Inblick. Utblick. Ögonblick.

”När jag såg dig sist var du lika stor som din handväska” säger han och pekar på min bruna väska från Lindex som ligger på gräset mellan oss.

 

Jag sitter på gräsmattan utanför det hus där jag växt upp och tittar på skymningen som lägger sig över staden och bereder väg för mörkret. Det luktar rök från eldarna i kvarteret runt omkring och en liten kille går förbi och skriker ”Petrol, Petrol” och säljer fotogen i en liten flaska till de hushåll som har små fotogenlampor att lysa upp kvällen med. Stadens myllrande ljud färdas i mörkret och jag lyssnar till barn som gråter, människor som beklagande och hjärtskärande skriker vid någons dödsbädd, och klinkande gitarrer vid någon fest. Barn trummar och sjunger julsånger och någonstans skäller en hund, bräker en get.

 

Min barndoms hemstad ståtar med sina lerhyddor och förfallna kolonialhus under torrtidens röda dammoln. Ingenting har förändrats och jag går på stigar som jag gått hundratals gånger förut. Det är konstigt att vara här. Jag blir med ens väldigt liten och samtidigt väldigt stor. Liten, för att jag blir ännu en gång en liten flicka som halvnaken och barfota springer runt bland hyddorna och mangoträden. Stor för att skillnaden mellan mina barndomsvänner och mig har blivit så ofantligt stor.

 

På eftermiddagen följer jag en kär stig som går från vårt hus, förbi den lilla markanden vid Baba-Salao, genom den svenska missionstationen som står övergiven och förfallen med överväxta gräsmattor och vidare in bland husen i kvarteret bakom missionstationen. Går förbi hus där människor hälsar mig välkommen tillbaka, välkommen hem. Jag träffar min närmsta vän, Honorine. Vi sitter utanför hennes hus på små träpallar under ett mangoträd och pratar om tiden som gått. Vi skrattar åt minnen, pratar om människor som dött, vilka som fött barn och jag tittar på människorna som går förbi oss som om ingenting hänt. Som om det inte var flera år sedan jag satt här sista gången.

 

När jag går till den stora marknaden och strövar omkring bland de rangliga stånden och de små plastskynken som är utlagda på marken där det travats upp tomater, potatis, lök, basilika och andra grönsaker viskar människorna runt omkring mig. ”Är det hon?”, ”Jag tycker jag känner igen henne.”,”Det måste vara hon”. De har hört att jag ska komma men är inte säkra på om det är jag eller inte. Andra människor ropar högt efter mig och kommer framspringandes för att hälsa på mig med ljudiga handknäppningar och stora leenden.

 

Av mina vänner lever i alla fall hälften, vilket känns som en positiv överasskning. De flesta kvinnorna har fått åtminståne  två barn till, varav i alla fall ett lever. Staden är fattigare, många affärer har stängt eftersom det helt enkelt inte finns pengar i omlopp. 

Det är som att tiden stått stilla. Och ändå inte. Mellan mig och mina vänner har mycket vatten runnit under broarna. I alla fall under mina broar. Jag har pluggat, flyttat, rest, jobbat och gjort det en ung kvinna gör i min ålder. Enligt mig. Men mina barndomsvänner står kvar där jag lämnat dem. Ett par barn mer eller mindre, kanske har de bytt man, kanske har deras man tagit en andra eller en tredje fru, men deras livs teater utspelar sig på samma scen som när jag lämnade dem. Jag kan inte dela mina resor, mina upplevelser, mina studier och mitt jobb med dem. Det är en värld som ligger utanför deras.

 
Men någonstans hittar vi varandra ändå. Och det är det som är så befriande skönt. Att vänskap behöver inte alltid vara likadan. Att vänskap kan förändras, existera på andra villkor och utspelas på olika scener. Det behöver inte betyda att vänskapen är mindre stark. Bara att den är annorlunda.

Jag plockar ihop konserver, häller över matolja, mjölkpulver, socker, kaffe, the och salt i små burkar. Tar fram plasttallrikar, muggar, myggmedel, långbyxor, skor som är bra att gå i. Ett gasolkök. Tändstickor, plåster, huvudvärkstabletter, malariamedicin och sårtvätt. Solglasögon, hårsnoddar, leatherman, pannlampa och extra batterier.

 

Imorgon åker jag. Först till min barndomsstad Bérbérati. Det är två år sedan jag var där sist och jag längtar och bävar.  Tillbaka hem. Till människor, vänner, lukter och minnen. Jag vill att det ska vara ett kärt återseende men jag vet att det kommer vara som att äta en turkisk peppar. Jättegott när man börjar och sedan när allt det starka kommer blir man besviken, och sedan, när man ätit upp den, vet man inte om man ångrar att man åt den eller inte. Efter ett par dagar i min barndoms kölvatten kör jag vidare mot Bayanga.  En liten stad i södra RCA där jag stannar ett par dagar för att följa med ett WWF-team av forskare som följer en grupp med låglandsgorillor i regnskogen.

 

Jag ser fram emot ett nyår under bar himmel med syrsor som spelar och grodor som kväker. Om en dryg vecka är jag tillbaka i Bangui igen, och snart kommer säsongens första kunder. Men just nu ska jag ut på dammiga vägar och sitta framför hyddor med kära vänner i kvarter som var mina när jag var liten.

 

Det är något fantastiskt med att resa. Något med att förbereda, tänka, packa, planera. Något med att vara på väg, att ha ett mål och samtidigt aldrig veta riktigt hur eller var det kommer att sluta. Något med att se gamla platser med nya ögon och med att se nya platser med gamla ögon.

 

Som alltid när ett nytt år närmar sig brukar jag fundera, samantsälla och granska det gågna året. Och så skriver jag på min lista. För jag ha en. En list som jag skriver på varje nyår. Bockar av saker jag skrev att jag ville göra förra året som jag nu gjort, och lägger till nya utmaningar och äventyr till mitt kommande år. I år kan jag konstatera att jag gjort väldigt mycket av det jag ville göra för ett år sedan. Jag kan också konstatera att jag gjort mycket jag inte ville göra. Som att begrava, torka blod och sörja människor. Men det underliga, det ljuvligt fina i kråksången, är att det är det vackra som skiner mest. Som glittrar och glimrar. Skratten ljuder högre än gråten. Och så länge det är så, måste livet vara värt att leva.

 

Juldagsmorgon. Heter de så? Jo, jag tror det.

 

 

Vaknar så sent som kl 7. Morgonen är lugn. För en gång skull. Människorna som annars är uppe och tar del av vardagslivet som passerar utanför sina hyddor sover och är tysta. De flesta tillbringade hela natten i kyrkan.

 

Morgondiset har uteblivit och solen lyser klar och varm. Jag bestämmer mig för att gå på Banguis gator. Jag gör det alltför sällan. Alltid på väg från något kontor till något möte till någon affär till någon marknad i min bil. Jag saknar att ströva. Så jag strövar.

 

Går ut från porten till min gård och ut på den dammiga vägen. Förbi ”Plantation”, en av stadens nattklubbar, som pyntats med glittrande girlanger och en plastig julgran som börjat färgas röd av dammet. Utanför dörren in till klubben sitter några prostituerade i höga klackar och pustar ut efter nattens bravader. Deras peruker ligger i en färgrann hög på marken och de vinkar åt mig. Lite länge bort på vägen, på andra sidan, sträcker sig ett litet träd upp mot den klarblå himlen och under trädets skuggande grenar finns en lite restaurang. En bänk. En liten eld. Två grytor. Ett par tallrikar. Ibland går jag dit när dagen är som varmast, dricker en ljummen dricka och äter mat som smakar eldrök och pilli-pilli.  Efter den lilla restaurangen tar jag höger in på en väg. Går förbi ”Jardin Publique”, något som är tänkt att vara en grönskande park, men som mest blivit uteliggares, drogsäljares och prostituerades tillhåll. Längs den rangliga muren som är byggd längs parken sitter två tiggare, höga av droger, och överhöljda med rött damm. De märker inte när jag går förbi.

 

Mitt emot ”Jardin Publique”, lite länge bort, finns ”Relais de Chasse”, stadens finaste restaurang. Ute på gatan hör jag hur ägaren, Freddy, gormar på någon anställd och ut ur porten kommer Freddys tama, gigantiska tupp, sprättandes och blänger på mig med elaka ögon. Ett par hundra meter senare kommer jag till en av stadens tre asfalterade vägar, Avenue Boganda. Gatan, som brukar vara full av tutande taxibilar och gående försäljare är nästan tom. Det luktar nybakat bröd från Grand Café och mitt över gatan, med bjärt rosa väggar, ligger en affär ägd av ett par libaneser. De har öppet trots att det är juldagen och jag går in eftersom jag hört det sägas att de fått in nya varor.  En ung libanes med ölmage och kladdiga lockar av svart hår som hänger ner i nacken hälsar på mig men tittar mest på min urringning. Det luktar mögel, kryddor, mjöl och rengöringsmedel. Efter att ha gått en sväng och noterat priset på mjölsäckar och glödlampor går jag ut i det bländande solljuset. Vid vägens kant ligger det frukter och ruttnar i värmen och det luktar sött av bananer. Flugor surrar och jag går mot stadens mittpunkt ; ”Pk 0”.  Vid ett apotek ligger ett par barn och sover på gatan och jag möter ett par vackra kvinnor i långa klänningar, klackar, och målade läppar. De pratar, skämtar och skrattar högt. Klickar med tungorna och knäpper med fingrarna för att visa sin glädje.

 

Framme vid Grand Café, vid rödljusen som dagen till ära fungerar, står två kvinnliga poliser. I uniformer som är alldeles för små och med skor som klämmer ler de åt mig och vi hälsar som man gör när man är nära vänner; ett ljudligt handslag som avslutas i en knäppning mellan våra pek-och långfingrar.

 

Grand Cafés terrass är nästan alldeles tom. Två bord är upptagna. Det luktar alldels otroligt gott av nybakade croissants. Mitt över gatan, vid ett litet rangligt stånd med cigaretter och tändare, sitter ”le Chef de voleurs”. Tjuvarnas chef. Han är handikappad och sitter i en rullstol som han får att rulla framåt genom att snurra på två pedaler med sina händer. Han är liten och smal och röker en cigarett. Det är han som kommer med utlänningars pass och allehanda viktiga papper för att ge tillbaka dem för en slant. Han ler och hälsar och önskar mig God Jul.

 

Ett par meter i luften, tvärs över gatan, hänger en blinkade skylt. Jag vet att det ska stå ”Bonnes Fêtes”, men detta syns inte längre. När jag kom till Bangui innan julen 2007 hängde samma skylt uppe. Den har inte tagits ner sedan dess. Numera lyser ibland några tappra glödlampor sporadiskt när mörkret faller.

 

Vid den stora rondellen lite längre bort sprutar vatten ur en fontän som kluckar och porlar. Större delarna av staden har inte rinnande vatten, men fontänen sprutar likväl. En bil som har stora förstärkare och tio människor på flaket åker förbi och den dundrar musik och en skorrig röst gör reklam för ett nytt telefonabonnemang. På flaket dansar människorna och kastar paljetter i luften.

 

Jag går till Marche Centrale, som ligger precis bortanför rondellen. Jag går in mellan de små bodarna och tittar på tyger, radioapparater, klockor, strykjärn, strumpor, skor, peruker, skärp och allt mellan himmel och jord. Plastigt och i alla världens färger ligger allt uppradat bland hyllor och på bord. Försäljare ropar på mig och några äldre gatubarn följer mig i hälarna, och hoppas på att jag ska göra det ödesdigra misstaget att ta fram min mobil eller visa var jag gömt mina pengar.

 

När grönsaksförsäljerskorna ser mig börjar de ropa efter mig. ”Min dotter, min dotter!”. De kommer springandes med avokados, passionsfrukt, mango och sallad. De frågar hur jag mår, varför jag inte varit där på så länge, berömmer mig för mina feta rumpa och klämmer på mina lår för att visa att de tycker att jag är vacker.

 

När jag lämnar marknaden har jag sallad, avokados och tomater med mig i små svarta påsar som skär in i fingrarna. Ett par afrikanska familjer går förbi med sina barn uppklädda till tänderna. Pojkarna i kostymer och slips, flickorna i glittriga klänningar och lackade skor. Fyra gatubarn följer efter mig och även om jag vet att jag inte borde bli arg på dem blir jag lite irriterad över att vara konstant betraktad. Det är egoistiskt och hemskt av mig, jag vet. Men jag blir irriterad. Men mest tycker jag så synd om dem. Av en liten kille som säljer bröd köper jag ett bröd var åt dem och de springer iväg med glada leenden och säger ”God jul”. Och jag tänker att det är min julklapp till mig själv. Att ge är magiskt. Vissa av er kommer säga att det är egoistiskt att göra det. Ja. Må så vara. Men att ge är magiskt.

 

Går tillbaka hem till mig på dammiga bakgator fulla med hål. Mina fötter blir alldels rödbruna och jag får små svettdroppar på överläppen. Möter några människor jag känner. Vi hälsar i hand och står under ett träd och pratar om presidentens helikopterolycka och om nyheterna som säger att LRA’s bildare, Joseph Koni, befinner sig i trakterna kring Djema i östra delarna av landet.

 

På eftermiddagen ligger jag vid poolen och läser en bra bok; ”A map of love”. Funderar på min kommande resa och blir alldeles glad vid tanken på att köra på röda vägar och att fylla bilen med bränsle, innerslangar, och vattendunkar.

 

På kvällen när jag lyssnar på fladdermössen vars vingslag hörs utanför fönstret och på råttorna som springer uppe på innertaket tänker jag att jag är nog på precis rätt ställe. Och att det nog alldeles säkert är den bästa gåvan man kan få.

 

 

Imorse gick jag en lång promenad uppe på kullarna som omger Bangui.  Solen hade inte riktigt gått upp och dimman låg som ett lock över staden som hade sovmorgon. Molnen hängde tunga och dolde kullarnas toppar. När jag klättrade upp på den lilla steniga stigen mellan stora träd och slingriga lianer passerade jag den magiska gränsen in i ett ingensmansland mellan himmel och jord. Moln omringade mig och luften nästan droppade av fukt. Inget ljud från staden hördes och man skulle nästan kunna tro att man var mitt i en sagoskog. Att det inte fanns människor på flera kilometers avstånd. Fåglar som sjöng, erkorrar hoppade mellan träden och löven rasslade. Och ett par hundra meter nedanför mig bredde huvudstaden ut sig i sin hemska glans klädd i torrtidens röda förklädnad.

 

Dagarna går. En vild blandning av papper, inköp, pengar, människor, mat, glädje och hopplöshet. Jag mailar med vänner på andra sidan av jordens glob och jag funderar på vardagen. På att våra liv är så olika men ändå så lika. Även här utgörs bitar av vardagen av vadskajagätaikvällfrågor, jagbordetränaångest och jagharingetatthapåmigtankar. Och ändå är det så annorlunda.

Jag har massor av jobb men idag har jag ingen lust. Mitt jobb är det många som frågar om och detta är en bit av nästa veckans att göra lista:

 

Köpa:

12 champagneglas

12 vattengals

6 stekpannor

2 plasthinkar

4 gozo-silar

2 gaskök

10 gastuber

10 hänglås

4 foyer

3 kolstyrkhjärn

1 säck mjöl (50 kg)

4 säckar med ris

10 kg sockerbitar

3 okt ströbröd

10 pkt couscous

10 tagliatelle

10 lasagneplattor

10 makaroner

3 stora jäst

10 burkar svarta oliver

10 burkar gröna oliver

5 tesilar

4 påsar malen svartpeppar

10 ajax

20 liter rengöringsmedel

25 liter matolja

20 burkar majonnäs

10 burkar dijonsenap

10 burkar marmelad

12 efterättsbestick

2 konservöppnare

2 vitlökspressar

6 stora vassa köksknivar

 

 

Göra:

Kontakta Areva ang deras flygplan.

Ringa piloten Mark ang de bokningar jag gjort med honom.

Bokföra.

Kontrollera anställdas bokföring.

Skriva kontrakt.

Ta reda på lagar om anställdas familjers rätt vid dödsfall.

Kontakta Minister ang flygplatspapper. Eventuellt boka möte.

Skriva brev till Le Ministre d’Eaux et Forêts. Boka ett möte med honom.

Ansöka om jaktliscenser till våra guider.

Kontakta en kund ang hans ankomst med privatplan.

Söka tillstånd för dito att landa i Bangui och på vår privata landningsbana.

Se till att Vxn (en bil) blir reparerad och får nya däck.

Leta efter diesel och bensin.

Mediciner, bandage och kompresser till campen.

Maila kunder om deras papper.

Byta lås på lägenheten.

 

Detta är en bit av min kommande vecka. Detta är det jag gör. Jag fixar papper, har möten med ministrar, köper champagneglas och provsmakar vin, bokför, handlar ris, lås, olja och vad annat som kan tänkas behövas i campen. Jag letar efter reservdelar, skickar ut anställda på jobb, kontollerar deras bokföring. Försöker komma på rätsida med alla lagar om kontrakt, löner, dödsfall.

 

En annan sak många undrar om är vad jag pratar för språk. Jag talar och skriver fyra olika språk dagligen; svenska, franska, engelska och sango. Följdfrågan på detta är alltid var vi pratar för språk i familjen. En vild och galen blandning av alla fyra som är svårt för utomstående att förstå. Jag och min svägerska skrattar ofta åt våra inkonsekventa meningar och konstiga blandningar.

 

”Jag tror bara fyra-fem personer av siègen är au courant.”

”De coullerade dallen i natt så den har inte secherat än.”

”Remorquen står längs med pisten precis innan bacen.”

”Vid balakan utanför huset finns koumban som han ska ha med sig”.

”De måste kanga ordentligt med kamba annars kommer den sautera längs leguen.”

”Köp lite mampa och shuia.”

”De arreterar mig hela tiden och är så merderande”.

 

Så låter det i min vardag med familjen.

 

 

Jag känner för att göra ingenting idag så jag är hemma. Duschar, rakar benen, plockar ögonbrynen, kikar på min julskinka som ligger i salt, målar mina naglar lila, och tittar på världens bästa present.

 

I veckan fick jag ett paket från min bästa vän. Ingenting är så fantastiskt som att få paket och brev från Sverige när man känner sig långt bort att det är outhärdligt. En bok som redan är utläst, en påse med mitt favorit godis, en CD med en film som får sommaren att komma in i mitt vardagsrum och en säsong med Greys Anatomy. Jag tror jag gråter ett par glädjetårar. Plötsligt känns hon inte alls lika omöjligt långt borta, och jag låser in mig i mitt hus och skapar en liten bubbla av ett liv någonstans mellan här och där.

 

 

 

Jag får en bukett med blommor. En bukett med roses de porselaine. Porslinsrosor. En urhistorisk skönhet som lyser rosa med tjocka, mjuka kronblad som står doftlös i flera veckor utan att svika. De räddar min dag. En dålig dag som började dåligt, fortsatte ännu sämre och slutade med ett fång rosa evighetsrosor på min veranda. Ibland spelar livet mig spratt.

 

 

Vardagen lever i ett Bangui som kläds i julens skrud. Telefonen ringer. Mail skrivs. Och förutom en skinka i kylen, glittriga girlanger som säljs längs stadens gator och poliserna som stannar mig för att fråga om deras ”julklappar” så gör sig inte julen påmind. Tackochlov. Det passar mig fint. Vardagen känns så trivial att skriva om. Men trots allt, är det ju dessa dagar som utgör livet. Och livet borde inte vara trivialt att skriva om.

Jag minns den kalla luften. En tidig decembermorgon. Frost och vitgula solstrålar, Stockholms husfasader glödde i pendeltågfönstrenas svischande fart. På vattnet gick vita gäss och vid strandkanterna krossades isen mot bortglömda båtar under kala vinterträd. På centralen spelades julmusik och jag minns det luktade av varmt kaffe och saffranslängder. Vid caféet där jag nästan varje morgon köpte en latte på väg till föreläsningar och dammiga böcker snirklade sig en lång kö av väntade människor och jag hann inte köpa min latte. När Arlanda Express tog mig förbi fula industribyggnader och ett plockepinnmönster av elledningar i den vintriga luften var min sång Oh Lauras ”Release me”. Jag minns jag satt på de röda sätena, tittade ut på det fulvackra vinterlandskapet och lyssnade på Ipoden.

I am the wilderness locked in a cage. I am a growing force you kept in place. I am a tree reaching for the sun, please don’t hold me down. Please don’t hold me down.

I am a rolling wave without the motion. A glass of water longing for the ocean. I am an asphalt flower breaking free, but you keep stopping me.

Release me. Release me

I am the rain that’s coming down on you. That you shielded yourself from with a roof. I am the fire burning desperately, but you’re controlling me.

Release me. Release me.

När Banguis dammiga gator blivit mina, när gatubarnen slutat försöka stjäla från mig, när grönsaksförsäljerskorna kallade mig deras dotter, när de lönnfeta libaneserna lämnat mig ifred

Blev min sång Lokua Kanzas ”C’est ma terre”

Ne pars pas. Ne te retournes pas. Ne pars pas.
Je suis avec toi. Ici est ta nouvelle vie. Maintenant si tu dis oui.
C'est ma terre que tu as semée. C'est ma tere que tu as aimée.
Bolingo na ngaï yo omemi

Et ma terre t'a adoptee. Ne ferme pas. C'est le chant du vent.
Ne ferme pas. Laisse entrer le vivant. Ici est ta nouvelle vie.
Maintenant si tu dis oui. C'est ma terre que tu as semée.
C'est ma tere que tu as aimée
Bolingo na ngaï yo omemi

Et ma terre t'a adoptee. C'est ma terre que tu as semée.
C'est ma tere que tu as aimée. Ma terre que tu as embrassée
Et ma terre t'a adoptée.

När sommarnätterna var ljusa och knotten surrade i guldiga moln över den spegelblanka sjön och jag gick långa promenader förbi tysta skogar, röda bondgårdar och prickiga kor. Då mina gamla vänner var återfunna och då allting var möjligt. Då jag åt sushi så ofta jag kunde och satt på fik alldeles själv bara för att njuta av att ingen såg mig. Då jag reste onödigt mycket med tåg, bara för att jag kunde ge mig iväg utan att planera två veckor i förväg. För att jag inte behövde tänka på dunkar med vatten, bränsle och extra innerslangar. Hela sommaren spelades en sång i mina öron. Robbie Williams ”Come undone”.

So unimpressed, but so in awe. Such a saint, but such a whore. So self-aware, so full of shit.
So indecisive, so adamant. I'm contemplating, thinkin' about thinkin'. It's overrated, just get another drink and

Watch me come undone. They're selling razor blades and mirrors on the streets.
I pray when I'm coming down, you'll be asleep. If I ever hurt you, your revenge will be so sweet.
Because I'm scum, and I'm your son.
I come undone.
I come undone.

So rock 'n' roll, so corporate suit. So damn ugly, so damn cute.
So well trained, so animal. So need your love, so fuck you all.
I'm not scared of dying, I just don't want to.
If I stop lying, I'll just disappoint you.

So write another ballad, mix it on a Wednesday. Sell it on a Thursday, Friday, out by Saturday
It's a love song, a love song.
Do another interview, sing a bunch of lies.
And sing love songs, we sing love songs so sincere, so sincere.

Nu, när jag sitter i min bil på parkeringen till Banguis flygplats och väntar på att min bästa väns föräldrar ska komma ut ur myllret  spelas min sång på ipoden. När värmer stiger och kråkorna flyger tafatt på den mjölkblå himlen.  Sången blev min när höstens kalla vindar ven genom Linköpings grå betong i en lägenhet ett par våningar upp som doftade kärlek. I en galen yra av nattpromenader, vitt vin, gamla minnen och nya skratt blev sången min sång och den håller i sig.

På morgnarna när jag vaknar, då när det fortfarande är mer natt än morgon och jag väntar på att solen ska gå upp, lyssnar jag på den. Då, innan dagen försvinner i en hastig fart,sittandes på min köksbänk med en kopp kaffe. Meryl Streeps tolkning av ”The winner takes it all”.

I don’t want to talk, about things we’ve gone through. Though it’s hurting me, now its history. I’ve played all my cards, and that’s what you’ve done to. Nothing more to say, no more ace to play.

The winner takes it all. The looser standing small. Beside the victory that’s her destiny.

I was in your arms, thinking I belong there. I figured it made sense, building me fence. Building me a home, thinking I would be stronger. But I was a fool, playing buy the rules

The gods may throw the dice, their minds as cold as ice.  And someone way done here looses someone dear. The winner takes it all. The looser has to fall. It’s simple and it’s plane. Why should I complain?

Tell me, does she kiss like I used to kiss you. Does it feel the same when she calls your name. Somewhere deep inside you much know I miss you. But what can I say, rules must be obeyed.

The judges will decide, the likes of be abide. Spectators of the show, always standing low. The game is on again. A lover or a friend. A big thing or a small. 

The winner takes it all. The winner takes it all.

27 November 2009

Jag lovar och svär att jag dött och kommit till paradiset. Hela min värld glöder. Jag badar i lukterna. Den söta lukten av fuktigt gräs, av solstrålar på röd jord, av de brända träden, av vilda blommor som slagit ut i solens nedgång.
Jag börjar leva igen och undrar varför jag varit borta så länge?
Vinden i den öppna bilen mot mina kisande ögon, håret som blåser i ansiktet och läpparna som blir torra i den svala skymningsluften. Paradiset är en snirklig väg genom högt gräs som luktar sol. Är det första brännande bettet av en tzetze, är de små rivsåren på armarna som det piskande gräset lämnar efter sig.

Solen går ner och luften blir kylig. Natten blir kall. Eldar brinner i campen och det luktar rök.


28 November 2009

Vaknar i tidig gryning av babianer som skäller. Ser solen gå upp över vattnet och färga himmlen rosa. Somnar om i mina tre tröjor, två byxor och två stumpor under sovsäcken.

När dagen är som varmast sover jag. Ett bi surrar irriterat bland löven i mitt tak och stora fiskar slår i vattnet. Solen leker mellan bladen och skapar ett glittrande mönster på min hand.

En groda har bosatt sig i min sko och när mörkret lagt sig och jag lyser ut över det svarta vattnet möter två gula ögon min blick. En krokodil som snabbt sjunker tillbaka i vattnet.

Sitter runt ett litet bord med en stor tallrik med grå maniok och en skål med en pärlhöna i jordnötsmörssås. Äter med händerna och får mat under naglarna och jag är så där lycklig att det brusar, bubblar och drar. Vi pratar om tatueringar, prostituerade och om hur campen ska byggas upp innan kunderna kommer.

Tystnaden är levnade och full av ljud. Syrsor, nattfåglar, vattnet som forsar, fiskar som slår, apor som tjattrar, rasslande löv och det knaprande ljudet av termiter som äter i trä. Mina fingrar är iskalla och jag tittar ut i natten.


29 November 2009

Sorterar mediciner, skriver långa listor med Amoxy, Tetracykline, Cirpoflaxin, Cloxa, Citodon, Proxynorm, Tinidazole och banala ipren och alvedon. Hela morgonen har jag "jag är ipren..."sången i huvudet.
Sitter under löven och fnular på ett inventeringssystem av medicinförrådet.

Rotar på eftermiddagen fram en gammal symaskin och börjar klippa och mäta. Kuddar. Gardiner. Stolsöverdrag.

Vi äter maniok för den sjunde måltiden i rad och jag tycker fortfarande att det är riktigt gott. Det är någonting med att vara hungrig. Att äta samma mat varje dag, att sova på en 3 cm madrass på en hård träskiva, med att vara skitig, och vara riktigt trött. Det är någonting. Någonting så befriande skönt.
Det är så skönt att vara tusentals mil från julpynt, julklappar och överflöd.

Just det. Jag har bestämt mig för hur min bok ska börja.


30 November 2009

Erik fyller år och jag smälter choklad till en chokladmousse över en öppen eld. Vispar äggvitor med en vanlig handvisp och förfäras över att jag inte har några muskler.

Fortsätter att sy. Mamma och min låg-och mellanstadielärare Noomie Hallberg kan vara stolta över mig. Jag byter trådar, fäster, knyter och får till det efter konstens alla regler. De tråkiga timmarna på syslöjden med ett tålamod som gav upp kanske har satt sina spår ändå. Trots allt.


1 December 2009

Theo sover över hos mig och i natten ligger jag vaken och luktar på kärlek. Han rullar nära mig och snarkar och det måste vara något av det finaste jag hört. Månen är full och Theos hår ser ut som silver. Det blåser i löven och natten är kall.
Gryningen kommer med pärlhönor som tjattrar och på pappas radio ett par meter bort pratar sprakande radioröster om våld, dödssiffror, miljöförgigtning och president Obama.

Jag vadar i det klara vattnet i Sirririfloden. Ser mina fötter och nagellacket som flagar nere på botten och känner solen bränna på mina bara axlar. Lite längre bort tittar babianer nyfiket på mig och vattnet når mig upp till midjan. Plockar stenar. Släta, lena och tunga ligger de i min hand som en bit historia som vill berättas. Röda, vita, bruna och svarta. Den grusiga flodbotten river i mina fotsulor och vattnet är kallt under den varma vinden. Jag skulle kunna plocka stenar på botten av Sirriri restan av mitt liv.

Håller på att trampa på en orm. Lång, smal och brunsvart ligger den bland löven och precis innan min bara fot klämmer honom ser jag hur det rör sig och avslutar min rörelse. Han hugger efter mig och stelnar sedan till. Fixerar mig med blicken och försvinner sedan iväg bland löven.

En hyena besöker campen om nätterna. På morgnarna ser vi hans spår genom campen. Han lämnar tassavtryck i den nygjutna grunden till ett av husen och stökar runt bland den smutsiga disken i köket. Vid gryningen hör jag hur han ylande skrattar ute på slätten.

Jag silar sött chai mellan mina tänder och skänker en tanke åt min tandläkare. Tidig morgon, flera tröjor och ändå fryser jag. Anställda kommer för att hälsa. Barala, Wanda, Gaffra, Tene, Salam, Mengde, Noyé... de olika språken blandar sig. Alla hälsar i hand och det är något jag saknar i Sverige, tänker jag när jag betraktar morgonen som börjar bli förmiddag.


3 December 2009

På det ställe jag gick i floden och plockade stenar ser vi en krokodil och min badarglädje försvinner plötsligt. För en stund. Men kommer strax tillbaka.


04 December 2009

Attans men jag tror att en malaria smyger sig på. Sedan ett par dagar har jag ont i huvudet och kroppen ömmar. Väntar och ser, men har jag rätt kommer jag imorgon kväll veta säkert. Det brukar visa sig rätt fort. Den som lever får se.


06 Decmeber 2009

Jag är dammig, det kliar på mina ben och under mina naglar finns blod. Tystnaden vibrerar, jag fryser och är lycklig. När man inte vet vad som ska hända är fortfarande allt möjligt, eller hur?

Kontemplerar över framtiden. Saknar Ester. Erika. Pauline. Angeline. Människor som hör till en annan värld men som jag hemskt gärna skulle dela detta med.

Theo sover över hos mig igen och jag vaknar mitt i natten av att han tittar på mig med runda ögon och ler ett stort leende. Klappar mig på kinden och ligger alldeles tyst. Sedan somnar han om och jag ligger kvar alldeles rusig av kärlek.
På morgonen blir mjölkpulver till en balja av barndomsminnen. Små gulvita öar som flyter i min tekopp och som klistrar sig fast i gommen.

Igår vaknade jag av ljuset som speglades på vattnet. Av solstrålarna som silades mellan dimman och fick världen att bada i skimmrande guld. Jag skulle vilja stanna tiden. Sätta stopp. Jag skulle vilja sitta vid solens uppgång och hinna med att fånga den, innan den försvunnit. Innan det är försent. Men det är kanske det som är det vackra? Att det är så förgängligt. Varar i endast ett par minuter. Sen försvinner det, och kommer aldrig igen.

Insekter surrar i min pannlampas ljus och landar på pappret jag skriver på. Som små flygplan gör de brummande nödlandningar bland mina bokstäver och linjer.


6 December 2009

Mina anklar är röda av bett och det kliar infernaliskt. Det är söndag tror jag och då borde det vara andra advent? Jag vet inte. Här tappar man bort tiden. Det finns inga helger, inga högtider. Livet  kommer som det är och går sin gilla gång.

Mina fingrar luktar sårtvätt. Anställda tågar till mig med små och stora sår för att få plåster, bandage, antibiotika och värktabletter. Under ett träd bredvid Sirririfloden finns min sjukstuga. Ett rangligt bord. En stol. En låda med medicin.
Vissa sår är stora och rätt allvarliga. Vissa infekteras och svullnar. Vissa är bara små skrapsår som kommer gåendes mest för att få en paus från jobbet och en kvinnas närvaro.

Jag funderar över de traditionella läkekonsterna. Torkad hyenaspillning ska vara väldigt bra mot reumatism. Något att komma ihåg när den tiden kommer...


7 December 2009

På andra sidan floden finns ett klätterträd. Ett träd som sträcker sig ut över floden med stora grenar och löv stora som mina händer. Jag bestämmer mig för att jag måste dit och klättra. Vissa saker får man bara inte missa. Detta är en sådan sak. Så jag klättrar. Håller på att rammla ner i vattnet och får ett skrubbsår på benet. Jag är fri fri fri.

Vi äter pamplemousse. Stora, tunga och gula med små gröna fläckar liknar de mest små jordglober. Jag, Husseini och Aimoussa sitter på huk och skär frukterna i klyftor. Köttet är solvarmt och spricker och fyller munnen med sötbesk saft. Flugor surrar och mina händer blir kladdiga av den söta saften.

Vi bakar pepparkakor. För att det är jul, och numera finns det ett litet barn i familjen, så jul ska vara jul. Även om han mest sitter på bordet och hugger i degen med en stekspade.

När kvällen kommer duschar jag i den upp-och nervända tunnan och tittar på det varma vattnets ångor i den kalla luften. En stor spindel sitter på väggen och en mygga biter mig på vaden.
Återresan börjar ta sin form och jag börjar förbereda mig på att åter igen stängas in i stadens buller.


10 December 2009

Efter tolv timmars körning är vi framme i Bakouma. Kvällen faller och jag har damm precis överallt.

Jag tvättar mig och tänker att alla borde stå vid en latrin, tvätta sig i en hink med vatten uppvärmt över en eld och titta på en stjärnklar himmel. Lyssna till kvällens lågmälda röster; kvinnan som skrattar, män som pratar, barn som bråkar och en hund som ylar långt borta.

En stjärna faller. Jag sitter på huk vid hinken med vatten och tvättar mina fötter. Jag drabbas av livet och det är så här det ska vara. En kackerlacka springer över min högra fot och livet är så vackert. Min tvål luktar Sverige och sommar (tack Pauline!) och på gårdsplanen ljuder BBC's nyheter från radion. Pappa och jag sitter på marken och äter. Fukten faller i mörkret. Sovsäckarna blir fuktiga och myggor surrar i pannlampas sken.
Det är här jag ska vara, det är så här livet ska levas. Jag skulle inte byta mot något i världen.


11 December 2009

Vi fortsätter att köra. Genom en svunnen tid. Rester av gamla kolonialhus,missioner och livsöden. Var tog allt vägen?

I en liten by längs vägen, Dimbi, äter vi lunch. En arab har ett litet hål i väggen som utgör en restaurang, "Bébé Chou". Omelett, avokado och gillat kött. Rykande hett chai i små glas och sockret lägger sig som ett lager på tänderna.

Vi kör genom mil av gräsfyllda slätter, dungar med bambu och regnskog. Sporadiska byar ligger utrpidda längs vägen och från kaffeplantagen luktar det himmelskt. Kaffets vita blommor blommar. Getter och grisar springer över vägen och barn försöker springa ikapp med bilen.

När kvällen är mörk och sval stannar vi i Bambari och äter. I centrum sjuder livet. Mopeder, bilar och lastbilar. Getter, får och människor huller om buller. Längs vägen finns små träbodar och hög musik skrålar från en rostig bandspelare. En kille steker en omelett och ger oss nybakat bröd. Bjuder på chai. Jag lyssnar på människornas samtal och känner lukten av staden.

Vi kör vidare i natten. Vi hittar en skolgård utanför en by där vi rullar ut våra sovsäckar och sover ett par timmar innan solen jagar natten till flykt. 



12 December 2009

I staden Sibut äter vi frukost bland andra resenärer och ett par timmar senare rullar vi in i Bangui som fortfarande är yrvaken. Morgonens eldar gör luften grumlig och taxibliar tutar.

Tillbaka hemma och jag kan inte hjälpa det med jag känner mig instängd och fångad. Det händer alltid när jag kommer tillbaka från campen. Staden förlorar sin glans och jag längtar redan tillbaka. Tillbaka till sovsäcken vid floden, hyenan och de långa dagarna. De flyktiga soluppgångarna.

Bestämmer mig för att jag ska åka dit strax igen och börjar planera resor för att få roliga saker att tänka på.
Julen närmar sig med stormsteg och Bangui har pyntats. Längs gatorna säljs små julkrubbor och plastgranar. Från libanesaffärerna hörs julmusik och deras hyllor är fulla av plastiga dockor och nallebjörnar. Som ändå ingen har råd att köpa.  Jag vet inte vad som händer med jag får en plötslig lust att baka och laga mat. Fast jag verkligen inte alls tycker om julen. Fast jag har väldigt svårt för traditioner och högtider så bakar jag saffranslängder och letar i alla affärer efter kryddor som kan likna pepparkakskryddor. Och så beställer jag en griskinka. För jag ska för första gången i mitt liv salta, koka, och griljera en skinka. Fråga mig inte varför.

Strax kommer Bangui åter ha charmat mig, strax kommer jag åter igen tappa andan. Men just nu är jag instängd och fångad och längtar tillbaka. Men det går snart över. Jag har gjort det här ett par gånger. Jag vet. Snart så, är jag mig själv igen.