För en stund...




Om ett par timmar försvinner jag. Försvinner vi. Emelie, Theo och jag.

Jag trycker på paus, en liten stund. Gömmer mig. Slickar mina sår.

De kommande veckorna kommer jag finnas i vår jaktcamp (www.cawasafari.com). Jag kommer titta på tiden som passerar under svala nätter, på stjärnor som föds, blinkar och faller. Jag kommer inte raka ett ben, inte plocka ett ögonbryn. Jag kommer ha skitiga fötter och klia på myggbett som lämnar blodiga spår under mina naglar. Jag kommer lyssna på pärlhönorna som tjattrar när dimman lättar och solen smeker världen, jag kommer tvätta mig i floden och känna små fiskar simma mot vaderna. Jag kommer lyssna på leopardens lockrop som sågar nattens mörker, på colobusaporna som slänger sig i träden. Jag kommer sitta på varma klippor mitt i en flod och läsa en bok, och skriva en annan. Jag kommer ha en trött kropp när natten kommer och min hud kommer lukta sol. Jag kommer ännu en gång bli stark och glad och övertygad om att livet är vackert och stort. Att det är värt att leva.

Jag försvinner, till den vackraste platsen på denna jord. En plats som är vår. För en stund.

Igår fick jag ett mail;


Lilla Charlotte
Jag läser Din blogg och hur kan Du engagera Dig så som Du gör.
Det verkar inte som Du har en glad stund.
Men jag vill att min systers barnbarn skall vara lyckliga och glada över livet för det
är inte så långt och tiden går så fort så innan vet ordet av är man närmare nittio och
undrar vad man gjort av livet. Så upp med humöret hälsar
Gamlingen i Farsta


Och gamlingen i Farsta slår huvudet mitt på spiken, och när jag läser mailet ler jag genom tårarna i den svarta  kvällen. Livet är för kort. Men ibland kanske man måste falla för att kunna klättra? Sjunka för att lära sig simma? Gråta för att kunna le?


Om ett par veckor är jag tillbaka.

Just nu. Är det paus.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0