Juldagsmorgon?
Juldagsmorgon. Heter de så? Jo, jag tror det.
Vaknar så sent som kl 7. Morgonen är lugn. För en gång skull. Människorna som annars är uppe och tar del av vardagslivet som passerar utanför sina hyddor sover och är tysta. De flesta tillbringade hela natten i kyrkan.
Morgondiset har uteblivit och solen lyser klar och varm. Jag bestämmer mig för att gå på Banguis gator. Jag gör det alltför sällan. Alltid på väg från något kontor till något möte till någon affär till någon marknad i min bil. Jag saknar att ströva. Så jag strövar.
Går ut från porten till min gård och ut på den dammiga vägen. Förbi ”Plantation”, en av stadens nattklubbar, som pyntats med glittrande girlanger och en plastig julgran som börjat färgas röd av dammet. Utanför dörren in till klubben sitter några prostituerade i höga klackar och pustar ut efter nattens bravader. Deras peruker ligger i en färgrann hög på marken och de vinkar åt mig. Lite länge bort på vägen, på andra sidan, sträcker sig ett litet träd upp mot den klarblå himlen och under trädets skuggande grenar finns en lite restaurang. En bänk. En liten eld. Två grytor. Ett par tallrikar. Ibland går jag dit när dagen är som varmast, dricker en ljummen dricka och äter mat som smakar eldrök och pilli-pilli. Efter den lilla restaurangen tar jag höger in på en väg. Går förbi ”Jardin Publique”, något som är tänkt att vara en grönskande park, men som mest blivit uteliggares, drogsäljares och prostituerades tillhåll. Längs den rangliga muren som är byggd längs parken sitter två tiggare, höga av droger, och överhöljda med rött damm. De märker inte när jag går förbi.
Mitt emot ”Jardin Publique”, lite länge bort, finns ”Relais de Chasse”, stadens finaste restaurang. Ute på gatan hör jag hur ägaren, Freddy, gormar på någon anställd och ut ur porten kommer Freddys tama, gigantiska tupp, sprättandes och blänger på mig med elaka ögon. Ett par hundra meter senare kommer jag till en av stadens tre asfalterade vägar, Avenue Boganda. Gatan, som brukar vara full av tutande taxibilar och gående försäljare är nästan tom. Det luktar nybakat bröd från Grand Café och mitt över gatan, med bjärt rosa väggar, ligger en affär ägd av ett par libaneser. De har öppet trots att det är juldagen och jag går in eftersom jag hört det sägas att de fått in nya varor. En ung libanes med ölmage och kladdiga lockar av svart hår som hänger ner i nacken hälsar på mig men tittar mest på min urringning. Det luktar mögel, kryddor, mjöl och rengöringsmedel. Efter att ha gått en sväng och noterat priset på mjölsäckar och glödlampor går jag ut i det bländande solljuset. Vid vägens kant ligger det frukter och ruttnar i värmen och det luktar sött av bananer. Flugor surrar och jag går mot stadens mittpunkt ; ”Pk 0”. Vid ett apotek ligger ett par barn och sover på gatan och jag möter ett par vackra kvinnor i långa klänningar, klackar, och målade läppar. De pratar, skämtar och skrattar högt. Klickar med tungorna och knäpper med fingrarna för att visa sin glädje.
Framme vid Grand Café, vid rödljusen som dagen till ära fungerar, står två kvinnliga poliser. I uniformer som är alldeles för små och med skor som klämmer ler de åt mig och vi hälsar som man gör när man är nära vänner; ett ljudligt handslag som avslutas i en knäppning mellan våra pek-och långfingrar.
Grand Cafés terrass är nästan alldeles tom. Två bord är upptagna. Det luktar alldels otroligt gott av nybakade croissants. Mitt över gatan, vid ett litet rangligt stånd med cigaretter och tändare, sitter ”le Chef de voleurs”. Tjuvarnas chef. Han är handikappad och sitter i en rullstol som han får att rulla framåt genom att snurra på två pedaler med sina händer. Han är liten och smal och röker en cigarett. Det är han som kommer med utlänningars pass och allehanda viktiga papper för att ge tillbaka dem för en slant. Han ler och hälsar och önskar mig God Jul.
Ett par meter i luften, tvärs över gatan, hänger en blinkade skylt. Jag vet att det ska stå ”Bonnes Fêtes”, men detta syns inte längre. När jag kom till Bangui innan julen 2007 hängde samma skylt uppe. Den har inte tagits ner sedan dess. Numera lyser ibland några tappra glödlampor sporadiskt när mörkret faller.
Vid den stora rondellen lite längre bort sprutar vatten ur en fontän som kluckar och porlar. Större delarna av staden har inte rinnande vatten, men fontänen sprutar likväl. En bil som har stora förstärkare och tio människor på flaket åker förbi och den dundrar musik och en skorrig röst gör reklam för ett nytt telefonabonnemang. På flaket dansar människorna och kastar paljetter i luften.
Jag går till Marche Centrale, som ligger precis bortanför rondellen. Jag går in mellan de små bodarna och tittar på tyger, radioapparater, klockor, strykjärn, strumpor, skor, peruker, skärp och allt mellan himmel och jord. Plastigt och i alla världens färger ligger allt uppradat bland hyllor och på bord. Försäljare ropar på mig och några äldre gatubarn följer mig i hälarna, och hoppas på att jag ska göra det ödesdigra misstaget att ta fram min mobil eller visa var jag gömt mina pengar.
När grönsaksförsäljerskorna ser mig börjar de ropa efter mig. ”Min dotter, min dotter!”. De kommer springandes med avokados, passionsfrukt, mango och sallad. De frågar hur jag mår, varför jag inte varit där på så länge, berömmer mig för mina feta rumpa och klämmer på mina lår för att visa att de tycker att jag är vacker.
När jag lämnar marknaden har jag sallad, avokados och tomater med mig i små svarta påsar som skär in i fingrarna. Ett par afrikanska familjer går förbi med sina barn uppklädda till tänderna. Pojkarna i kostymer och slips, flickorna i glittriga klänningar och lackade skor. Fyra gatubarn följer efter mig och även om jag vet att jag inte borde bli arg på dem blir jag lite irriterad över att vara konstant betraktad. Det är egoistiskt och hemskt av mig, jag vet. Men jag blir irriterad. Men mest tycker jag så synd om dem. Av en liten kille som säljer bröd köper jag ett bröd var åt dem och de springer iväg med glada leenden och säger ”God jul”. Och jag tänker att det är min julklapp till mig själv. Att ge är magiskt. Vissa av er kommer säga att det är egoistiskt att göra det. Ja. Må så vara. Men att ge är magiskt.
Går tillbaka hem till mig på dammiga bakgator fulla med hål. Mina fötter blir alldels rödbruna och jag får små svettdroppar på överläppen. Möter några människor jag känner. Vi hälsar i hand och står under ett träd och pratar om presidentens helikopterolycka och om nyheterna som säger att LRA’s bildare, Joseph Koni, befinner sig i trakterna kring Djema i östra delarna av landet.
På eftermiddagen ligger jag vid poolen och läser en bra bok; ”A map of love”. Funderar på min kommande resa och blir alldeles glad vid tanken på att köra på röda vägar och att fylla bilen med bränsle, innerslangar, och vattendunkar.
På kvällen när jag lyssnar på fladdermössen vars vingslag hörs utanför fönstret och på råttorna som springer uppe på innertaket tänker jag att jag är nog på precis rätt ställe. Och att det nog alldeles säkert är den bästa gåvan man kan få.
