Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

 

Dagarna går i den rangliga staden mellan de blågröna kullarna vid flodens strand.

 

Värmen stiger för var dag som går men de häftiga regnen fortsätter ta oss på bar gärning, alltid lika överasskande. Dagarna fylls med jobb. Kontrakt skrivs, pengar räknas, flygplan bokas, hotell inspekteras, listor, bokföring, inköp och planering. Säsongen närmar sig med stormsteg och veckorna försvinner iväg innan jag ens hunnit med hälften av det jag hade på mitt schema. Men vad gör det om hundra år?

 

I morse, på väg till kontoret i min lilla bil. Jag ska skicka ett brev med DHL och vet att ett av deras plan lyfter om ett par timmar. För att inte missa chansen att få med mitt brev med veckans sista plan så är min tanke  att stanna på DHLs kontor på vägen till jobbet. Så där smart, eller hur?

 

I den lilla backen upp från floden, där polisen har sitt högkvarter i ett ruffigt hus blir jag stannad av David. David polisen som bara vill hälsa – det var ju så länge sedan vi sågs. Och hälsa måste man. Så vi hälsar, enligt konstens alla regler. När David hälsat klart och önskat mig vackra barn, en rik man och så mycket mört getkött jag kan äta, ska jag precis till att köra ut i korsningen när sirenerna hörs.
Sirenerna. Bannguibornas automatiska paus.

 

Presidentens kortege är på väg.

 

Av klockan att döma åker presidentens kortege från palatset för att hämta honom i hans privata bostad. Sirenerna hörs på långt håll, och vid de flesta gathörn stiger poliser ut och börjar vifta och vissla. Alla bilar stannar och lämnar plats bäst de kan, på de små håliga vägarna där utrymmet delas mellan marknadsstånd, getter, hönsburar, bilar, fläktar till salu och en mängd människor. Barn i skoluniformer på väg till skolan, människor på väg till jobb, kontor och marknader. Gatubarn som hänger i korsningarna på jakt efter blåögda utlänningar som lämnat dragkedjan i väskan öppen, eller en olåst bildörr i farten.

 

I en rasande fart kommer de första bilarna. Bilar översållade med tchadienska militärer med turbaner och dolda ansikten. Deras vapen är riktade mot folket. Sedan följer bilar med ett par ministrar, ännu ett par militärbilar och slutligen, den marinblå toyotan (färgen är specialbeställd för presidenten och det finns ett officiellt förbud i landet att måla en bil i samma färg). Toyotan är kantat av två militärbilar och bakom följer ytterligare två. I en stad som Bangui, som alltid pratar, skriker, kokar, dansar, sjunger och rör på sig är effekten av sirenerna imponerande. Inte en människa rör på sig. Bara hönsen i den bur som en kille spänt fast på sin cykel lutad mot ett mangoträd bredvid vägen verkar fortsätta sina liv utan att bli störda av bilarna som svischar förbi.

 

Fem minuter efter att presidentens bil åkt förbi kommer de sisa bilarna i kortegen. Alla väntar vi på att poliserna ska ge oss tecken att vi kan börja röra oss. När trafiken så sakteliga börjar röra på sig igen tar det ytterligare en kvart innan jag parkerar bilen utanför det gulröda kontoret. Ett gatubarn lovar att vakta min bil och DHLs  dörrvakt håller upp dörren för mig. Kvinna som sitter bakom skrivbordet sover. Med armbågarna på bordet och den stora peruken som kudde.

 

Jag väcker henne.
Hon blinkar sömnigt och hälsar på mig med en gäspning. ”Ni får ursäkta mig, men min mans andra fru har fött barn i natt och jag fick inte sova någonting” säger hon. Jag nickar medlidande.  
Jag erbjuder mig att fylla i blanketten medan hon letar reda på kuvert. Hon stökar i sina lådor och försvinner in i ett annat rum. Hennes rosa mobiltelefon ringer med signalen ”Oups I did it again” och jag ser åskmoln på himlen ovanför bageriet på andra sidan gatan.
Kvinnan kommer tillbaka. Det finns inga kuvert.
Efter lite dividerande försvinner vakten för att köpa ett kuvert.

 

Kvinnan ursäktar sig och säger att hon ska ringa ett samtal.
Fem minuter går. Taxibilarna tutar utanför. Gatubarnet, bilvakten, vinkar glatt åt mig från gatan. Tio minuter. Jag ringer mina anställda. Femton minuter. Vakter kommer in med nya kuvert och lägger dem på boret. Tjugo minuter. Inte en skymt av kvinnan. Vakten skruvar på sig och säger att han tyvärr inte får gå och leta efter henne, eftersom han inte har tillstånd att lämna dörren.

Jag kapitulerar. Jag är hungrig.

Går ut i solen på gatan och ropar på en kille som just gått förbi klirrandes med teglas. Han kommer springandes över vägen. I vänster hand, tre små teglas som han håller mellan fingrarna och slår mot varandra för att med klirrandet tala om att det finns te att köpa. I höger hand en liten bärbar eldstad i plåt, där glöden lyser röd och ovanpå balanserar en tekittel svart av sot. Killen, runt 12 år, torkar rent ett glas åt mig och häller upp rykande chai, så tjockt av socker att jag skänker en tanke till min tandläkare. Killens händer är mörka av valkar och värme. Jag säger till honom att ge ett glas till bilvakten också. Bilvakten ler med hela ansiktet och jag lutar mig mot väggen. Bilvakten brevid mig. Bilvakten, en mager kille på 7 år, heter Maxime.

 

Maxime har en mamma, men hon har inga pengar och ingen plats för honom, så han får inte komma  hem. Men någon pappa tror han inte att han har. Maxime har bott på Banguis gator sedan han var ”så här liten” säger han och måttar sin längd med sin lilla hand i den solvarma luften. Just nu sover han under en kvaddad bil som står på en bakgata. Han säger, att om han någon gång får ihop 500 cfa (6 sek) ska han köpa en liten boll. Han har alltid velat ha en boll.

 

En kvinna jag känner går förbi och frågar efter min mamma och min pappa, efter min bror och hans fru. Efter deras barn och efter mina morochfar-föräldrar. En svettdroppe sitter i mitten av hennes panna och blänker som en indisk bindi.

 

Maxime tycker att jag har fula tånaglar. Färgen flagar ju!
Och säger att om jag någon gång ska måla om mina tånaglar så har han en kompis som är bäst i Bangui på att måla tånaglar. Vi sörplar te genom framtänderna och tekillen har försvunnit iväg längs gatan för att fortsätta sälja. Åskan mullrar långt borta och en svettdroppe rinner på min vad. Min telefon ringer men jag svarar inte. Maximes ögon är stora och mandelformade och längs hans kinder löper stamärr. De traditionella mönster av ärr som talar om vilken stam man kommer ifrån.

 

Hans små fingrar pillar på mina armband och han frågar vad det står på den lilla metallbiten. ”Forgive and forget” säger jag och förklarar vad det betyder. Tokigt, tycker han. Tystnad mellan oss och jag låter tankarna vandra. Till Uppsala. Och morfar. Och en regnig dag för många år sedan i mitt orangea kök på Irisgatan. Och jag tänker att det är tre veckor sedan jag lämnade Sverige och sommarens rester bakom mig. Tre veckor sedan vinden ven kall vid Högalidskyrkan i Stockholm då när solen gick ner.

 

Så ropar dörrvakten på mig.
Kvinnan är tillbaka. Och hon har till och med klistrat, stämplat och skrivit och allt är klart! Peruken på sned. Jag räknar upp pengarna för att betala men kvinnan säger att dom inte har någon växel på kontoret. Jag säger att det är ju synd, för jag har ingen växel heller. Tre minuter av tystnad och jag väntar på att hon ska tänka klart.

 

Hon försvinner ut på gatan till bageriet för att växla till sig småpengar. Jag hinner ringa ett par samtal, boka ett flygplan och bestämma ett möte med min hyresvärd. Kvinnan kommer tillbaka och har med sig växeln. Jag tackar och tar emot.

 

Jag betalar Maxime, påminner mig själv om att en boll kan göra ett barns lycka och ska precis köra iväg när Maxime knackar på min ruta. Punktering.

 

Eftersom det redan tagit en och en halv timma för mig att skicka iväg ett brev så är det liksom ingen idé att börja bli irriterad nu. Det är bara att byta däck. Maxime hjälper gladeligen till – för när allt kommer omkring var det nog han som tog hål på däcket från första början.

 

Jag bor i Bangui för att jag är lycklig här, brukar jag svara när de frågar. Varför jag är lycklig? För att ingenting blir som jag tänkt. Och precis så enkelt är det.

Här finns inget som kan stavas till rutin, här skrivs listor som aldrig prickas av i den ordning jag vill, här slutar dagar innan jag ens hunnit börja dem, här blir man sittandes och väntar på människor som är upptagna, apparater som är sönder, elen som aldrig kommer och sekreteraren som sover.
I min väntan ter sig livet liksom som mycket mer färgrikt.

 

Här hinner jag minnas, dricka te med ett gatubarn, tittar på de kycklinggula taxibilarna och de vackra färgerna i alla kvinnors kläder. I min väntan blir livet vackert.

 

Och så är det där med ljuset. Ljuset i Afrika. Som vi alla som kommit hit för en stund, och blivit kvar, talar om med drömmande blickar och leende läppar. I väntan och ljuset blir livet liksom lite lättare att leva.