop av sina ägare och leddes in i husen. Stigen längs Marks plåtstaket, ut i mangoträds allén och där brukade alltid pappa finnas någonstans. På väg hem. Oljefläckar på skjortan, stora kängor och smutsiga händer.

 

Och sedan blev vi vuxna.
Vi mindes tillsammans, häromdagen, pappa och jag. Med nostalgiska blickar över matbordet. Så nära, så långt borta.

 

Och nu, idag, klockan är strax efter fem och solen går ner över dagen. Från verandan ser jag floden som sipprar mellan sandbankarna som vältrar sig och geten repar sina horn mot en buske i rabatten. Solen från i morse bränner fortfarande i huden. Börjar planera veckan, skriva listor, packar väskan med springskor, träningskläder och handduk. Laddar ner det jag behöver på datorn och ritar pedagogiska rutor och scheman över veckans alla dagar. Men mest tittar jag på sandkornen som sitter fast mellan tårna, på de vita kohägrarna som jagar insekter i trädgården och på molnen som börjar bli svartgråa.

 

Rädsla är något jag aldrig tidigare känt.
Och dessa sugande bubblor, någonstans där mellan magen och hjärtat, är så starka att de tar mig med förvåning. En känsla så ologisk och främmande att jag inte riktigt förstår. Inte riktigt vet hur jag ska tala dem till rätta. Men jag låter dem finnas. Och vänner blir vi nog till sist, tänkte jag för mig själv förut.  Men vi är nog inte gjorda för att leva i samma kropp – rädslan och jag.

 

Någon dag i förra veckan, när jag satt vid matbordet och åt en sen lunch och samtidigt läste en artikel kom livet ifatt mig. ”När kvinnan fött barnet tvingade de henne att krossa det och sedan äta upp det.” En berättelse av en kvinna som blev tagen fången av LRA och efter ett par månader lyckades fly. (Artikel publicerad i Le Monde, Mars  2011).
Hur är det möjligt att vi lever på samma jord? Vi som är så lyckligt lottade, och de, de som blir förövade allt. Hur är det möjligt att vi andas samma luft; jag, och de onda människorna? Och hur är det möjligt att jag lever mitt liv, så uppslukad av mig, när mina grannar inte har mat att äta för dagen.

 

Och bomberna regnar över Libyen, jordbävningarna skakar världen och jag, jag har en liten blåsa på min tå.  Solen drunknar till sist bakom den svarta horisonten och syrsorna börjar spela. Säkerhetsbelysningen tänds med ett blinkande och vaktens tunga kängor krossar grus. Kohägrarna flyger sin väg och det luktar av rök i den ljumma kvällsluften.

Det är synd om människorna, tänker jag när jag plockar ihop mina grejer och dukar bordet och fortsätter mitt liv i min egoistiska lilla bubbla av medveten ignorans. Och Gud nåde den som försöker spräcka den fina, blanka ytan.

 

 

Måndag.
När jag kör hem i skymningen faller de första dropparna. Små explosioner mot vidrutan. Det röda dammet blir till små kladdiga floder.

 

Dagen började tidigt. Anställda, banken, räkningar, charterflyg och bokföring. Listor av saker som ska handlas till veckans plan och mail till kunder.

 

Dagen är olidligt varm. Precis så där som bara Bangui kan vara. I luftkonditioneringen på mitt kontor svettas jag och när jag står i kön till kassan i affären så rinner en liten genomskinlig droppe längs min vad. Dörrvakten till affären lutar sig fram och drar fingret över pannan och en liten glittrande stråle av svett droppar ner på den heta asfalten. Termometern i skuggan står på 38 grader. Luftfuktigheten är 88%.

 

Jag och Valentin springer på kullen.
Varje gång bär det emot. Varje gång en liten tanke ”tänk om”. Varje gång en liten dialog med den lilla rösten inuti. Vi springer, och springer, och springer, och framme vid parkeringen gör jag en liten mental segerdans. En high five med mig själv. Jag klarar det.
Vi stirrar varandra i vitögat, rädslan och jag.

 

Solen som sjunker mot Kongos kullar göms bakom mörka moln och lagom tills jag kommer hem till mig börjar regnet ösa ner. Jag har många mail att skriva och listor att pricka av men jag sätter mig på trappan. Vissa stunder får man inte gå minste om. Detta är livet. Svetten blir till kyla på huden som luktar sol och mina läppar smakar salt. Dropparna flyger i vinden och blir till vita molnbyar som driver i luften. En groda hoppar förtjust på verandan och om det inte vore för att han vore just en groda skulle jag nog tycka att han var söt.

 

Vitkatten jamar och myggorna tjuter. Det blixtrar vitt och åskan dånar in över floden. På ett par sekunder är natten här och mörkret omger mig. Säkerhetsbelysningen gör trädens konturer till spöken i natten och tomatplantorna vajar i vinden.

 

Vi stirrar varandra i vitögat. Ibland vinner jag. Andra gånger vinner rädslan.
Sådant är livet. Vi tar en dag i taget, och varje seger är ett steg på vägen. Men kommer man någonsin ända fram?

 

Nu ska det duschas i de sista dropparna som kan kramas ut ur vattenkranen.

 

 

Tomma papper som väntar på ord ger mig alltid lite ångest.
Det var länge sedan sist. Livet går så fort. Dagarna slutar innan dom börjar och någonstans mitt emellan kippar jag efter andan och försöker hinna med. Livet.

 

Fredag kväll klockan 19.30. Banguis flygplats. En kund är sjuk och avbryter sin safari och tar första bästa flygbiljett ut ur landet. Vid flygplatsen finns endast en polis som ligger i en sliten soffa och sover. Han vet ingenting om något plan som ska komma och gå om en timma eller så.

Vakten uppe på andra våningen går med på att öppna gallergrindarna så att vi kan sitta ner i vid ett bord i den stängda baren. Vinden är ljum. Luften varm och mörkret tjockt. Framför oss, någonstans i mörkret, ligger landningsbanan. Tyst, sovandes och intet ont anande. Inga ljus, sånär som tre lyktstolpar som lyser upp de två UN-planen som står parkerade vid ett hörn. Runt lyktstolparnas glödlampor surrar insekter i tjocka moln som lyser som guld i natten.

 

Inte en människa syns till och min kund kan inte tro sina ögon. Att detta är sant. Landets huvudstad. Den enda flygplatsen. Och förutom vaktens stilla snarkande hörs inte ett ljud.
Jag ber till alla jordens Gudar att det verkligen ska komma ett plan. Mailet som kundens sekreterare skickade med hans flygbiljett ligger utskriven på bordet mellan oss övertygar mig inte. Trots att biljettnummer, avgångstid och flygplansnummer finns där, ordentligen markerade med orange överstrykningspenna.

 

Vi börjar prata, jag och min kund. Om detta företag som kallas livet. Om utmaningar, motgångar och val. Om slumpen och Gud. Från mörkret börjar råttor springa mellan borden och någonstans i natten på andra sidan landningsbanan börjar trummor slå. Några myggor biter mig på vaderna och det droppar stilla från ett stuprör.
Jag är trött och smutsig. Kliar mig på vaderna och känner damm och skinnflagor korva ihop sig i en svart rand under naglarna. Tack gode Gud att det är mörkt. En råtta börjar gnaga på kundens handbagage som står en meter ifrån oss. Jag vill klia mig i ögonen men påminner mig om mascaran och mina smutsiga fingrar.

 

En lampa i taket tänds och vakten vaknar för att börja sopa. En kvinna kommer för att öppna baren.
Råttorna flyr ljuset och jag gömmer mina fingrar under bordet.
Människor. Möten. Evigheten försvinner fort när man talar om livets val, om kärlek, familj och slumpens mönster. Jag älskar dem, mötena. Människor som möter mig för en stund, människor som stannar, människor som försvinner och aldrig någonsin kommer åter. Helt främmande människor, människor som man känt hela livet.

 

Att dela. En liten stund av livet med denna man. En främling på andra sidan bordet. Och inse att trots allt, så handlar livet som samma saker för oss alla. Vi är inte så olika som vi kanske vill tro.

Och någonstans mellan kunder, flygplan, långa listor, sol, lera, möten, kontoret, vänner, kaffe och tidiga soluppgångar betraktade genom bilfönstret på väg till jobbet så hittar jag tillbaka. Eller hittar jag något nytt? Till detta mitt liv och denna min vardag.

 

Den 8 januari. På morgonen letar jag tyger på marknaden tillsammans med Aleksandra och Olivier under en brännande sol. Lunch längs floden. En lång siesta bakom de tjocka gardinernas tunga tyg. På eftermiddagen möts vi upp, jag och Aleksandra, för att springa på kullen. Solen som sjunker mot de blå kullarna ger himlen de allra vackraste färgerna. Utsikten ger mig, som alltid, små ilningar av lycka längs ryggraden och på väg ner för den långa backen tänker jag att livet är så vackert. Jag så lycklig.

 

5 minuter senare blir jag rånad, misshandlad och utsatt för våldtäktsförsök.
Det kommer från ingenstans. Plötsligt är han där. Plötsligt ser jag den vackra utsikten fara förbi mina ögon när jag kastas ner på marken. Plötsligt är allt uppochnedvänt och ingenting blir igen detsamma.
Hjälplöshet har en bitter smak. Rädsla ett skrikande sug i magen.
På femton minuter förändras livet.
På femton minuter ger mig livet en läxa.

 

Detta är en blogg som alla kan läsa. Man kan ju fundera, om man borde skriva sådant här på internet. Men. Detta händer så många mer än mig, och är så mycket vanligare än vi låtsas tro. Detta händer varje dag i Sverige, Frankrike, England, USA, Kamerun och RCA. Det händer mig. Och det händer dig.
Och den där eftermiddagen, den 8 januari 2011, blev en ödesdiger dag som nu ligger i livets bagage. Med mig för alltid.

 

Jag skulle kunna skriva om smärtan. Om skriken. Om lukten. Om honom. Mannen. Jag skulle kunna skriva om mardrömmar, sömnlösa nätter och om upplevelsen att polisanmäla en man för våldtäktsförsök i OCRB’s rangliga byggnad.  Jag skulle kunna presentera er Hjälplösheten, en alldeles ny bekantskap, eller Rädslan, min nya inneboende.

 

Men det är inte så jag vill ha det.
Söndagssolen går ner över Bangui. I Bangui har idag centralafrikanerna köat till vallokalerna för att välja sin nya president. Dagen har varit vacker, i utsikten från mitt hus. Ljuset har varit så där krispigt klart, vinden torr och värmen behaglig. Det har regnat mangoblommor från träden och min orkidé blommar med de rödaste blommorna.

 

Livet är inte lätt.
Och vissa dagar är det svårare än andra. När man blir skadad, i sin hemmiljö, på en plats man trott sig vara i säkerhet, tvingas man att omvärdera sin verklighet. Och det gör ont. Det är svårt. Att plötsligt känna sig fången i sin egen rädsla.
Livet är inte lätt. Men detta ÄR livet. Och livet fortsätter. Dagar kommer och går och man lär sig. Att leva.

 

När visdomständer tränger upp genom tandköttet gör det ont.
Och så är det väl med livet. Med visheten vi ska samla på oss längs livets gång.  Dessa upplevelser, läxor, som färgar linsen genom vilken vi betraktar livet.

 

Att vara modig är inte avsaknaden av rädsla, utan behärskningen av den.
Men tro mig, det låter så mycket lättare än det är.

 

Solen går ned. Måndagen knackar på dörren. Livet fortsätter. Livet måste fortsätta. Och ibland, när det är alltför mörkt, behöver man inte tänka på att överleva dagen. Överleva en timma räcker. Andas in. Andas ut. Nästa timma blir bättre.

 

Jag ska klara av, även detta.

 

 

 

Ljudet av apornas rasslande lek i träden och fåglarnas dova vindslag helar själen. Reparerad och tillbaka i startrutan kommer jag tillbaka till Bangui för att ta mig an det nya året.

 

När solen gick upp och dimman flydde över vattnet, den svala luften mot mina kinder och de hundratals fjärilarna fladdrade i morgondiset, tänkte jag att det var allt för länge sedan. Alltför länge sedan det bara var jag, träden, vattnet och vinden. Himlen som jagar ovanför.
Medans kanoten skar vattenytan och den högljudda tystnaden bröst av en fisk som slog tittade jag på löven som virvlade i vattnets strömmar och livet blev vackert.
Ibland måste man påminna sig.

 

Kvällens myggor som jagar i pannlampans vita ljus, sanden mellan tårna och lukten av rök som tårar ögonen får lyckan att bubbla inuti, lugnet att lägga sig.  Nattens massiva mörker, insnurrad i sovsäcken, lyssnandes till cikadorna och daggen som droppar.

 

Den röda vägen.
Den vida rymden. De brokiga byarna. De fulla militärerna. De halvnakna barfotabarnen som springer efter en vettskrämd höna. Kvinnorna längs vägen, med stora fat balanserande på huvudena. Lukten av palmvin som ligger tung över marknaden där jag stannar för att köpa stora korgar med gula passionsfrukter.

 

Tillbaka ter sin Bangui lite snällare. Nyårsfirandets rester ligger i drivor längs Avenue Boganda. Staden är tom och stillastående när jag kör in på söndag kväll. Måndag morgon har människorna väckts till liv igen och det nya året har kommit och börjar precis som det förra gjorde. Som de alla gjort.

 

På vägen tillbaka, när vi stannade för att äta lunch vid Bambaris torg, tittade jag ut mellan grässtråna från barens tak ut på barnen som lekte med en plastdocka. Kandan, inlindad och kokad i blad, var den godaste jag ätit. Mycket ska hända, året som kommer. Livet är spännande. Och skrämmande.

Och jag mindes Gunn, från Solgläntans ålderdomshem som, trots sin kropp full av cancer, varje morgon sa ”Huvudet upp, fötterna ner, och hjärtat mitt emellan.”

 

Vi tar en dag i taget, så ska detta nog gå bra.