Svart snö...

 

Eftermiddag och det snöar.  Svart snö. Afrikansk snö. Flingor av sot flyger i luften. Landar på vägen i drivor som krossas under vinande däck och tysta fötter.

 

Luften är tjock, grå och varm. När man öppnar dörren känns det som att man går in i en osynlig vägg. I de tunna hårstråna på mina armar fastnar små sotbitar som blöts upp av svetten. På läpparna smälter sotet och det smakar rök.

 

Det är kväll när jag tar mig hem längs floden. Världen brinner. På Kongos kullar rasar en eld vars rytande hörs över vattnet. Stora lågor av orange och rött förvandlar flodens vatten till flytande blod och kastar långa, dansande skuggor som får världen att leka kurragömma.

 

Trots att kvällens svalkande mörker lagt sig luktar det tungt av rök och damm. Myggor surrar runt mina vader och några människor går förbi mig där jag står i eldens ljus på stranden. Det luktar rutten fisk från de nät som fiskarna lämnat efter sig och någonstans spelar en radio.

 

Vattnet kluckar och slår mot de kanoter som ligger längs stranden och på kullen mitt emot har elden svalt ett stort träd. Hela stammen och alla grenar brinner. Ett par minuter senare rasar trädet med ett brak som jag inte kan höra men ändå vet precis hur det låter. Glödande bitar och flammor slängs upp i den svarta luften och det ser ut som ett fyrverkeri.

 

Jag är trött och mina muskler värker efter ett träningspass med Réne. Hemma väntar en hungrig katt och en dator full med mail. Jag saknar mina vänner. Jag kan tänka mig dem i deras lägenheter. Böjda över kurslitteratur, på sina kvällsjobb eller tillsammans med sina familjer. Och jag saknar dem. Jag önskar avståndet inte var så långt. Jag önskar att avståndet mellan deras liv och mitt inte var så gigantiskt. Att jag kunde få dem att förstå känslan av detta liv, med bara tre meningar. De fattas mig. Längtar efter en sommar som just nu känns som årtionden bort. Men som i själva verket närmar sig med stormsteg.

En taxi åker förbi följd av en vän i sin vita Toyota. Han vinkar och tutar och jag vinkar tillbaka. Elden drar sig bort över kullarna och lyser nu som ett ilsket gult band. En ringlande ljusorm. Sotflagorna är osynliga i mörkret men jag känner deras ljudlösa landningar på min hud.

 

Hela dagen har jag gjort listor. För mig själv. För och emot. Livet är här och nu och livet ska levas. Men beslut ska tas och jag står och väljer. Väljer och vrakar mellan nästan precis vad jag vill. Olika drömmar och lika många olika fantastiska möjligheter. Jag är lyckligt lottad. Som får skriva listor och gör val. De flesta får aldrig en chans att välja.

 

Eldormen ringlar sig bort och är nästan osynlig. Små glödande öar lyser i mörkret, kvarlämnade i eldens spår. På bara ett par minuter är allting över. Det är becksvart.  Min telefon ringer och hämtar tillbaka mig till verkligheten. Skärmen lyser plastigt gulgrön och en anställds namn blinkar uppfodrande.  Jag måste tillbaka till kontoret och lämnar de glödande resterna av elden bakom mig.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0