Thomas tappar tanden. Jag tappar tråden.
Kristallklart. På infarten till Barcelona, solen skiner på betongen och jag vaknar precis i bilen. När Thomas i baksätet ropar ”Regardez!” och visar fram en underkäke som droppar blod och i den lilla handen ligger en taggig rödkladdig mjölktand. Ögonen glittrar och stoltheten tindrar. I det lilla stora leendet finns en glugg och livet blir kristallklart. Ni vet, så där som det blir ibland. När man tänker, att det är just det HÄR livet handlar om.
Thomas tappar tanden, jag tappar tråden. Sommarens sista dagar flyger förbi. Frankrikes sol är givmild och människorna vackra, snälla och fulla av upptäckter. Hemma i det gula huset som trots kalla vindar och vissnande löv ståndaktigt håller ställningarna på minnet av en dröm, börjar tiden sakta sina. Sanden i timglaset sipprar ner och den är nu här. Den där sista tiden.
Häromdagen på Arlandas reklamfyllda hallar flyttade jag datumet på min flygbiljett. Jag åker ett par veckor tidigare än vad som först var planerat. Lite, för att den stundande säsongen kräver närvaro. Mest, för att jag är färdig. Färdig med Sverige. Sittandes i köket häromdagen frågade en man mig varför jag bodde i Afrika. Jag svarade att för att jag mår bra där. För att jag trivs. För att jag är lyckligare där än jag är i Sverige. Så, mest för att det är dags. Dags att återfinna… balansen?
På den svindlande hösthimlen jagar molen och flyttfåglarna flyger söderut. Tranorna som skrikande brukar flyga över fältet vid Linderö när jag springer förbi finns inte kvar och löven faller från träden i ett gulbrunt regn. Kvällarna skymmer och andetagen blir till rök i kvällsluften när jag är ute och går rastlösheten av mig.
Den större delen av familjen har redan gjort flyttfåglarna sällskap och sommarens lata svenskar har gått tillbaka till rutinernas ekorrhjul. Trots det oundvikliga vemodet hösten bär med sig gillar jag den. Hösten. Jag gillar regnet som droppar, löven som följer med stövlarna in i huset, vinden i håret, fingrarna som fryser och näsan som blir kall. Gillar att man alltid har antingen för lite eller för mycket kläder på sig. Gillar de sista varma sommarvindarna som sveper in över Stockholm och Nybrokajen och får svenskarna att linda av sig halsdukar, knäppa upp jackor och släppa ut håret. Gillar den hällande skyfallet som får Gamla Stans gator att se ut som små silverglänsande floder.
Någon sa att jag gillar hösten, för att den är som jag. Kanske. Kanske inte.
Den sista tiden är här. Ungefär samtidigt som Thomas tappade tanden, tappade jag tråden. Men nu är jag tillbaka. Och jag längtar. Jag längtar efter att flyga med flyttfåglarna.
