01.12.2009
En av stadens fyra triumfbågar.
Bangui genomgår en förvandling. Ligger på operationsbordet under kirurgens skalpell. Första December stundar, och tills dess ska staden målas, byggas upp, byggas om, rivas, sandpappras, lagas och tvättas. Första December är landets nationaldag och längs Avenu Boganda står pyttsar med målarfärg, rangliga stegar och spilld färg på de dammiga gatorna blir till ett färgglatt mönster av fotspår, sliriga cykeldäck och små klövar av förbipasserande får.
Nationaldagen är landets mest viktiga helgdag och folk glädjer sig redan. Kyrkornas körer övar sånger att sjunga, företag syr upp nya uniformer och trycker ut banderoller för att vara med på de tåg som kommer att tåga genom staden som kommer att vis sig från sin vackraste sida.
Det är nu som Banguis företagare får ett brev (det skulle vara frestande att säga ”på posten” men eftersom det inte finns någon post låter jag bli) till sina kontor. En grådaskig kopia med presidentens emblem fyllt med vackra ord. Ett brev som informerar om att nu är det dags att göra sig redo för festligheterna. Att nu är det hög tid att göra staden fin. Måla om kontorets fasad. Laga sprickorna i väggen. Tvätta bort dammet. Sopa gatan utanför kontoret. Att förbereda personalen på att tåga genom staden, ge dem nya kläder, trycka upp någon snitsig reklam på fina banderoller. Att det får givetvis mycket gärna stå något fint om landet och dess överhuvud på de vajande flaggorna.
Och skulle det vara så, att man INTE vill måla om, eller att man INTE vill att ens personal ska tåga genom staden denna viktiga dag, ja då får man betala för det. 200.000 cfa. Drygt 3000 svenska kr.
Visst är det fint att leva i en demokrati? I ett land där man gör som man vill? Där staten inte lägger sig i människors privatliv? Det är fint. Fint. Fint. Fint.
