Avenu Boganda
Brödpojkarna längs Avenu Boganda ropar mitt namn och jag köper en baguette fylld med mosad avokado. Charles - "min" brödpojke - vet hur jag vill ha det, han smular en Maggi (buljontärning) över avokadon och ler åt mig. De kycklinggula taxibilarna tutar och kryssar mellan folk och bilar som myllrar på gatan. En get kommer spankulerandes längs trottoaren.
Stadens rondeller och rabatter prunknar av grönskan som fullkomligt sväljer staden. Regnperioden är här. Ingenting i världen skulle kunna hejda den växtrkraft som får staden att förvandlas till en smärre djungel. Luftfuktigheten är 90% och ingenting är riktigt torrt. Små pölar av rödbrun lera skvalpar längs vägarna. Jag är på väg hem. Jag har köpt hemgjorda korvar från libanesbutiken med blå dörr. Vi ska grilla.
Stora mörka moln bågnar över mig. Droppar, stora som fullmogna bigaråer, börar falla. Små fyrverkerier av vatten när dropparna spricker mot mig hud. Med ens är allt blött. Mascaran rinner. Håret trasslar och krusar. Mina fötter kladdar i leran. En taxi kör förbi och dunsar ner i en böl bredvid mig. Hela min värld blir rödbrun. Det smakar lera. Min plastiga badsko går sönder , fastkladdad i leran.
Jag är så glad över att vara tillbaka.
Hem
Det såg ut som om någon hade spytt ut ett hav av vita marshmallows. En vit, skiftande massa låg som ett lock över världen som bredde ut sig under mig. Små, görnblå, kullar tittade upp genom imman. Precis under mig låg Banguis hus, gator, lera, affärer och människor. Vi försökte landa 4 gånger, men eftersom sikten var för dålig fick vi vända tillbaka. En timmas flygtid extra och vi landade i N'djamena. Tchad. Efter en och en halv timma (eller efter 2 koppar blaskigt, ljummet kaffe, en torr citronmuffins som satte fast sig i halsen och till på köpet smulade ner min klänning, 3 toalettbesök, 1 kg läppglas konsumerat, 700 glättiga leenden från lastgammla flygvärdinnor och 7 låter på Ipoden senare) så var flyplanets tank full med oekologiskt bränsle och vi lämmnade rebellernas lekplats bakom oss.
Över Bangui var dimman bortblåst och dess hus låg som ett komplicerat pussel längs oubanguiflodens stränder. Med en duns togs vi ner på jorden. Flygplatsens röddaskiga hus välkommnade mig. Ett 50-tal franska militärer hade exercis bredvid landningbanan. De vinkade glatt när deras överordnade vände ryggen till. Skotthålen i ankomsthallens väggar från 2003 stadskupp fanns fortfarande kvar. Poliserna de feta log stort åt mig. Äntligen var jag tilbaka; varför hade jag varit borta så länge? Vad hade jag med mig till dem? Utanför vänthallen ropade bärarna mitt namn, nu var deras "syster" tillbaka. Den lilla killen som alltid står på flygplatsens parkering med en korg med tuggummi och kex kom framspringande. En svettig kram och ett par små svarta barnahänder som sträckte fram ett rosa, torrt tugummi. När jag ville betala skakade han på sitt lilla huvud. Nej, en gåva. Välkommen hem ska han och tittade på mig med allt allvar ett par barnaögon kan uppbåda.
Välkommen hem.
Hejdå...
... vi ses snart igen. Det gör vi ju, men hur ska jag klara mig utan dig under tiden? Hur ska det gå? Att säga hejdå. Jag är inte ledsen över att åka. Nej, jag älskar själva faktumet av att jag är på väg. Någonstans. Det spelar faktiskt inte så stor roll var. Jag älskar att resa. Att byta plats, luft, tid och rum. Men jag har så svårt att säga hejdå. Ironiskt kan tänkas, jag har ju övat på detta. Jag har sagt hejdå hela mitt liv. Misstolka mig rätt, jag har ingen tragisk barndom bakom min ångest över att säga hejdå. Det är bara så att jag fäster mig. Jag älskar, helt enkelt. Jag älskar de vänner jag har. Och de fattas mig. Även om jag befinner mig på precis det stället jag vill vara på, även om jag är helt oförskämt lycklig, saknar jag er jag delar livet med. Om än även på distans stora delar av året.
Så, nur är det dags. Att säga hejdå. Den sista fikastunden med Erika, den sista lunchen på Lumumba med Matilda, den sista långa kramen jag får av Ester. Hur ska jag klara mig utan er? Idag har varit dagen för de sista gångerna. För många saker. På ett bra tag i alla fall. Lyckligtvis är det även den sista gången på länge den svenska himmlen öser ner kalla droppar över mig. Hade jag varit romantisk hade jag sagt att någon där uppe grät floder över min stundande resa. Men jag är inte romantiskt. Jag vet bättre än så. Jag vet att det bara är vatten som sammlats i molnen som tillslut, väldigt lägligt, bestämmer sig för att ösa ner.
Hejdå. Vi ses snart igen!
Då är det gjort...
