Ett minimum...

 

”Jag vill så gärna hjälpa, men jag vet inte hur.”

Sant. Och så fel.

 

Om alla människor tänkte ”jag vill så gärna hjälpa, men jag vet inte hur” skulle det inte hända något. Det skulle inte finnas några hjälporganisationer och inte några fredsbevarande styrkor. Det skulle inte finnas läkare som är beredda att amputera ett ben under bar himmel och det skulle inte finnas händer som delade ut mat till svältande munnar.

 

Vilken tur, att det finns människor som tänker ”jag vill så gärna hjälpa, och trots att jag inte vet hur jag ska göra det, tänker jag ta reda på det, och sedan tänker jag hjälpa”. Vilken tur, att det finns sådana människor. Som inte begränsar sig till sin egen okunskap. Utan som vill hitta lösningar. Och som hittar dem.

 

Biståndsvärlden är en komplex värld. En värld jag är mycket kritisk till. Att hjälpa ÄR svårt. Att hjälpa på rätt sätt är ännu svårare. Jag är mycket skeptiskt till humanitära organisationer och internationellt bistånd. Mycket blir alldeles fel. Och en dag, snart, när jag har samlat mina tankar, tänker jag skriva flera sidor om hur fel det kan bli.

 

Men jag konstaterar att det inte är okej att människor våldtas, huggs i bitar och mördas utan att någon försöker göra något. Det är inte okej att pojkar som är för små att bära tyngden av ett vapen drogas och tvingas att våldta sina systrar för att visa lojalitet till gruppen. Det är inte okej. Det är inte okej att världen inte vet.

 

Men vem försöker vi lura? Världen vet. Eller bitar av den. Men av någon anledning får inte informationen cirkulera. LRA förses med vapen och ammunition genom paket som släpps ner från flygplan som flyger över skogarna som blivit rebellernas högkvarter. Alldeles uppenbarligen finns det pengar någonstans. Alldeles uppenbarligen finns det någon bakom. Alldeles uppenbarligen skulle det vara ytterst lätt att strypa tillförseln av vapen. Det skulle vara lätt att ta reda på vems pengar som blivit till vapen som används i ett krig utan namn.

 

Låt oss sluta vara så naiva. Det handlar inte bara om tusentals flyktingar och om hundratals barnsoldater och våldtagna flickor. Det handlar om mycket mer. Det handlar om politiska uppgörelser och om saker som vi vanliga människor inte bör veta. Om saker som tydligen är viktigare än tusentals liv som mördas och hundratals våldtäkter. Saker som uppenbarligen är värda allt detta blod.

 

Vi kan väl börja med att sluta att vara så naiva. Så naiva att vi tror att länders regeringar är goda och att liv är viktigare än pengar. Att liv är viktigare än olja och diamanter. För ett liv är ingenting värt. Välstånd och makt är viktigare än liv. Och låt oss sluta tro att detta bara gäller korrumperade länders regeringar någonstans i mitten av Afrika. För det gäller inte bara dem. Det gäller lika mycket våra europeiska, helylle och vackra regeringar.

 

Tusentals människor dör. Och ingen hör deras skrik. Byar bränns, blod blir till pölar som torkar i solen och små flickor tillfångatas och våldtas regelbundet tills de dör av sina skador. Ingen hör deras skrik. Deras död är förgäves. Ingen försöker kämpa för dem, ingen skriker för dem. Ingen slåss för dem. Ingen samlar ihop deras utspridda kroppsdelarna och begraver dem. Ingen gråter för dem.

 

Låt oss sluta säga att vi så gärna vill hjälpa men att vi inte kan för att vi inte vet hur. Låt oss hitta lösningarna istället. Det går att hjälpa. Det går att rädda. Det går att begrava och torka blod. Det går.

Och även om det skulle vara så att vår hjälp inte alltid blir på bästa sätt; då är det väl bättre att vi i alla fall har försökt, än att vi sagt att vi är för inkompetenta och lata för att hitta lösningar?

 

Vilken tur, att det finns människor som vill hitta lösningar. Som vill hjälpa och som hjälper. Som inte låter sig stoppas. Som bestämmer sig för att det går. Som bestämmer sig för att även om det inte går att rädda världen, kanske man kan rädda ett liv. Två liv. Kanske man kan skrika åt någon vars skrik har strypts av en machete och gråta tårar åt någon vars tårar sugits upp av den röda jorden. Och att det är värt det.

 

Vilken tur, att inte alla människor tänker, att de gärna vill hjälpa, men att det inte vet hur, och därför blir det ingenting av.

 

Och om man nu skyller på att problemen är på andra sidan världen och att det är för långt bort, kostar för mycket. Då kan man väl titta sig runt axeln. För det finns misär i Sverige också. Det finns orättvisor och det finns människor som dör i sådan ensamhet att ingen märker att de dött förrän deras komposterade lik påträffats i deras lägenhet.

 

Inte lika glamour som att åka till Afrika och strida mot rebeller, men om det nu är så omöjligt att göra det kan ni väl göra det som går att göra hos er. Mitt framför er. På er gata. I er stad. Då kan i alla fall ingen skylla på att det är för långt bort.

 

Jag är tacksam att det finns människor som vars vilja att hjälpa är så stor att det övervinner alla ”långt borta, jobbigt, kostar för mycket, tar för lång tid”. Och jag önskar jag var vore mer sådan.

Jag önskar att jag inte skulle tappa hoppet. Jag önskar att jag inte skulle bli så uppslukad av blodet att jag inte såg möjligheterna att torka upp det.

 

Jag vill skrika det skrik som de mördade och lemlästade människorna skriker och som aldrig blir hört. Jag vill gråta de tårar som aldrig gråts för de liv som går till spillo. Och jag vill ge detta krig ett namn. För jag vill inte gömma mig bakom tanken att det är för svårt och för långt borta. Jag vill inte förlora mig i att jag inte kan göra någon skillnad.

 

Vem vore jag, om jag visste att detta dödande pågick utan att försöka göra något? Vem vore jag om jag inte försökte? Vem vore jag, om jag kapitulerade inför bekvämligheten av mitt liv? Vem vore jag?

 

Jag tänker inte säga att det är för svårt. För långt borta. För omöjligt. De människor som mördas, de flickor som våldtas och de pojkar som blir soldater är värda ett minimum av respekt. De är värda att vi försöker. Att vi tror. Att vi inte ger upp.

 

Jag tänker inte säga att det är FÖR svårt. Jag tänker säga att det ÄR svårt. Att det ÄR långt borta. Men att allt är bättre än inget. Och att de människor som sätter livet till är värda att jag inte ger upp hoppet. Det är det minsta jag kan ge dem.


Kommentarer
Postat av: Johannes

He who passively accepts evil is as much involved in it as he who helps to perpetrate it. He who accepts evil without protesting against it is really cooperating with it.



Martin Luther King, Jr.

2009-11-18 @ 22:08:05
Postat av: diesel 中古 デニム

エムシーエム ショルダーバッグ メンズ http://www.esejong.co.kr/whoever/Imprison-1676-1310-945.html
アナスイ ワンピース 中古 一戸建て http://www.aidscarechina.org/mind/Snow-667-37-893.html
アディダス アウトレット 激安 http://www.tj-land.gov.tw/sluggard/Mw.html
デュベティカ 店舗 埼玉 http://www.emprecap.cl/kbliv/jq1148-Eeg-1175.html
マークジェイコブス 御殿場 3ldk http://jokjamultimedia.com/scoundrelly/Custom-100-562-731.html
ボッテガ コインケース バイマ http://stablemonitor.com/solid/Encipher-949-515-1052.html
casio acアダプター ad-a12090l http://www.apskurduwadi.com/dominant/Abstract-565-821-965.html
diesel 2014 時計 http://kf.house.shangdu.com/moscow/Partition-Smoky-Hostile-1819/


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0