Inblick. Utblick. Ögonblick.

Dagarna. Som er ut på ungefär samma vis. Samma människor. Samma tider. Samma mat, restauranger, säng, bil, katt, hus, kläder, problem, skratt. Samma liv. Dag efter dag. Vardagslivet antar jag att det kallas. Det gnager på mig. Jag blir ointressant och gråblek.

Det hela motsäger sig själv. Jag älskar ju mitt liv. Jag är lycklig. Det är sant. Ända ut i fingertopparna. Men varför blir det då så tråkigt och mjäkigt. Denna vardag. Detta liv.

Därför att jag vill att någonting händer. Någonting som avbryter mina monotona tankar och mitt extraordinära liv. Något som påminner mig. Om att jag älskar mitt liv.

Jag sitter på köksbänken och tittar på vitkatten som tassar runt i det daggblöta gräset. Magen kurrar tomt och kaffekoppen ryker av alldeles för varmt kaffe. Jag har malaria och känner mig lagom pigg. De gulvita tabletterna ligger i sin förpackning på diskbänken och väntar på att bli tagna. Jag ska bara äta något först. Morgonen är grå och sval. Mjölkiga moln, en tyst vind och det droppar av dagg från taket. 

Jag blir trött på mig själv och tänker att det är för illa att jag måste påminnas om att min liv är fantastiskt. Varför måste självömkan och tråkigheten äta upp mig? När jag vet att det är så fint, mitt liv. Varför tittar jag vid horisonten för att se det fina, när det är så vackert i min trädgård. Varför lyfter jag på stenar och bananblad för att hitta något som förvånar mig när blomman hänger mitt framför ögonen på mig.

Jag blir som sagt väldigt trött på mig och min mänskliga dumhet ibland.

Trots vardagslivet går dagarna fort. Jag har svårt att vila, fast jag vet att jag borde. Jag tänker att jag får vila när jag kommer till det gula huset i de svenska skogarna. Jag har svårt att inte irritera mig, fast jag vet att det inte tjänar någonting till. Jag längtar bort. Inte bort som i borta för evigt. Men borta som i borta för en paus. Den 16 juli närmar sig, och med varje dag som går, längtar jag lite mer. Och ironin i det hela, jag längtar, för jag vet att när det är dags att åka tillbaka till det rödrosahuset och vitkatten så kommer jag längta lika mycket till det.

Idag är en dag utan någonting inplanerat. En söndag. Såsom söndagar ska vara. Malarian gör att jag är tröttare än vanligt, trots att febern äntligen har gått ner. Kroppen ömmar och jag vill mest sitta här på köksbänken hela dagen och liksom inte tänka så mycket. Jag vill ta ut en påse kanelbullar ur frysen och fika med te. Och jag vet att jag kommer tänka på farmor. Hon sitter nog någonstans bland de mjölkiga molnen och skrockar åt att jag är så ung och dum och alldeles för rastlös. Jag skulle vilja svara att hon minsann var likadan. Så det så.

Nu ska jag äta frukost. Sedan ska jag ta min malariabehandling. Sedan ska jag sitta kvar här på köksbänken precis så länge jag vill och titta på allt som jag inte kan se och lyssna på allt jag inte kan höra.

Jag står i duschen och önskar att jag kunde tvätta bort mina kliande myggbett. Skymmningen har fallit. Om fingrarna luktar jag mynta och persilja. Vännerna åkte hem till sitt för ett par timmar sedan, efter många timmar av prat, skratt och ätande. Libanesisk couscous-sallad, kall chilli-kyckling, morotsallad med matbananer och till efterätt pannkakor med chokladkräm. De rultiga barnen sprang runt och lekte och den vita katten flydde fältet.Vi satt ute i pailotten, under grästaket med de stora krotonbuskarna i rabatten badandes i solens ljus. En liten parad med röda myror zickzackade över de gröngula bladen och myggorna kalasade på våra ben under bordet.

Under de ljumma vattenstrålarna tänker jag att livet är en bergochdalbana. I ultrarapid. Under en sekund kan allting vända. Och vänder gör det. Hela tiden. Kanske är jag bara ambivalent och hormoniell. Det är kanske det som kruxet. Men jag tror inte det. Jag tror det vänder för alla.

Igår satt jag i bilen, på väg till kontoret. Klockan var sent på eftermiddagen och på himlen tornade mörka moln upp sig. Innan de första dropparna hunnit träffa bilens vindruta öste det ner. Vindrutetorkarna kämpade sitt livs kamp mot vattnet om rasade, sköljde, smattrade. Vägen blev en röd flod och däcken slirade i leran. Jag och bilen kröp fram genom leran, förbi hotellet vid flodens strand, förbi tennisbanorna och förbi det lilla huset där en handikappad man säljer flätade korgar och rottingstolar. Vi snirklade oss längs vägen som följer floden och där någonstans blev världen så fantastiskt vacker. Regnet som slog ner i den grågröna floden. Kongos kullar på andra sidan som badade i mjölkig dimma. Himlen vid horisonten som börjar klarna upp och färgas pastelligt ljusblå. Floden kokar av alla droppar som slår ner på den blanka ytan. Det smattrar som tusen spikar mot bilens plåttak och världen blixtrar till precis innan åskan dundrar in över stadens leriga hus och genomblöta invånare.

Duschens väsande ljud sköljer bort tvålen som jag köpte i Douala, Kameroun. Huden luktar något som tydligen ska påminna om passionsfrukt. Tankarna flyger all världens väg och plötsligt ligger jag på sjukhus. Jag håller en hanskbeklädd hand i min och kramar hårt när jag känner nålen skrapa mot ryggraden. Jag mår lite illa när jag tänker på det. Jag ligger i MRI-röntgen och koncentrerar mig fruktansvärt hårt för att behålla lugnet, fastspänd och inskjutsad i en trång tub som fyller hela mitt huvud med dunkande och skakande. När en sjuksköterska kommer och ska spruta in kontrastvätska i kroppen genom min hand spricker ett blodkärl och det gör så plötsligt ont att jag skriker till och tårar rinner.

Sen tänker jag att det ju inte är så synd om mig. Jämfört med andra. Men ändå. Jag borde raka benen inser jag, men jag orkar inte. Jag tänker på barndomshemmet i Berberati. På väggen, i hörnet av matrummet där vi hade kommunikations-radion, hängde en tavla med massa kort och viktiga lappar på. Det fanns ett väldigt fint kort på min farmor. Jag borde verkligen leta rätt på det kortet. Och jag borde måla av det.

Sköljer ur Apotekets Balsam ur håret och tänker på sommaren som stundar. Längtar efter det gula huset i skogen, efter Örebros välkända gator och Svartån som sakta makar sig fram genom staden som luktar ankskit. Längtar efter nära vänner, kaffe, blåbär, HM, morfar, och lite av min barndsoms nostalgi.

Varmvattnet tar slut. Duschen jag njöt av blev plötsligt mycket mindre njutnigsfull. Stänger av vattnet och halkar ut ur badrummet, invirad i handuken mamma köpt till mig på Hemtex i Örebro. Jag är trött. Måste sova. Livet är en bergochdalbana. Tankarna far och flyger. Överallt. Hela tiden. Inte konstigt att man blir trött.

Termiterna flyger. Med långa, glänsade vingar. Jag är på väg hem efter att ha suttit barnvakt åt mitt gudbarn. Mörkret har Bangui i sitt fuktiga grepp och från lyktstolparna lyser det ett svagt, gult ljust. I ljuset glittrar hundratals vingar. Vingar som fladdrar, flaxar och kämpar för att ta sig mot ljuset. En kamp mot döden. Barfota barn springer runt mellan lyktstoplarna med plastmuggar, fat och tallrikar. Sopkvastar gjorda av torkat gräs sopar frenetiskt, styrda av små barnahänder. Jag stannar, för hjärtat fylls av minnen. Parkerar bilen och går ut. Det regnar fladdrande termiter. Det är förödande vackert. De genomskinliga vingarna som lyser som guld i glödlampornas ljumma ljus och kvällens mörker känns sval mot min hud. Pölar av vatten som glimmrar och grodor som kväker i vägens diken. Barnen skrattar och springer med händerna uppsträckta för att fånga in de flygande termiterna. De plockar bort vingarna och lägger dem i deras kärl. Ikväll ska de festa. En festmåltid på stekta termiter.

Jag ställer mig med barnen som är alldeles för upptagna för att inse att det står en vit tant med dem under lyktstoplen i det svarta mörkret och jagar termiter. Vingarna kittlar mot mina kupande händer. Jag drar av vingarna och stoppar in en tjock termit i munnen. Den kittlar mot tungan och krasar mellan tänderna när jag tuggar. Det smakar som förut. Som minnen. Som utanför huset i Berberati, när jag satt med min bror tillsammans med Likki, Fedde och Privat under mangoträdet en tidig morgon. Under den tidiga morgonen hade det regnat termiter från himelen och vi satt och drog av vingarna på dem. Stoppade in några i munnen levande, och resten stekte vi. Med salt. Fem gånger bättre än Pringels potatischips.

Jag står kvar under lyktstolpens ljus ett par minuter och tuggar i mig termiter tillsammans med de små barnen. En taxibil åker förbi och jag hör att de skrattar åt mig. En viting som äter termiter. Men de vet inte. Att för mig är det mycket mer än termiter. För mig är det minnen. Minnen av en fantastisk barndom, då skillnaden mellan svart och vitt inte var så stor. Då hela universum utgjordes av Berberati. Då mamma och pappa var odödliga och bäst i världen. Då min bror var mitt beskydd. Då allt var möjligt.

Med termitben mellan tänderna och barnens upprymda skratt åker jag därifrån. I ett guldigt regn av termitvingar.  Bilen dunsar ner i vattenpölarna och vattendroppar skvätter upp på vindrutan. Kvällen är så vacker att det gör ont och minnena ligger som varmt, mjukt ludd runt hjärtat.Och jag önskar att jag aldrig hade blivit vuxen.

Livet kan inte vänta. Inte vänta på att jag hinner med. På att jag finns där. På att jag hunnit gråta klart. På att alla problem löser sig. På att det blir perfekt igen. Livet.

Livet kan inte vänta.

Lördagsmiddag och jag önskar att livet hade kunnat vänta. Lite. En aning. Så att jag har tiden att ordna. Så att jag hade kunnat tvätta bort bekymmren från ansiktet. Plocka bort sorgerna från hjärtat. Så att jag var redo. Redo att leva livet. Livet som jag vill. Livet som jag älskar. Livet som är jag. Men livet kan inte vänta. Och jag lever. Måste leva.Utan att plocka, ordna och tvätta. Utan att städa undan och fixa. Livet är här.

Livet lever.

Livet levs trots bekymmer. Trots sorger. Trots katastrofer. Livet kan inte vänta.

Oavsett om jag tycker om det eller inte. Oavsett om jag vill eller inte. Jag lever. Trots jag inte hade tänkt.

Att det skulle bli så här.

Att jag skulle leva så här.

Jag är trött efter en lång dag igår. Jag är trött av livet som måste levas. Men det är det som är det fina i kråksången. Att vi inte kan stänga av. Stoppa. Pausa. Stiga av tåget. Vi kan inte sudda ut. Inte retuschera. Livet är detta. Detta med allt. Alla smutsfläckar och orosmoln. Tårar. Skratt. Vackra ljus och färger.

Men försök tala om detta för Fru Gås Schyman. Herr Gås Stalin har dött. Gässparet som har gåsat runt mitt kontor sedan i september. De som har bajsat, skränat, fjädrat och sprunigt efter mig som elaka, bitska ilsraeliska krypskyttar och försökt nypa mig i vaderna när jag gått över gården. Stalin och Schyman.

Visste du att gäss lever i par livet ut? Både honan och hanen ruvar på äggen. Gässlingarna gömmer sig under både hanen och honan. I bästa femenistiska anda. Man skulle kunna tro att de, gässen, var uppfunna i Sverige. Nu har Stalin dött. Han är begraven i trädgården. Schyman skränar av sorg. Hela dagarna. Hon är retlig och anfaller min bil. På nätterna letar hon efter något vitt att lägga sig bredvid.

Något som påminner om Stalin.

Om kärleken. Tryggheten.

När jag står på balkongen en våning upp och tittar på Schyman tycker jag det hela är ledsamt.

Livet känns lite ledsamt. För mig. Och alldeles säkert även för Fru Gås.

Men det spelar ingen roll. Att jag tycker att allt är ledsamt. Livet fortsätter. Ieftermiddag ska jag ut och gå längs de gröna Banguikullarna och ikväll är vi bortbjudna. Och någonstans mitt i detta, återfinner jag lusten. Att leva. Trots att livet inte är som jag tänkt. Trots att jag är ledsen. För detta är livet. Detta är jag. Detta är jag. Med mina smutsfläckar. Jag gör så gott jag kan. 

Grått. Regndroppar som smäller på takplåten och vardagsrummet som ligger i ett grådaskigt mörker. Tittar ut genom fönstret. Floden segflyter fram. Piroger överlastade med bananer och mango på väg in till staden. Bladen hänger vattentunga från träden. Gräset som ett tjockt grönt täcke över jorden. Jorden den rödbruna, vars lera gurglar och bubblar. Vid horistonten byter solen fram genom gråheten. Strimmor av vitt. Takrännans vattenfall bildar en liten sjö av skummande vatten precis utanför fönstret. Vitkatten jamar miserabelt för att komma in. In i värmen. Tystheten.  

Dags att stänga. Dörren. Fönstren. Låsa. Dagen måste ta tags i. Effektivitet. Ett försök i alla fall. Inte ligga på sofflocket och pösa. Ska träffa en veterinär som ska göra certifikat till våra troféer som ska exporteras. Sammanställa lite papper. Köpa mjöl. Baka bröd. Någonstans ska jag vila också. Andas.

Kämpa mot huvudvärkens välbekanta begynnelse.  

Så. Dags nu. Att lämna min kokong av värme, tystnad och kärlek. En kråka landar på taket med en kraffsande duns. Kraxar kungligt ut över de gråa nejderna som är hans kungarike.

Nu. Måste gå. Nu, på en gång. 

Stop. Rött ljus. Stannar den lilla guldia zusukin pliktskyldigast. Luftkonditioneringen blåser bort svettdroppar på överläppen På ipoden sjunger Lars Winnerbäck om vatten och nyponbuskar. Stadens största korsning. Höger sida. Landets finaste café. Glass i små bägare, croissanter, kall apelsinjuice. Vänster sida. Telecels kontor. Landets kanske största mobiloperatör. Gula väggar, stora fönster. Innanför välordnade kontor och vita gardiner. I entrén två säkerhetsvakter.

Jag mitt i mellan. Och min guldiga bil förståss.

Från trottoaren kommer fem killar framspringande. Omkring 6 och 9 år. De klänger sig fast på bilen. Trycker sina dammiga ansikten mot fönstrena. Ropar efter pengar. Mat. Uppmärksamhet. Kläder. En dusch. En tvål. En skola. En säng. Kärlek. Ett hem. Ett värdigt liv. De slår med sina små, arga knytnävar på bildörrarna. Tittar rakt fram. Försöker att inte känna. Hjälplösheten. Rädslan. Ilskan. Inte känna allt som deras dammiga ansikten, knytna nävar och uppfodrande blickar får mig att känna.

Grönt ljus. Gasar tacksamt. Tar höger. Kör bort längs Avenu Boganda. Vidare i vardagen. Livet. Tankarna mal framåt. Pengar ska hämtas. Möten ska hållas. Lever.

Kommer hem till huset det rosaröda bredvid floden. Stänger bildörren. Små avtryck av barnahänder mot bilen. Öppnar husdörren. Hackar potatis. Skivar tomater. Tänker på det som sas på kontoret i förmiddags. Olivolja. Vinäger. Funderar på banköverföringar. Lök. Majs. Undrar var skräddaren tagit vägen. Salt. Peppar. Tallrikar på bordet. Vatten. Saft. Rynkar ögonbrynen över huvudvärk. Fransmannen kommer. Äter. Pratar. Snabbt. Dukar undan. Diskar. Sover under myggnätet i vårt kalla sovrum. Vaknar när klockan ringer ilsket. Fortsätter dagen.

Som om det inte var någonting. Som om jag inte ignorerat fattiga, hemlösa gatubarn. Men mitt i allt. Mitt liv. Min vardag. Mina sorger. Mina önskningar. Måste leva. Måste fortsätta. Måste se till mig.

Jag har svårt. Att inte känna. Att fortsätta min vardag. Men de fattiga pojkarna är en del av den. Vardagen. De gör samma sak. Varje dag. Flera gånger om. Med mig. Med alla andra Banguibor.

Vill känna.Vill hjälpa. Men någonstans druknar jag i vardagen. Druknar i livet som är mitt. Livet som måste fortsättas. Livet som inte alltid är fantastiskt. Mina bekymmer. Någonstans finns inte plats. I hjärtat. I uppmärksamheten. För alla. Alltid.

Förlåt.